HYMNs Kristoffer Nilsson minns Jim Morrison och The Doors. Nedan hittas andra delen som sträcker sig fram till 1971.
James Douglas Morrison föddes den 8 december 1943. Därmed föddes han samma datum som John Lennon sköts till döds i New York 1980. Det brukar vara en förvirrad musikdag för mig, dels att fira en av mina stora idolers födelsedag och samtidigt sörja en annan av de största i min musikvärld.
Jim Morrison var sångare i bandet The Doors och de släppte sex briljanta studioalbum mellan åren 1967-1971. De spelade otroligt mycket live och deras konserter lär ofta ha varit fantastiska, både visuellt och musikmässigt.
Idag för 50 år sedan dog Jim Morrison i Paris. Jag har därför lagt lite tid på att skapa denna lista med 50 låtar för att minnas en av rockvärldens främsta sångare, poeter och scenartister. Listan försöker vara i så kronologisk ordning som möjligt och eftersom The Doors var ett strålande liveband kommer det i regel finnas mer än en länk till varje låt. Studioinspelningen från singeln/albumet är alltid given, om den finns, och länkar till livelåtar med bild eller bara ljud har valts ut med omsorg. När det gäller videos så kan dock bild- och ljudkvaliteten variera och även en del covers förekommer.
”Touch Me” (1968)
”Touch Me” var bandets sjunde singel och den klättrade som högst till tredjeplatsen på Billboard Hot 100. Den släpptes i december 1968 och det skulle visa sig att det blev bandets sista Topp-10-hit. Saxofonisten Curtis Amy spelar solot i slutet och låten spelades in i november 1968.
Här är ett TV-framträdande från december 1968. Notera gitarristen Robbie Kriegers hyfsade blåtira.
Här är en vacker version utan orkester, men eftersom man hört låten massor av gånger med orkestern är det svårt att inte höra den, fast den inte finns. Jag tror att jag föredrar denna version, om jag tvingas välja. Framför allt den monotona avslutningen utan sax.
Liverpoolpsykedelia i form av Clinic gjorde en väldigt speciell cover av ”Touch Me” för några år sedan. Jag köpte en spansk version av samlingsalbumet ”13”, som ursprungligen släpptes i november 1970, och där heter låten ”Tocame”. Det är ett väldigt vackert skivomslag.
”Wild Child” (1968)
”Wild Child” var B-sida på ”Touch Me”-singeln.
Här är ”Wild Child” på The Smothers Brothers Comedy Show den 15 december 1968. Man spelade ”Wild Child” före ”Touch Me” (se ovan) under denna TV-sändning i CBS regi.
”Wishful Sinful” (1969)
Bandets åttonde singel släpptes i mars 1969 och det är vackra ”Wishful Sinful”. Den blev dock ingen dundersuccé på Billboards Hot 100 och slutade som högst på plats 44.
Precis som i fallet med ”Touch Me” finns en härlig version utan orkester.
Den amerikanska pianisten George Winston gjorde en vacker hyllningsskiva till The Doors 2002. ”Wishful Sinful” är en av låtarna på plattan.
”Who Scared You” (1969)
Detta är B-sidan på singeln ”Wishful Sinful”. Till skillnad från ”Touch Me”, ”Wild Child” och ”Wishful Sinful” finns inte denna låt på bandets fjärde album The Soft Parade. Den släpptes, bortsett från på denna singel, på den dubbla samlings-LP:n Weird Scenes Inside the Gold Mine i januari 1972.
”Tell All the People” (1969)
Den tredje singeln från The Soft Parade släpptes i juni 1969 och det var inledningslåten på albumet ”Tell All the People”. Låten spelades in i november 1968 och blev inte heller någon större succé på Billboard Hot 100. Den klättrade till plats 57 i augusti 1969.
I november 1968 gjordes några större inspelningar med orkester och den låt som kanske mest påverkades av orkestern är ”Tell All the People”, men wow vilken låt det är även utan orkester.
Här är en kort film med The Doors live på Critique PBS Broadcast från den 28 april 1969. Klippet inleds med ”Tell All the People” och fortsätter sedan med ett klassiskt medly som de ofta gjorde live med Kurt Weill-covern ”Alabama Song” (finns på debutalbumet) och ”Back Door Man”. Sedan fortsätter det med ”Wishful Sinful” och avslutas med en bluesig variant av ”Build Me a Woman” som vi kommer till senare. Denna konsert avslutades egentligen med ”The Soft Parade”, men den är inte med i klippet här utan finns under ”The Soft Parade”.
