Jag minns dagen jag först hörde talas om John Mayall. Det var 1992. Jag var 19 år gammal och skulle flytta hemifrån. Killen som bodde i lägenheten jag skulle ta över hade massa LP-skivor. Detta var när CD inte ännu var i allas hem, och decennier innan Spotify. Längst fram stod en LP som hette: JOHN MAYALL – A SENSE OF PLACE. Den hade en brutalt bra introlåt och dessutom en cover på en av mina favoritartister, J.J. Cale (låten var ”Sensitive Kind”). Killen spelade upp ett par spår när vi satt och pratade om lägenheten och jag var helt såld! Vilket sound. Vilken röst. Vilka instrument – munspel! Wow, det var annat munspelsväng än Bob Dylan som hittills var min referens till instrumentet.
Mitt andra minne av John Mayall var när jag köpte en LP med blandade blueslåtar. Jag köpte den mest för den innehöll en bra låt av en annan av mina favoriter – Elmore James (som Mayall faktiskt gjort en tribute till på 1960-talet, men det visste jag inte då). Första låten på sida två var John Mayalls coverversion av Sonny Boy Williamson II:s ”Checkin’ Up On My Baby”. Och nu visste jag att hittat min artist. Jag köpte ett munspel och lärde mig munspelandet not för not. Vilken fantastisk låt!
John Mayall föddes i Macclesfield, England 1933. Han är alltså 88 år gammal och kör fortfarande hårt! Han har den hedersvärda titeln The Godfather of British Blues, och var den om ”upptäckte” Eric Clapton, Mick Taylor, Buddy Whittington, Walter Trout, Coco Montoya, John McVie, samt många andra framstående bluesartister.
På 1960-talet var John Mayall and The Blues Breakers ett band som alla ville spela med. Många artister passerade Mayall’s musikfabrik och gick vidare till storheter och egna karriärer. Mayall själv körde på. Han spelar mest piano, orgel och munspel, men har ett eget sound på gitarr också. Han experimenterade med olika bluesformer främst under 1970-talet, men höll sig (oftast) trogen till bluesen.
1970-80-talen var lite ojämna, men med Spinning Coin (1995) på Silvertone Records var hans blues i fart igen. Under många år hade han ett toppenband bestående av Buddy Whittington (gitarr), Hank Van Sickle (bas) och Joe Yulele (trummor) som var extremt tight och gav Mayall’s musik allt! Jag såg dem live varje gång de besökte Sverige under hela 1990-talet och 2000-talet. Alltid längst fram. Jag var först i lokalen varje gång. Jag har många goda minnen från dessa konserter, men det främsta var när basisten Van Sickle kom fram till mig efter konserten och sa ”You know the songs better than we do”. Underbart! Eller när Buddy log mot mig från scen och gav mig ett plektrum.
John Mayall släpper skivor hela tiden. Och när han inte släpper nytt material släpper han gamla liveinspelningar. Man får alltid något att njuta av. Men han har bytt ut sina Blues Breakers med jämna mellanrum. Efter han bytte ut Buddy, Sickle och Yulele hade han ett par skivor som lät lite slentriant, men de senaste åren har han hittat tillbaka igen med Jay Davenport på trummor, Greg Rzab på bas och gitarristen Carolyn Wonderland. De känns som klippor i den nya uppsättningen av The Blues Breakers. Jag minns i Uppsala när jag stod längst fram och Rzab körde ett bassolo. När han var klar så gav han mig basen och gick iväg. Jag stod där som ett fån med en bas i handen, men lyckligtvis räddade han mig genom att komma tillbaka och ta basen igen.
Så när John Mayall släpper The Sun Is Shining Down är det med stor spänning jag lyssnar på den. Jag lyssnar tillsammans med min flickvän som inte hört John Mayall tidigare. Efter bara något spår säger hon att det är bra hångelmusik. Bästa betyget! Mayalls texter är kärleksfulla och passionerade, musiken är snabb och glad. Albumet är fyllt av härliga solon både av Mayall själv men även av duktiga solister: Carolyn Wonderland, Melvin Taylor, Tom Pettys gamle gitarrist Mike Campbell, ukulelemaestron Jake Shimabukuro, samt gitarristen Buddy Miller.
Skivan startar med “Hungry and Ready”, och det låter som Chicagoblues med full blåsorkester. Mayalls röst är personlig som alltid och munspelet låter lika bra som det gjort i över 50 år. Det är omöjligt att tro att Mayall närmar sig 90 år! Storbandskänslan fortsätter i “Can’t Take No More”, men det är först i tredje låten som det trycker till i brösten. “I’m as Good as Gone” är blues. Det är en låt om att lämna den man älskat. Mörk musik och bra gästspel av Buddy Miller på baritonegitarr.
John Mayall har alltid haft personliga texter under sin karriär. Han har flera låtar om sin mamma och om sin (nu f.d.) fru och om flera av hans favoritartister som han gärna förevigar i sin musik. Det är därför extra härligt att höra låten “One Special Lady”, en sång om att hitta den rätta. Så, John Mayall är på jakt efter den sanna kärleken vid 88 års ålder. Det är rätta takter.
”All my friends are saying it’s not too late
I’ve been around and in a roaming state
But now it’s time to start looking again
Find a pretty girl with some time to spend”
Detta är en väldigt stark skiva av en artist som aldrig upphör att förvåna mig. Han har skapat ett helt eget sound inom sin genre och han släpper alltid starka album ända sedan debuten i början av 1960-talet. Hoppas coronaviruset släpper för jag vet att John Mayall är hungrig på att komma ut på turné igen, och jag VET att jag är där. Först i kön. Längst fram och sjunger med i låtarna som jag gjort på dussintals konserter hittills.
[Forty Below Records, 28 januari ]
