HYMNs Anton Lindskog blickar tillbaka och fastnar vid en spelning med The Hold Steady på Accelerator i Stockholm 2007.
”Vi ville göra en festival och ta hit de banden vi gillar”. Det låter så otroligt enkelt när ena grundaren Robin Sumpton berättar om idén bakom Accelerator som var ett årligt återkommande evenemang varje sommar mellan 2000 och 2008.
De två sista åren ändrades upplägget något men fram till dess var Accelerator en endagsfestival med nedslag i Stockholm, Göteborg och Malmö. Fokus låg på indie, kvalitet, ny musik och arrangörerna hade fingertoppskänsla för vad som var på väg att hända. Bloc Party, Interpol, The Strokes och Regina Spektor är bara några av de akter som hann gästa festivalen strax före sina respektive mainstream-genombrott och utöver det fanns alltid utrymme för etablerade headliners som Sonic Youth, Bright Eyes eller Yo La Tengo.
En av de spelningar som sticker ut mest när jag tänker tillbaka på Accelerator-åren är The Hold Steady från 2007. Kanske inte helt rättvisande att försöka ge sig på att recensera konserten så här 14 år i efterhand, då minnet är bedrägligt. Men små fragment från Brooklynbandets Stockholmsspelning har etsat sig fast. Euforin under ”Chips Ahoy”. Svetten som trängde fram genom sångaren Craig Finns tenniströja. Keyboardisten Franz Nicolay halsandes rödvin rakt ur flaskan. Att de drog över speltiden för att köra ”Southtown Girls” som extranummer. Det finns gott om anledningar att jag fortsatt följa The Hold Steady sedan dess medan jag knappt skänkt en tanke åt, låt säga Tokyo Police Club (för att nämna en annan, då hypad akt, från samma kväll).
Där och då stod The Hold Steady på sin höjdpunkt, drygt ett år efter landmärket och genombrottet Boys and Girls In America. Ett temaalbum med högt satta litterära ambitioner och den tveklösa kronjuvelen i diskografin.
Förutom det så stack de även ut i sammanhanget. The Hold Steady varken lät, såg ut eller betedde sig som nya, hypade band förväntades göra i mitten av 00-talet. Deras bombastiska, litterärt bevandrade Springsteen-rock var precis lika ”fel” då som den är nu.
Det finns inget konstlat eller tillgjort i The Hold Steadys uttryck, bara en genuin kärlek till den amerikanska rocktradition som har format dem och en aldrig sinande entusiasm över att föra arvet vidare. Och faktum är att jag bevittnat få spelningar genom åren där just entusiasm och spelglädje lyst igenom på det sätt som den där kvällen på Universitetsområdet i Stockholm 2007.
Fem år senare såg jag The Hold Steady igen på Debaser-evenemanget Brooklyn, Sweden men det var tydligt att något hade förändrats. Franz Nicolay var inte med i bandet och så här i efterhand framstår åren utan honom som en tid av sökande. Hans pubrockiga pianoslingor är en näst intill lika viktig del av The Hold Steady-soundet som frontmannen Craig Finns berättande sångstil och det var som att cirkeln slöts när han anslöt på nytt 2016. De två album de har gjort sedan dess – både Thrashing Thru the Passion” (2019) och rykande färska Open Door Policy – är deras bästa sedan nämnda storhetstid. Nu ser jag verkligen fram emot att få se dem live igen!