”The Soft Parade” (1969)
Albumet The Soft Parade släpptes den 18 juli 1969 och titelspåret avslutar plattan som nådde sjätteplatsen på Billboard 200.
Här är en härligt rivig liveversion från Critique PBS Television den 28 april 1969 (avslutningen på konserten i klippet under ”Tell All the People” ovan).
”Shaman’s Blues” (1969)
Som vanligt var det Paul A. Rothchild som producerade och Elektra Records som släppte plattan. The Soft Parade spelades in i Elektra Sound West i Hollywood.
Denna video innehåller många fina stillbilder på Jim Morrison och Pamela Courson och avslutas med hans grav i Paris.
”Runnin’ Blue” (1969)
Det blev även en fjärde singel från The Soft Parade (bandets tionde)i augusti 1969. Den nådde som högst 64-platsen på Billboard Hot 100 och jag upplever det som lite märkligt att man satsade på fyra singlar från detta album. I min Doors-värld är detta det svagaste album de släppte. ”Poor Otis”, som Jim Morrison sjunger om, lär vara Otis Redding som dog i december 1967.
Här är ett festligt klipp från när bandet var på Honolulu, Hawaii i juli 1968.
”You Make Me Real” 1970)
Det nya decenniet rivstartade med en ny singel i februari. The Doors elfte singel ”You Make Me Real” nådde plats 50 på Billboard Hot 100.
Låten spelades live redan i maj 1966 på nattklubben The London Fog i Los Angeles.
”You Make Me Real”, betydligt rivigare, live på Aquarius Theatre i Los Angeles den 21 juli 1969. The Doors genomförde två konserter samma kväll och detta klipp är från den andra konserten.
”Roadhouse Blues” (1970)
B-sidan på ”You Make Me Real” är kanske egentligen kändare än A-sidan. ”Roadhouse Blues” spelades in i början av november 1969. Om jag tyckte att det var märkligt att det kom ut fyra singlar från The Soft Parade så är det minst lika konstigt att Morrison Hotel bara fick ut denna singel. Det är John Sebastian,som nyligen hade lämnat Lovin’ Spoonful,som spelar munspel. ”Roadhouse Blues” är den femte mest spelade The Doors-låten på Spotify med ungefär 150 miljoner spelningar.
Här är en liveversion som är ihopklippt med en av konserterna i Felt Forum i New York och en konsert i Cobo Hall i Detroit, Michigan den 8 maj 1970. Avslutningssnacket är ursprungligen från den andra konserten i Boston den 10 april. The Doors spelade tre gånger i Boston Arena samma kväll och turnerade med The Roadhouse Blues Tour.
Denna video visar inramningen på The Doors konserter via massor av olika filmklipp på ett mycket bra sätt, tror jag. Denna version av ”Roadhouse Blues” inledde den andra spelningen i Felt Forum i New York den 17 januari 1970. ”Everything is fucked up as usual”!
Blue Öyster Cult avslutade, åtminstone förr, ofta konserterna med ”Roadhouse Blues”. Här är en allsångsversion från en konsert i New Haven, Connecticut i september 1981. I mitten av låten läggs även ”Love Me Two Times” in snyggt och när det närmar sig slutet kommer även en kort del av ”Soul Kitchen”.
”Queen of the Highway” (1970)
Albumet Morrison Hotel släpptes den 9 februari 1970. Den producerades som vanligt av Paul A. Rothchild och släpptes av Elektra Records. Inspelningsperioden var november 1969-januari 1970 och studion var Elektra Sound Recorders i Los Angeles.
Denna lite jazziga alternativinspelning spelades in i slutet av 1969.
”Peace Frog/Blue Sunday” (1970)
Ja, jag vet, detta är egentligen två låtar, men de sitter ihop så otroligt vackert att jag inte kunde separera dem. The Doors arbetade ofta med medlyn, framför allt live, och detta är ett av de vackrare. Jim Morrison, som först visar vilken strålande rocksångare han var, sänker sedan tempot och djupet i sången under ”Blue Sunday”. Wow!
Här är en fin alternativinspelning av dessa båda fina.
