HYMNs Kristoffer Nilsson minns Jim Morrison och The Doors. Nedan hittas första delen som sträcker sig fram till 1968.
James Douglas Morrison föddes den 8 december 1943. Därmed föddes han samma datum som John Lennon sköts till döds i New York 1980. Det brukar vara en förvirrad musikdag för mig, dels att fira en av mina stora idolers födelsedag och samtidigt sörja en annan av de största i min musikvärld.
Jim Morrison var sångare i bandet The Doors och de släppte sex briljanta studioalbum mellan åren 1967-1971. De spelade otroligt mycket live och deras konserter lär ofta ha varit fantastiska, både visuellt och musikmässigt.
Idag för 50 år sedan dog Jim Morrison i Paris. Jag har därför lagt lite tid på att skapa denna lista med 50 låtar för att minnas en av rockvärldens främsta sångare, poeter och scenartister. Listan försöker vara i så kronologisk ordning som möjligt och eftersom The Doors var ett strålande liveband kommer det i regel finnas mer än en länk till varje låt. Studioinspelningen från singeln/albumet är alltid given, om den finns, och länkar till livelåtar med bild eller bara ljud har valts ut med omsorg. När det gäller videos så kan dock bild- och ljudkvaliteten variera och även en del covers förekommer.
“Break On Through (to the Other Side)” (1967)
Debutalbumet The Doors släpptes den 4 januari och debutsingeln “Break On Through” gavs ut i samma veva. Singeln fick inga större framgångar och tog sig inte in på singellistan Billboard Hot 100 i USA.
Bandets första TV-framträdande gjordes i inledningen av 1967 och här är ett klipp från den playbackföreställningen.
Här är en härligt lång liveversion av låten från Boston 1970. The Doors spelade två gånger i Boston den 10 april och den andra konserten inleds så här.
Detta är musikvideon till “Break On Through”. Låten är den tredje mest spelade The Doors-låten på Spotify med cirka 170 miljoner spelningar.
“Light My Fire” (1967)
Bandets andra singel blev desto mer framgångsrik. Den klättrade hela vägen till toppen på Billboard Hot 100 i slutet av juli 1967 och låg sedan kvar där i tre veckor. Singeln släpptes i april 1967 och huvuddelen av låten skrevs av bandets gitarrist Robby Krieger.
På debutalbumet finns en längre version av “Light My Fire” som avslutar A-sidan på LP:n. Denna version är den näst mest spelade The Doors-låten på Spotify med ungefär 185 miljoner spelningar.
Live var “Light My Fire” i regel ännu längre och den spelades, liksom “Break On Through”, under hela karriären. Här är ett härligt videoklipp från en konsert i Hollywood Bowl den 5 juli 1968. “Light My Fire” spelades som extranummer.
Bandet framförde en kort version av “Light My Fire” under Ed Sullivan Show den 17 september 1967 och det kanske är det mest kända liveklippet av The Doors någonsin? Bandet blev tillsagda att stryka ordet “higher” ur texten före spelningen vilket Jim Morrison så klart inte gjorde. The Doors spelade aldrig i Ed Sullivan Show efter den kvällen.
“The Crystal Ship” (1967)
B-sida på “Light My Fire” var “The Crystal Ship” som även finns på debutalbumet. Det är en av mina absoluta favoriter.
Den 7-11 mars 1967 gjorde The Doors en spelning per kväll på The Matrix i San Francisco, Kalifornien och här är “The Crystal Ship” från en av dessa kvällar.
The Doors spelade playback och intervjuades av Dick Clark i TV (American Bandstand) i mitten av 1967. Notera att John Densmore inte hinner sätta sig innan trummorna hörs till den andra låten “Light My Fire”. Det är väldigt roligt, tycker jag.
“Back Door Man” (1967)
Denna Willie Dixon-cover inleder B-sidan på debutalbumet som spelades in i Sunset Sound Recorders i Hollywood, Kalifornien under augusti-september 1966. Paul A. Rothchild producerade och Elektra Records släppte plattan.
“Back Door Man” spelades ofta live och Jim Morrisons karakteristiska skrik förekom ofta i inledningen. Denna inspelning hämtas från från livealbumet Absolutely Live som släpptes den 20 juli 1970.
“Take It As It Comes” (1967)
Liksom singeln “Light My Fire” blev debutalbumet framgångsrikt och klättrade upp till andraplatsen på albumlistan Billboard 200 i USA.
Det är mängder av band som har gjort covers på The Doors genom åren, men jag tänker inte fylla ut denna lista med en massa covers. Däremot kan jag inte låta bli att ta med Ramones riviga version av “Take It As It Comes” från Mondo Bizarro 1992 och ytterligare någon.
“Soul Kitchen” (1967)
“Soul Kitchen” är den andra låten på debutalbumet. Den spelades ofta live genom hela karriären.
