Har ni tänkt på de där artisterna som ni hade en åsikt om men inte egentligen hade fog för era åsikter? Eller där ni inte hade några fakta som backade upp ert fog, för ert fog var egentligen ofog? I do.
Ozzy Osbourne var en sån artist. Jag skriver i imperfekt för jag har ändrat min åsikt, vilket är tufft för en inbiten gubbe på snart 50 att erkänna.
Min syster gillade Ozzy när man skulle gilla Ozzy. Under 1980- och 90-talet då han var en skrämmande och mystisk musiker som bet huvudet av fladdermöss på scen och ”säkert” offrade oskulder i sin källare. DEN Ozzy är den Ozzy vi känner. Som släppte No Rest for the Wicked och No More Sin. Ikoniska album idag men som då skrämde slag på överklass-Svenssons som förfasades över vad deras ungdomar lyssnade på! Dock delade jag inte min systers intresse – jag var alltför involverad i den kommande hiphop-rörelsen som föddes i slutet av 1980-talet.
Men klart jag visste vem Ozzy var. Vilken människa med självrespekt hade missat Black Sabbath? Inte jag i alla fall. De var sjukt bra! Med tunga, mörka riff över Ozzys (vad jag alltid tyckt) ”oinspirerade” sångteknik. Jag menar, han följde ju bara musiken. Men senare har jag fattat att just detta var hans stora teknik – och det som han blev känd för. Även om jag ännu inte tycker det håller riktigt…men idag kan jag lyssna på Black Sabbath och fatta helheten i deras magiska musik. DÅ tyckte jag musiken var bra tills Ozzy började sjunga. Och…delvis känner jag fortfarande samma sak.
Fast forward till 2022…
Patient Number 9 är ett självutlämnande album med inre sökande och ett utlämnande av sig själv som får mig att tänka till. Ozzy har överlevt döden fler gånger än man kan räkna och hans funderingar kring detta utlämnas i detta album. Bonus är gästartister som Robert Trujillo (Metallica, Suicidal Tendencies m.fl.), Eric Clapton, Jeff Beck – och inte minst Tony Iommi: gitarristen från Black Sabbaths originaluppsättning. Det är när Ozzy och Tony möts som skivan glöder. De har ändå skapat några av historiens tyngsta låtar ihop!
Själv är jag väldigt förtjust i introspåret, som också är namnet på skivan. Jeff Becks gitarr smeker öronen samtidigt som Ozzy öppnar upp sig! Skivan är bra rakt igenom, men också ”samma bra”. Den ändras inte så mycket. Samma tunga riff, olika gitarrister som förgyller. ”One of These Days”, som gästas av Eric Clapton, kan inte misstas för annat än ”Claptonesque”. Här börjar det kännas lite klyschigt. Kan inte en låt spelas utan att dess musiker ska märkas så tydligt? Själv söker jag mångfaciteten i musik: att man kan spela utan att det ska låta som ”jag”. Eric Clapton har nog aldrig lyckats med detta, och inte heller här. Direkt han spelar VET man att det är Clapton, och därmed helt perfekt och robotlikande exakt i varje ton.
Med detta uppmärksammar jag allt mer mina känslor från 1980- och 90-talen: att Ozzy är ganska entonig i sin sångteknik. Tyvärr tänker jag på detta genom resten av skivan och jag får inte tillbaka den känsla jag ville ha….och trodde jag skulle ha. Visst är det många bra låtar på skivan, som ”Degradation Rules” och ”God Only Knows”, men musiken är sammantaget ganska enformig och låter mer eller mindre detsamma. Även om Ozzys texter är väldigt starka. Jag hade gärna sett honom göra ett blues- eller countryalbum med dessa texter. Tror de hade passat bättre då…
[Epic Records, 9 september]
