HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Från och med idag publiceras 2 avsnitt i veckan – tisdag och torsdag.
SVT har just visat filmsviten Small Axe som är fem fristående filmer av regissören Steve McQueen som visar hur livet för den afrokaribiska befolkningen i London kunde te sig under en period ungefär från 1968 till början av 1980-talet. En svit som i huvudsak handlar om rasism, diskriminering och musik. Filmerna ligger ute på SVT Play ända fram till hösten, så det finns ännu gott om tid för den som inte sett dem att göra det. Det rekommenderas varmt.
I en serie artiklar tänkte jag ge en bakgrundsbild till filmerna och en inblick i hur den musikaliska utvecklingen såg ut i första hand för de som kom från Jamaica efter andra världskriget och fram till den tid som filmerna utspelar sig.
Förhoppningsvis kan de tjäna som nyttig bakgrundsinformation till filmerna men också intressant läsning även för den som inte tänkt titta på filmerna utan är mer intresserade av musiken, som i huvudsak är reggae förstås.
The Windrush Generation
I UK talar man ofta om betydelsen inte minst för kulturen som den Afrokaribiska immigrationen haft och man refererar då gärna till The Windrush Generation. Den officiella definitionen av termen är:
”Commonwealth immigrants who arrived in the UK between 1948 and 1971”.
Detta handlar ju inte på något sätt enbart de som kom från Karibiska öarna utan alla Commonwealth-länder. Men termen har ofta använts i samband med diskussioner om dem som kom med skeppet Empire Windrush 1948 vilket var främst folk från Karibien (totalt 802 av 1027 passagerare) och till största del från Jamaica (539).
De flesta av de karibiska immigranterna fick först en tillfällig inackordering i ett skyddsrum i Clapham i södra London. Detta var den första vågen som hörsammade möjligheten att skapa sig en framtid i UK enligt den lag som stiftats där 1948 och gav medborgare av Commonwealth-länder fritt inträde och arbetstillstånd i UK.
De karibiska immigranterna, som anlände till Tilbury Docks med Windrush den 21 juni 1948 och steg av skeppet dagen efter, togs till en början emot med nyfiken entusiasm från allmänheten, och den var till stor del minst sagt ömsesidig. En av alla som anlände med Windrush var calypso-kungen Lord Kitchener. På båten skrev han ner texten till sin sång “London is the Place for Me”. Texten till den är på ett sätt rörande sett i retrospektivt perspektiv. Utdrag ur texten:
”London is the place for me – London this lovely city […] To live in London you are really comfortable – Because the English people are very much sociable – They take you here and they take you there – And they make you feel like a millionaire – London that ́s the place forme – At night when you have nothing to do – You can take a walk down Shaftesbury Avenue – There you will laugh and talk and enjoy the breeze – And admire the beautiful scenery – Of London that ́s the place for me – Yes I cannot complain of the time I have spent – I mean my life in London is really magnificent – I have every comfort and every sport – And my residence is Hampton Court – So London that ́s the place for me”
Det är inte utan att man tänker på de gamla amerikafararna från Sverige som skrev hem om hur de bodde i slott och hade kycklingar stora som hus etc.
Önskvärda men ändå inte – statligt styrd diskriminering
Det har också på senare tid visat sig att de inte alls var särskilt välkomna. I BBC- dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019) får vi uppläst för oss ett telegram från den brittiske Guvernören på Jamaica sänt till The Colonial Office i London, innan HMT Empire Windrush avseglat:
”I regret to inform you that more than 350 passages [sic] by Empire Windrush have been booked by men who have hope to find employment in the United Kingdom, and that it is likely that this number will be increased by another 100 before the vessel leaves”
Premiärminister Attlee (Labour Party) beskrev det hela som ett ”intrång” och andra myndigheter såg det som en ”pinsamhet”. Sannolikt hade man inte väntat sig att ”undersåtarna” i Samväldet så snabbt skulle ge respons på den lag som togs i Storbritannien 1948, the 1948 British Nationality Act, som fastställde rätten för alla som är medborgare i Brittiska Kungadömet och dess kolonier att betraktas som brittiska undersåtar (British subjects) och som sådana kunna röra sig fritt inom Brittiska Samväldet.
Möjligen var det allra största problemet med detta att de flesta som nu hörsammade rättigheten hade svart hudfärg (?). Vid ett möte den 15 juni 1948 (en knapp vecka innan Windrush anlände till London) föreslog premiärministern att passagerarna från Jamaica skulle kunna omdirigeras till Östafrika för att eventuellt plocka jordnötter (BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). Trots att behovet av arbetskraft i Storbritannien, av samma regering, beräknats uppgå till 1,3 miljoner, och trots att den brittiska regeringen bara ett år tidigare tagit ett beslut om att ta emot 180 tusen immigranter (s.k. European Voluntary Workers, EVWs) som inte var brittiska undersåtar och varav de flesta inte kunde engelska eller hade andra kopplingar till Storbritannien.