Denna version från livealbumet Absolutely Live 1970 är underbar och avslutar dubbelplattan. När Ray Manzarek låter tonerna sväva iväg efter 40 sekunder reser sig hårstråna.
Ja, vi får väl se hur det går med att hålla antalet covers begränsat? Austins stolthet The Black Angels gjorde en cover på “Soul Kitchen” för några år sedan som också måste vara med…
…och vi kan väl lyssna på Echo & the Bunnymens gungiga version också.
“The End” (1967)
Debutalbumet avslutas med den drygt elva minuter långa “The End”. Det går att skriva väldigt mycket om den låten, men det har redan gjorts av andra.
Låten förekommer i Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now, både i inledningen och avslutningen. Filmen vann två Oscar och är en fascinerande film trots det destruktiva temat.
Låten spelades ofta live, under hela kärriären. Här är ett strålande klipp från Hollywood Bowl den 5 juli 1968 och “The End” avslutar konserten som fjärde extranummer. Jim Morrison inleder med att ha en konversation med ljuskillarna och sedan letar han bland annat efter sin gräshoppa. Magi!
Lysande The Raveonettes har spelat in en kort, men svävande vacker, cover av “The End”.
“People Are Strange” (1967)
The Doors tredje singel släpptes i september 1967. Jim Morrison och Robby Krieger skrev låten. Singeln nådde som högst tolfteplatsen på Billboard Hot 100.”People Are Strange” är den fjärde mest spelade The Doors-låten på Spotify med cirka 153 miljoner spelningar.
När The Doors uppträdde i Ed Sullivan Show den 17 september 1967 spelade de “Light My Fire” och “People Are Strange”.
“Unhappy Girl” (1967)
Detta är B-sidan på “People Are Strange”-singeln och båda låtarna finns även med på bandets andra album.
Här är ett liveklipp från The Matrix i San Francisco i mars 1967. Ray Manzareks snygga intro är värt att lyssna lite extra på.
“Strange Days” (1967)
Los Angeleskvartettens andra album Strange Days släpptes den 25 september 1967.
Detta är ett tidigt liveklipp från nattklubben The London Fog i Los Angeles i maj 1966
“You’re Lost Little Girl” (1967)
“You’re Lost Little Girl” är andra låten på Strange Days. Albumet fick ett varmt mottagande och nådde tredjeplatsen på Billboard 200. Det var återigen Paul A. Rothchild som producerade och Elektra Records som släppte.
Briljanta Siouxsie and the Banshees gjorde en väldigt snygg cover av “You’re Lost Little Girl” på albumet Through The Looking Glass 1987.
“My Eyes Have Seen You” (1967)
Även Strange Days spelades in i Sunset Sound Recorders i Hollywood. Den spelades in mellan turnéer under maj-augusti 1967. Bandet genomförde över 200 konserter 1967, något man även hade lyckats med året innan!
“My Eyes Have Seen You” spelades live på The Matrix i San Francisco i mars 1967.
“When the Music’s Over” (1967)
The Doors andra album avslutas, även det, med en låt som är längre än tio minuter. “When the Music’s Over” innehåller i stort sett allt en bra rocklåt behöver. Den spelades ofta live genom hela karriären.
Här är ett liveklipp från albumet Absolutely Live från 1970.
The Doors genomförde en Europaturné med stopp i bland annat Stockholm (två spelningar på Konserthuset den 20 september) och Köpenhamn 1968. I Köpenhamn finns en välbevarad inspelning av några låtar i Glasaxe TV-studio den 18 september 1968. Här är “When the Music’s Over”.
I september 1968 genomförde The Doors fyra konserter på två dagar på Roundhouse i London. Detta klipp är från den första spelningen den 7 september och jag tycker att detta klipp är grymt häftigt. Som parentes kan nämnas att Jefferson Airplane spelade på Roundhouse samma kvällar.
“When the Music’s Over” spelades även på bandets sista konsert i Europa. The Doors spelade på den klassiska upplagan av Isle of Wight den 30 augusti 1970 och de gick på scen 02:00.
Så här berättar Jim Morrison själv om den kvällen.
“Love Me Two Times” (1967)
Under hösten släpptes bandets fjärde singel “Love Me Two Times”. Den nådde som högst 25-platsen på Billboard Hot 100.
Vi går tillbaka till den danska TV-studion 1968 och får äran att möta denna briljanta liveversion.
New York-bandet Psychic Ills gjorde en häftig cover av “Love Me Two Times” 2014.
“Moonlight Drive” (1967)
Detta är B-sidan till singeln “Love Me Two Times”. Båda låtarna finns även på albumet Strange Days.
Detta är den första versionen av “Moonlight Drive”. Det härliga drivet fanns där redan från början.