”Waiting for the Sun” (1970)
Jaha, vad händer här, tänker kanske någon. Släpptes inte Waiting for the Sun redan 1968? Jo, albumet släpptes 1968, men låten hittas först efter inledningsspåret ”Roadhouse Blues” på Morrison Hotel.
”Maggie M’Gill” (1970)
”Maggie M’Gill” avslutar Morrison Hotel och albumet togs emot med öppna armar av lyssnarna. Plattan nådde fjärdeplatsen på Billboard 200.
Detta är en grym livetagning från den andra konserten på Felt Forum i New York den 18 januari 1970.
”The Spy” (1970)
Efter orkesterutflykten på The Soft Parade återgick man till rötterna med bluesinfluerad rock på Morrison Hotel. ”The Spy” är en av de finaste blueslåtarna The Doors spelade in och det var Jim Morrison som skrev låten.
En alternativ version som, inte sällsynt när det gällde The Doors, går åt ett lite annat håll en versionen som senare släpptes.
”Love Her Madly” (1971)
I mars 1971 släpptes den tolfte singeln ”Love Her Madly”. Den vände trenden för några singlar som inte nått så högt på Billboard Hot 100. ”Love Her Madly” nådde elfteplatsen och låten finns även med på albumet L.A. Woman.
Detta är den första inspelningen av ”Love Her Madly”.
Någon har gjort denna fina video av låten.
Den bulgariska sångerskan Geri X har gjort en grym cover av ”Love Her Madly”.
”L.A. Woman” (1971)
The Doors sjätte studioalbum L.A. Woman släpptes den 19 april 1971. Det blev därmed det sista album Jim Morrison var med på. Albumet blev mottaget på bästa sätt av lyssnarna och nådde niondeplatsen på Billboard 200. Bandets samtliga sex studioalbum sålde platinum i USA!
Här är en hemmasnickrad video av låten som jag gillar mycket.
Detta är en lång version av ”L.A. Woman” live. Den är från Dallas, Texas den 11 december 1970. Dagen efter spelade bandet på The Warehouse i New Orleans vilket skulle visa sig bli Jim Morrisons sista konsert inför publik med bandet.
Garagerockskungen Ty Segall avslutade konserterna med ”L.A. Woman” under festivalerna Primavera Sound i Barcelona och NOS Primavera Sound i Porto 2016. Han hade bland annat Mikal Cronin och King Tuff med sig på scenen och det var magiskt att uppleva deras tolkning av ”L.A. Woman” i Portonatten.
”Crawling King Snake” (1971)
John Lee Hookers ”Crawling King Snake” (skriven av Tony Hollins) släpptes på L.A. Woman. Det är återigen en påminnelse till bluesens betydelse som inspirationskälla för The Doors.
”Crawling King Snake” spelades under hela karriären och här är ett liveklipp från The Matrix i San Francisco, Kalifornien i mars 1967.
”The WASP (Texas Radio and the Big Beat)”
Albumet L.A. Woman spelades in i The Doors’ Workshop i Los Angeles december 1970-januari 1971. The Doors och Bruce Botnik producerade albumet som återigen släpptes av Elektra Records. Bruce Botnik var ljudtekniker på flera andra album.
”Texas Radio and the Big Beat” fanns många år innan den släpptes i denna version på L.A. Woman. Detta liveklipp är från Köpenhamn och Gladsaxe TV-studio den 18 september 1968. Som bonus kommer även ”Love Me Two Times” igen. Båda dessa låtar finns även på livealbumet Alive She Cried från 1983.
”Riders on the Storm” (1971)
Den sista singel Jim Morrison var med på släpptes i juni 1971. Han hade då bara några veckor kvar att leva och befann sig i Paris. ”Riders on the Storm” avslutar även albumet L.A. Woman och kanske var det meningen att albumets slutlåt även skulle bli bandets trettonde och sista singeltillsammans med Jim Morrison. Singeln nådde fjortondeplatsen på Billboard Hot 100 och är den mest spelade The Doors-låt på Spotify med cirka 235 miljoner spelningar.
Ray Manzarek berättar om den sista tiden tillsammans med Jim Morrison. ”Riders on the Storm” är den sista låt som Jim Morrison sjöng på, som Ray Manzarek minns det, innan Morrison åkte till Paris.
Postgrungebandet Creed från Florida spelade in denna snygga cover.
