HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den fjärde delen.
Jag fortsätter här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten Small Axe som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1 samt 2 och 3 här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
The Story of Trojan Records
Den som framför allt nämns som en pionjär, och som är central för historien om Trojan Records, är en man vid namn Leichman Gopthal (kallade sig Lee Gopthal). Hans pappa fanns med på HMT Empire Windrush (se artikel 1 i denna serie) och etablerade sig som skräddare i West Kilburn i London på adressen 108 Cambridge Road. År 1952 kom också hans då 11- årige son över från Jamaica, alltså Leichman (Lee).
Pappan tröttnade på rasismen och livet i England och for tillbaka till Jamaica 1960. Sonen Lee däremot stannade kvar på Cambridge Road och började jobba för en revisionsfirma. Han tog ett lån och köpte fastigheten men behövde pengar för att täcka avbetalningarna och hyrde ut källaren och nedervåningen.
Källaren hyrdes ut till Sonny Roberts som inredde den till inspelningsstudio och började ge ut sina inspelningar på egna skivmärkena Planetone och Sway. Han blev först att spela in lokala förmågor och ge ut skivor med dem och skulle bli känd som Sonny Planetone.
Dandy Livingstone tillhörde de allra första. Trombonisten Rico Rodriguez gjorde sina förstainspelningar här och tillhörde Planetones ”husband”, som hette The Planets när Rico inte var med men kallade sig Rico’s Combo när han ingick. Rico dök ju senare upp och kompade The Specials bland andra under ska-vågen kring 1980. De övriga permanenta medlemmarna var Lovett Brown och Mike Elliott på sax och Jackie Edwards på piano.
Nedervåningen hyrde Gopthal från och med 1962 ut till den då unge David Betteridge, vars boss Chris Blackwell just hade startat ett skivbolag, Island Records. Blackwell hade startat sin verksamhet redan 1958 men behövde en lokal för den svällande verksamheten. Han inledde ett samarbete med producenterna Duke Reid och Coxsone Dodd på Jamaica och snart etablerades på Cambridge Road ett kontor för administration och distribution under Blackwells och Betteridges ledning.
Efter en kort tid ville de involvera hyresvärden Lee Gopthal i verksamheten. Denne ville inte gå in som delägare men gick med på att starta en postorderfirma för distribution av skivor per post. Tillsammans med sin vän Jim Flynn startade Gopthal sin mailorderfirma, Beat & Commercial (B&C), och öppnade också ett stånd på Shepherd ́s Bush Market där de sålde skivor.
Gopthals firma växte och blev snart lönsam men tog energi och intresse ifrån hans fasta anställning vid revisionsfirman och han måste efter en tid välja. Han valde musiken. Snart öppnade han också en egen skivbutik, Musicland, på 11 High Road i Willesden Green. Efter två år hade han öppnat ytterligare tre butiker, samtidigt som han fortfarande hade sitt stånd på Shepherd’s Bush Market. Efter något år började också B&C ge ut musik och fick 1967 en stor hit genom Prince Busters ”Al Capone”.
Gopthal slöt ett avtal med demonproducenten Coxsone Dodd på Jamaica om samarbete och Gopthals firma började ge ut Coxsone ́s produktioner på en UK-version av Coxsone’s label. År 1968 hade antalet butiker svällt till 10 och Gopthal startade också två nya märken, Amalgamated och Blue Cat. Det förstnämnda försågs med material från den stigande producentstjärnan i Kingston, Joel Augustus Gibson, aka Joe Gibbs, medan Blue Cat hade ett zyban deutschland utbud. Gopthal hade också vid det här laget köpt upp Rio Records och tillhörde nu de dominerande utgivarna av jamaicansk musik i UK.
Samtidigt utvecklade Island Records sin verksamhet kraftigt. Chris Blackwell hade redan 1963 ett eget produktionsbolag, BPR Company, som snabbt bar frukt och skapade stora inkomster, bland annat genom framgångar för The Caravelles hit ”You Don ́t Have To Be A Baby To Cry” samt Milli Smalls hits ”My Boy Lollipop” och ”Sweet William”. Den nyajamaicanska skamusiken gav han ut på märket Black Swan.