Här är en strålande liveversion från Felt Forum i New York 1970. The Doors spelade fyra konserter där på två dagar (den 17-18 januari) och detta klipp är från den första spelningen den 18 januari. Efter drygt fyra minuter inleder Jim Morrison “Horse Latitudes” som finns på albumet Strange Days. Denna version är även släppt på livealbumet Alive She Cried 1983.
“The Unknown Soldier” (1968)
“The Unknown Soldier” var The Doors femte singel. Det är även en av de mer politiska låtarna. Den nådde inga jätteframgångar på Billboard Hot 100 och nådde som högst plats 39. Singeln släpptes i mars 1968 och det lär ha krävts 130 inspelningar av låten innan den var klar. “The Unknown Soldier” spelades in i februari samma år.
Låten var ofta dramatisk live och Robby Krieger “avrättade” i regel Jim Morrison med gitarren. Här är ett exempel från Hollywood Bowl den 5 juli 1968.
“We Could Be So Good Together” (1968)
B-sidan på singeln “The Unknown Soldier” är en pärla. Båda låtarna ingår även på bandets tredje album Waiting for the Sun.
Här är en video som jag tycker om där det förekommer en hel del bilder på en väldigt ung Jim Morrison. Notera även Ray Manzareks polisonger i slutet!
“Hello, I Love You (1968)
“The Unknown Soldier” följdes upp med bandets sjätte singel i juni 1968. “Hello, I Love You” placerade återigen The Doors på toppen av Billboard Hot 100 i början av augusti 1968. Den låg etta i två veckor. Det var även en del tjafs om nära likheter med The Kinks “All Day and All of the Night” när denna hitsingel släpptes.
Detta är en tidig demo som spelades in World Pacific Studios i Los Angeles 1965. Där spelades även flera andra låtar in som till exempel “Moonlight Drive”, före Robby Krieger kom med i bandet.
Detta klipp är från Falkoner Salen i Köpenhamn den 17 september 1968. Bilderna synkar inte riktigt med musiken och i slutet är filmklippet med stor sannolikhet från “The Unknown Soldier” som också spelades under den konserten.
“Love Street” (1968)
B-sidan på succésingeln är fina “Love Street”. Precis som “Hello, I Love You” finns den även på Waiting for the Sun.
Här är ett liveklipp från en av konserterna på Konserthuset i Stockholm den 20 september 1968.
“Summer’s Almost Gone” (1968)
Albumet Waiting for the Sun släpptes den 3 juli 1968 och detta blev tidigt en av mina favoritlåtar. Det var något särskilt med gunget i slutet av 1960-talet. Waiting for the Sun var det första Doors-album jag fick. Det var en julafton när jag var i tolvårsåldern och jag minns än idag när jag startade plattan första gången.
Här är en lågmäld och vacker liveversion av “Summer’s Almost Gone” från The Matrix i San Francisco i mars 1967.
“Wintertime Love” (1968)
Bandets tredje album spelades in i TTG Studios i Hollywood under februari-maj 1968. Det var, som vanligt, Paul A. Rothchild som producerade och Elektra Records som släppte.
Saint Etienne släppte denna lågmälda cover på albumet A Glimpse of Stocking 2010.
“Not to Touch the Earth” (1968)
“The Celebration of the Lizard” är ett mäktigt verk som ursprungligen var tänkt att släppas på Waiting for the Sun i dess helhet, men det slutade med att bara en kortare del släpptes. “Not to Touch the Earth” släpptes på albumet.
Hela “The Celebration of the Lizard” förekom live. Denna version är inspelad i Aquarius Theatre i Los Angeles den 21 juli 1969 och det finns även en, vad jag tror, ihopklippt version på albumet Absolutely Live. The Doors spelade två gånger samma kväll och “The Celebration of the Lizard” spelades vid båda tillfällena.
Här är en studioinspelning som jag inte kan några inspelningsdetaljer kring, men jag gissar att den är inspelad någon gång under första halvan av 1968.
“Yes, the River Knows” (1968)
Albumet Waiting for the Sun blev otroligt populärt och klättrade hela vägen till förstaplatsen på Billboard 200 där den placerade sig i fyra veckor. Det var den enda albumetta bandet fick.
Den brasilianska musikern Rodrigo Lana har gjort en väldigt vacker, instrumental version av “Yes, the River Knows”.
“Five to One” (1968)
“Five to One” avslutar det tredje albumet och Morrison sjunger som en kung.
Här är en grym liveversion från albumet Absolutely Live från 1970.
Detta liveklipp är inte synkat, men sägs vara från Madison Square Garden i New York. The Doors spelade i Madison Square Garden den 24 januari 1969.
Under Europaturnén 1968 spelade The Doors två gånger på Kongresshalle i tyska Frankfurt. Det var den 14 september och detta klipp visar först avslutningen av “Light My Fire” och sedan den gnistrande avslutningen av “Five to One”. Notera den höga scenen!