”The Changeling” (1971)
Detta är B-sidan på ”Riders on the Storm”-singeln och inledningsspåret på albumet L.A. Woman. Exakt så här inleder man den sista platta man sjunger in i livet.
Denna alternativa version är också grym.
Ja, vi tar väl med denna också. ”The Changeling” är helt enkelt en strålande låt.
The Doors var, som bekant, ett enastående liveband och vissa låtar är bara släppta på livealbum. Det är grymma låtar som aldrig hamnade på något album eller singel. Jag ha valt ut några sådana favoriter också.
”Build Me a Woman” (1970)
En bluesigare version av ”Build Me a Woman” presenterades i ett videoklipp under ”The Soft Parade” (se ovan), men detta är den mest kända versionen. Den släpptes på livealbumet Absolutely Live och spelades in i Felt Forum, New York i januari 1970.
”Universal Mind” (1970)
Vi hämtar även fina ”Universal Mind” från Absolutely Live 1970.
Denna version är inspelad i Civic Arena i Pittsburg, Pennsylvania den 2 maj 1970.
”Who Do You Love?” (1970)
Den riviga Bo Diddley-covern ”Who Do You Love?” är härlig. Även den är från Absolutely Live och inleder dubbel-LP:n. Det roliga med producenten Paul A. Rothchilds klippanden är att man på plattan hör Jim Morrison gå på scen och hälsa på publiken i Philadelphia, men denna låt är egentligen inspelad under den första spelningen i Felt Forum, New York den 17 januari 1970.
Här är en annan version av låten som spelades in i Pacific Coliseum i kanadensiska Vancouver den 6 juni 1970.
”Gloria (1969)”
En annan cover som The Doors gjorde magi av var Thems hitlåt ”Gloria”. Denna version finns på liveplattan Alive She Cried från 1983 och är inspelad under soundcheck i Aquarius Theatre, Los Angeles den 22 juli 1969. Jag är säker på att Van Morrison gapade stort när han hörde detta. Faktum är att Van Morrison uppträdde med Them samma kvällar som Jim Morrison uppträdde med The Doors på legendariska klubben Whisky A Go Go i Hollywood i juni 1966 och de lär vid något tillfälle ha sjungit just ”Gloria” tillsammans, enligt en intervju med Ray Manzarek. The Doors spelade i stort sett varje kväll på Whisky A Go Go under sommaren 1966. Det var inte konstigt att man blev ett väldigt tight liveband trots att man saknade basist. Ray Manzarek spelade ju även basslingan på keyboard.
”Gloria” spelades även på The Matrix i San Francisco i juli 1967.
”Ghost Song” (1978)
Jim Morrison var inte bara en fantastisk sångare. Han var även en skicklig poet. Vid några tillfällen spelade han in sina dikter och i slutet av 1970-talet satte de överlevande i bandet sig i studion och skapade bakgrundsmusik till dikter som är inspelade i mars 1969 och december 1970. Det ledde till albumet An American Prayer som släpptes 1978. Det blev bandets nionde officiella studioalbum. The Doors släppte även två plattor i början av 1970-talet utan Jim Morrison och ”Ghost Song” blir därmed den 50:e och sista låten på denna lista.
Här är en spellista med 50 studioinspelade låtar av The Doors. 45 av låtarna omnämns ovan och de fem livelåtarna i slutet av listan är ersatta av fem studiolåtar, bland annat B-sidan på debutsingeln ”End of the Night”.
Men vi avslutar allt med att återigen gå tillbaka till det stora genombrottet och ”Light My Fire”. Paul A. Rothchild var mästerlig på att klippa ihop livesekvenser vilket han framför allt visade på albumet Absolutely Live. Detta är ”Light My Fire”, i huvudsak inspelad i Felt Forum, New York den 18 januari 1970. Jim Morrisons dikt ”Graveyard Poem”, som läses upp efter ungefär sju minuter (i slutet av gitarrsolot som innehåller en kort del av The Beatles ”Eleanor Rigby”), är dock ursprungligen uppläst under en konsert i Boston den 4 oktober 1970. Låten är släppt på livealbumet Alive She Cried som släpptes 1983. Det blir på något sätt briljant och den får avsluta denna hyllning till en av rockens allra största. Älskade Jim Morrison, du hade så rätt, no one here gets out alive!