Skillnaden var att dessa var vita, mestadels européer. En del av dem från fångläger och tidigare medlemmar av Waffen-SS, varav några till och med anklagades för krigsbrott. Men sågs alltså av brittiska regeringen som mer önskvärda som arbetskraft än svarta ”undersåtar” från samväldesländerna, varav många dessutom hade tjänstgjort i den brittiska krigsmakten under kriget (BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). Sir Harold Wylde, högt uppsatt tjänsteman inom arbetsministeriet, uttrycker det klart i ett cirkulär från våren 1948 där han skriver:
”I do not think that any scheme for the importation of coloured colonials for permanent settlement here should be embarked upon without full understanding that this means that a coloured element will be brought in for permanent absorption into our own population” (BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).
Två världskrig hade emellertid tömt de brittiska arbetskraftsreserverna och när konjunkturen gick uppåt efter kriget behövdes ett kraftigt tillskott. I synnerhet inom London Transport vilket ledde till att många karibiska nyanlända blev anställda i alla tänkbara jobb inom systemet för buss- och tunnelbanetransporter.
Verkligheten för de nyanlända skulle snart också visa sig vara en helt annan än den som Lord Kitchener diktade och sjöng om när han gick av HMT Empire Windrush. En intervju trettio år senare med en annan av passagerarna på Empire Windrush, John Richards, visar att UK inte var så skimrande som de trott. En insikt som ”chockade”, säger han i intervjun, och fortsätter:
“I know a lot about Britain from school days but it was a different picture from that one, when you came face to face with the facts. It was two different things […] They tell you it is the ‘mother country’, you’re all welcome, you all British. When you come here you realise you’re a foreigner and that’s all there is to it.” (BBC, Facts: British History, Windrush- Arrivals)
Under 1950-talet fick de nyblivna britterna vänja sig vid att bli kallade ”Niggers” och höra uppmaningar som ”Nigger go home” och liknande men också att bli misshandlade på gator och torg. Sångaren Delroy Williams, berättar att han såg skyltar vid hus som hade rum att hyra ut som sa: ”no Irish, no Blacks, no dogs, no Jews” (Cane-Honeysett, The Story of Trojan Records). Så öppen var rasismen.
Antingen möttes de svarta immigranterna av ett brutalt: ”No couloured’s” när de ville hyra rum, eller också utnyttjades de av skrupelfria värdar som tog ut så hög hyra att de lågbetalda immigranterna tvingades klämma in sig flera familjer i en bostad. Inte sällan handlade det om dubbel hyra jämfört med vad deras vita grannar betalade. De här värdarna såg förstås en chans att mjölka mer pengar ur sina slitna hus av dålig standard och de underlät också att underhålla dem vilket inte gjorde saken bättre.
Ungefär samtidigt (1953) tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom inrikesministeriet, Working Party on Coloured People seeking employment in the United Kingdom, som förutsattes korrespondera med andra ministerier och arbeta fram sätt att bevisa att immigrationen av färgade människor utgjorde ett problem för UK och att det därför behövdes immigrationskontroll (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).
En av de saker gruppen försökte bevisa var att många av dessa immigranter inte kommit för att arbeta utan att leva av den brittiska välfärdsstaten. Problemet var bara att det inte fanns några hållbara bevis för detta antagande.
En hemlig enkät skickades ut till landets kontor för utbetalning av arbetslöshetsunderstöd (dole offices) för att få in uppgifter till stöd för tesen. Strikt diskretion anbefalldes men tjänstemännen fick ett formulär i vilket de skulle kryssa för vilken ras/nationalitet deras klienter hade. Man ville också veta om de färgade immigranterna var oproportionerligt inblandade i olika slags kriminalitet. En dubbel ironi i sammanhanget var att brittiska regeringen ungefär vid samma tid skickade sändebud till Barbados för att hitta arbetskraft till brittisk industri och den dubbla ironin var att sändebudet var just Enoch Powell, som senare skulle bli känd för sitt brandtal med rasistisk underton där han förordade immigrationskontroll.
Winston Churchill, å andra sidan, ville att de konservativa vid nästa valrörelse skulle kampanja med en slogan som sa: ”Keep England White”. På väggarna i städernas arbetarkvarter började grafitti med nästan samma slogan dyka upp: Keep Britain White (KBW).