Blackwell började snart också exploatera popmarknaden och producerade bland andra Spencer Davis Group. 1968 hade verksamheten för Island Records svällt så att flera kontor hade öppnats, bland annat ett på Oxford Street.
Trojan Records födelse
Trojan Records födelse har det mesta att göra med den jamaicanske storproducenten Arthur ”Duke” Reid som också kallades för ”Trojan” eftersom han dels sålde bilar av Croydon-tillverkade märket Trojan och dessutom körde runt sitt sound system med en pick-up av detta märke. Trojan var till en början inget riktigt skivbolag utan bara en ”label” somanvändes av Duke Reid ett kortare tag.
Den första skivan under märket Trojan släpptes i UK 28 juli 1967 och var en parodi på Rude Boy-temat inspelad med ett gäng oidentifierade musiker hos jamaicanske producenten Duke Reid som också satte sitt namn under etiketten. B-sidan var ”Never To Be Mine”, en instrumental rocksteady-version av ”O sole mio” med Roland Alphonso, känd saxofonist på Jamaica. Den blev ingen större succé men skulle följas av en rad andra utgivningar på samma label innan Duke övergav den.
Det var emellertid det brittiska Trojan Records som skulle bli ledande producenter/distributörer och skivbolag för reggaemusik under kommande år och växa till det ledande märket för reggaemusik och en ikonisk etikett för reggaefans. En skapelse signerad Gopthal/Blackwell.
Lee Gopthal, vars bakomliggande bolag alltså gick under namnet B&C, fick under den här tiden veta att staden hade planer på en redevelopment av West Kilburn och hans fastighet på Cambridge Road måste evakueras. Han hittade då en stor fastighet, en f.d. lagerlokal på 12 Neasden Lane i Harlesden som han tidigare sett. Den var för stor för Gopthals verksamhet men han kom överens med Blackwell att Island Records skulle få baksidan av huset medan Gopthal fick framsidan. De enades om att detta kunde bli en dynamisk bas för deras samarbete och respektive verksamheter och kallade huset för ”Music House”. De upptäckte också fördelarna med att samarbeta. Lee berättar:
”First, they ́d ring Dave from Jamaica and offer him a record for, say, £150. Then, two minutes later, they ́d ring me and offer the same record for £200. After a while, we learned to compare notes and would then cable back and offer £100” (Cane-Honeysette, The Story of Trojan Records).
Det var så man gjorde affärer fortfarande. Pengar växlade händer och artister, producenter, skivbutiker, skivbolag och märken var ofta involverade i olika konstellationer och med olika avtal sinsemellan eller helt enkelt med cash-payment och affärer på stående fot, utan avtal.
Gopthal och Blackwell insåg snart det absurda i att jaga samma producenter på Jamaica och driva igenom avtal med dem. Deras respektive bolag var konkurrenter trots delade lokaler och praktiskt samarbete. Eftersom Island Records dessutom börjat ge sig alltmer in på mainstreammarknaden för pop och rock, blev det naturligt att renodla utgivningen av jamaicansk musik.
Chris Blackwell sålde sina sub-labels till Gopthals B&C och de beslutade att sommaren 1968 bilda ett nytt skivbolag, Trojan Records Ltd, som ett joint-venture ägt 50/50 av båda bolagen. Det blev officiellt registrerat först i oktober samma år.
Redan 23 juli 1968 släpptes den första skivan med The Brother Dan All Stars, som var en pseudogrupp bildad kring Dandy Livingstone. Gopthal (B&C) och Betteridge (Island) reste också runt på Jamaica för att knyta upp gamla och nya producenter till Trojan och skiva ordentliga licensavtal med dem. Gopthals olika etiketter, som nu innefattade Amalgamated, Blue Cat, High Note, Studio One och Coxsone, absorberades in i nya bolaget Trojan.