Karibiska ghetton uppstod i kvarter som idag anses hett eftertraktade, som Ladbroke Grove/Notting Hill, Paddington, Shepherd’s Bush, samt förstås i Brixton. Vita som bodde där flyttade ofta ut, skrämda av den plötsliga scenförändringen, de nya kulturerna och av rena rasistiska skäl. Innerstadens mest nedgångna och utbombade kvarter, som de i Norra Kensington (Notting Hill/Ladbroke Grove) tömdes till betydande del på vit medelklass när regeringen – enligt planen New Towns Act of 1946 – lät bygga nya bostäder i Londons utkanter, på ställen som Harlow, Basildon, Stevenage och Hemel Hampstead.
Londons kultur- och musikliv – not always a place for coloureds
De svarta släpptes inte alltid in på jazzklubbarna i Londons city och möttes ofta av öppen rasism när de promenerade på stan (apropå Lord Kitcheners ”You can take a walk down Shaftesbury Avenue”). Det fanns s.k. ”coloured bars” där svarta var välkomna, men också ”vita pubar”, om inte officiellt så ändå en strukturell segregationskultur.
Å andra sidan utvecklades en egen scen där klubbar i centrala London började spela afrokaribisk musik och som blev populära inte bara bland de svarta immigranterna utan också bland vita; beatniks, studenter och intellektuella, kulturelit och i viss mån överklass med fäbless för nya ”äventyr”. Klubbar som The 59, Flamingo, 77 and Sunset Club och Contemporanean.
År 1962 öppnades klubben The Roaring Twenties på Carnaby street i Soho, med Count Suckle (en etablerad soundman) som DJ. Där spelades inte enbart ska men det var den första klubben som spelade ska varje kväll, enligt Lloyd Bradley (Lloyd Bradley, Bass Culture: When Reggae Was King), och blev en klubb dit både svarta och vita gick.
Till The Roaring Twenties kom alltid Prince Buster när han var i London, hit kom turister, hit kom mods, och med tiden kändisar som The Animals, The Who, Beatles och Stones. Georgie Fame lärde sig här spela ska och hade ofta spelningar här. Den bytte namn 1970 till Columbo’s men är numera en Ben Sherman-shop.
Count Suckle öppnade 1964 eget, Count Suckle’s Q Club (ursprungligen Cue Club) på Praed street i Paddington, som blev ett välbesökt ställe både av afrokaribiska londonbor och svarta turister. Han sägs ha tagit ska/reggae uptown. Ska bröt emellertid igenom redan 1963/64 och blev kanske den populäraste underground-musiken i UK, åtminstone i London. Lloyd Bradley skriver:
”Indeed, to say ska went massive in England during 1963 would be a serious understatement, as by then it had moved up from the shebeens of Ladbroke Grove into London ́s West End. It had burst out of its initial immigrant market and was occupying a self-assured position as one of the country ́s most popular underground beats (Lloyd Bradley, Bass Culture: When Reggae Was King).
Jamaicanskfödde Vigo berättar också vad det betydde för den afrokaribiska befolkningen i UK:
”Ska came in like a rush. It wasn’t no little drip, drip thing, it was like a whole era came in at once. It was what so many of us over here had been waiting for” (Vigo i Lloyd Bradley’s Bass Culture: When Reggae Was King).
Skapandet av en egen musikkultur och struktur
Att dansa till Sound Systems i kvarteren där de bodde blev dock här, liksom i Kingston, det vanligaste sättet att roa sig. I London blev Duke Vin och Count Suckle kända Sound System-kungar. Vid mitten av 1950-talet var dessa två i stort sett de enda i hela UK som hade Sound Systems, så det blev vanligt med danspartyn i hemmen (houseparties eller Blues dances). Dessa kallades också Shebeens (shebeen egentligen irländskt/gaelic ord för dålig eller svag öl) och allt du behövde var en grammofon, vilket nästan alltid var av märket Blaupunkt som till engelska översattes som Blue Point eller Blue Spot, och ett antal skivor.
Irländare och svarta delade det gemensamt att de var illa sedda av sina brittiska grannar och skyltar med ”No Irish, No blacks” var inte ovanliga där rum fanns till uthyrning. Irländska kvinnor var inte ovanliga på dessa shebeens. Värden för en shebeen ordnade med drycker och mat (vanligen curry goat) och tog en liten summa för detta, vilket fick till följd att det räknades som illegal utskänkning av alkohol trots att det egentligen handlade om att täcka kostnader och att be gästerna bidra till dessa, något som väl görs i var och vartannat hem till och från. Det viktiga var emellertid att ha ett kraftigt basljud.
En soundman var tvungen att ha runt 200 watt amplifier vilket var tio gånger mer än normalt på 1950-talet och ett vanligt klagomål från den vita befolkningen var just på musikens volym (och basgångar). I hemmen var förstås anläggningarna inte lika kraftfulla. Däremot var det den brittiska hemmarknaden som så småningom öppnade dörren för en skivindustri värt namnet på Jamaica. Behovet av ny musik från källan blev stort.
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 2: Andra vågen från Karibien