Under resan till Jamaica hade Trojan också knutit en ny stjärna till sig, Bob Marley. Utgivningen av hans första singlar, ”Stir It Up” och ”This Train”, blev dock inga succéer.
Trojans tillväxt
Under de sista månaderna 1968 skapades tre olika underetiketter till Trojan. Den alltmer ökande efterfrågan på karibisk musik krävde en undersortering. Big Shot sög upp produktioner från en uppsjö olika producenter, Duke var som väntat reserverat för Duke Reids produktioner, medan Down Town var vikt för den stigande stjärnan Dandy.
Försäljningen gick bra men det var svårt för Trojans skivor att slå sig in på topplistorna. Systemet som användes för att bestämma listplaceringar var att British Market Research Bureau på uppdrag av BBC och tidningen Record Retailer hämtade in statistik från 500 av landets s.k. High Street-butiker. Jamaicansk och brittisk ska/rocksteady/reggae såldes fortfarande i huvudsak av butiker som inte fanns med på den listan.
År 1968 kom dock ett genombrott i brittisk statligt ägd radio. På BBC:s (BBC Radio One) radioshow Late Night Extra med Terry Wogan spelades för första gången reggae i brittisk radio; ”Kansas City” med Joya Landis. Fler skulle komma på samma radioshow.
Dessförinnan hade emellertid ska och rocksteady spelats på piratkanaler av vilka Radio Caroline, med Mike Pasternak, alias Emperor Rosko, som DJ, var mest betydelsefull. Han blev sedan rekryterad till BBC Radio One och fortsatte där ge stort utrymme för reggae och därmed var den isen bruten. Med detta sagt skulle det även fortsatt vara ett stående problem att förmå BBC att sluta se ned på reggae som en primitiv musikstil och det dröjde till 1971 innan den fick en egen programpunkt med Reggae Time en timme varje söndag.
Trojan snappade också upp konkurrenten Doctor Bird som fått stora ekonomiska problem under 1969 och Trojan fick då tillgång till dess katalog med namn som Desmond Dekker & The Aces, The Maytals, The Pioneers, The Melodians och The Gaylads. Däremot avslutade jamaicanske producenten Coxsone Dodd sitt avtal med bolaget. Trojan fick en uppsjö försäljningsframgångar 1969 med framför allt Upsetters ”Return of Django”, Jimmy Cliffs ”Wonderful World, Beautiful People” och Harry J Allstars ́”Liquidator”.
Desmond Dekkers hit ”Israelites” som släpptes 1968 (förvisso på dåvarande konkurrenten Doctor Bird Records) är emellertid den framgång som enligt de flesta bedömare bröt isen och reggae/rocksteady blev nu tillgängligt i större kvantiteter även i de stora etablerade skivbutikernas backar. Låttexten förebådade också vad som komma skulle i och med att den snuddade vid rastafariideologins filosofi om liknelsen vid israeliternas fångenskap i Babylon och de afrikanska slavarnas fångenskap i Amerika. Det skulle dock dröja ett par år innan rastafarireggae eller roots reggae skulle få sitt genombrott, men här fanns ett frö som dessutom såddes bland en bredare publik.
Dekkers låt kan insorteras under rocksteady-genren men under 1969-70 användes benämningen reggae allt oftare om den jamaicanska populärmusiken och ska började bli en angelägenhet främst för skinheads.
Framgångarna för Trojan började emellertid nu också bli internationella. Deras releaser sålde även utanför brittiska öarnas gränser. Reggae började bli känt utanför UK och Jamaica och en del vita artister började nosa på reggaerytmen under början av 1970-talet. Ett definitivt genombrott var i det fallet Eric Claptons storsäljande cover på Bob Marleys ”I Shot the Sheriff” 1974 (originalet fanns 1973 på Bob Marley & the Wailers LP Burnin ́).
Ironiskt nog skulle just Clapton senare stå för ett antal rasistiska och invandringsfientliga uttalanden som förtog den image av banbrytande för jamaicansk musik som han fick 1974.
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 5: Genombrott för reggae i UK
