Det finns en plattityd om att författare egentligen bara skriver samma berättelse, om och om igen, på mer eller mindre olika sätt. Kanske är det sant. Det skulle i sådana fall förklara hur jag, när jag läser igenom min två år gamla intervju med Craig Finn, inser att vi pratat om i princip samma sak denna gång. Att åldras. Att inte kunna supa lika mycket. Att spela i band. Att berätta berättelser. Men kanske är det också det som gör The Hold Steady, och Finn, så fascinerande. Vilket annat band har kunnat åldras på samma sätt med sitt uttryck?
Länge skrev Finn från insidan av sina berättelser, som mannen som trängde sig upp ur publikhavet för att gasta att ”I’VE BEEN TRYING TO GET PEOPLE TO CALL ME FREDDY MERCURY, BUT PEOPLE KEEP CALLING ME DROP DEAD FRED”. Nu är han på andra sidan, men blicken är om möjligt ännu skarpare, ännu varmare, ännu mer träffsäker.
Nu har det gått ett par år sen vi sist hördes, men jag minns att jag redan då påpekade att tonen på er senaste skiva var märkbart mörkare än tidigare. Saker och ting verkar inte direkt ha blivit ljusare sen dess.
– Nej, de senaste åren har ju varit rätt … svajiga. I början var hela idén med The Hold Steady att ingenting av det där runtomkring spelade någon roll, att vi bara skulle samlas och supa, krasst uttryck. Men allt eftersom man blir äldre läcker världen liksom in. Fonden för The Price of Progress har verkligen varit den här … blodfattiga senkapitalistiska tiden vi lever i, och hur karaktärerna måste kämpa bara för att hålla sig upprätt. Men samtidigt har varje sång ett element av eskapism – karaktärerna försöker fortfarande fly, genom resor, kärlek, eller ja – supa.
”I början var hela idén med The Hold Steady att ingenting av det där runtomkring spelade någon roll”
Jag skulle vilja plocka upp den där tråden med eskapism. När jag går tillbaka i er diskografi tycker jag mig kunna se en utveckling som speglar den som vår kultur också gått igenom. Visst var saker och ting egentligen inte mycket ljusare för femton, tjugo år sedan, men vårt förhållningssätt till det var annorlunda. Större fokus låg på eskapism, på verklighetsflykt. På den tiden skrev du också om karaktärer som reste, söp, försökte hitta kärlek och tog överdoser men det hela kändes på något sätt mer … livsbejakande. Karaktärernas beteende är ju fortfarande desamma på Price of Progress, men det känns snarare som ett desperat drag. Kanske köper vi inte eskapismen på samma sätt längre?
– Karaktärerna var yngre då också. De hade kanske lägre förväntningar, eller närmre till att kunna fly. Men nu är de plötsligt femtio – precis som jag – och måste försöka ta in var de hamnat, vad det gjort med dem.
– Titeln, The Price of Progress, har att göra med hur utvecklingen, teknisk och samhällelig, alltid tvingar oss att försöka anpassa oss. Ändå hinner vi inte med.
Kanske finns det också ett element av hur tekniken har förändrat den sociala spelplanen för unga idag? Man umgås inte på samma sätt längre. Det känns väldigt mycket som någonting en fantasilös krönikör skulle skriva, men sociala medier har ju förändrat hur vi umgås. Man kan inte bara kasta bort allting på samma sätt – så mycket måste investeras i en virtuell tillvaro. Kanske skulle inte ens berättelserna från Boys and Girls In America kunna äga rum idag?
– Absolut, första låten på Stay Positive från 2008 handlar om en grupp med kids som klättrar upp på ett vattentorn för att supa. Första låten på den här skivan handlar om ett par som är ute kör och samtidigt bråkar, eftersom hennes manliga följare på nätet köper presenter till henne hela tiden från hennes amazon-önskelista.
”Första låten på den här skivan handlar om ett par som är ute kör och samtidigt bråkar”
Jag kände samma sak när jag lyssnade på ”Sixers” från nya skivan. Den är som en någon sorts undersida till ”Chill Out Tent” från Boys and Girls… En man och en kvinna möts, till synes mest på slump, någon sorts närhet uppstår och sedan skiljs de åt. På ”Chill Out Tent” var det livsbejakande, en galen anekdot. Här förstärker det bara de bådas ensamhet.
– De känner ju inte varandra, men samtidigt har ingen av dem något egentligt socialt liv. Så hon tar en chansning, bara för att hon vill träffa en annan levande människa. Jag tycker om att de ändå aldrig riktigt möts, inte på riktigt. Att han försöker kyssa henne, att de har olika bilder av vad det är som sker.
Saker har inte förändrats så mycket.
– Nej precis.
Finns inte samma grepp, att tiden springer ifrån karaktärerna, i singeln ”Sideways Flag”? Ett gäng gamla rockare som bidar sin tid på ett behandlingshem medan de drar gamla turnéanekdoter?
– Jag tycker om att låten har en dualitet. Å ena sidan finns där en enorm tragedi men också en svart komik. De är alla way past their prime så att säga, men hänger ändå kvar vid hoppet att snart kommer vändningen medan de ljuger för varandra och sig själva om det här galna rockstjärnelivet de levt. Samtidigt så gör de också det bästa av situationen. De tar det liv de har kvar och hittar en gnista i det, någonting som får livet att kännas lite större.
Det känns nästan som att vara på en återförening för gamla The Hold Steady-karaktärer.
– Och det är ju en bild av rocknroll som helhet, var rockmusiken är någonstans nu! Bidar sin tid på ett behandlingshem någonstans.
Om vi knyter ihop det här med din senaste soloskiva, A Legacy of Rentals, tycker jag mig se en trend där berättelserna utspelar sig i perfekt i stället för presens. Berättaren är kvar på samma ställe men berättelserna har hamnat bakom.
– En annan sak är hur ofta jag brukade utgå ifrån ordet ”vi”. ”Vi är ____”, ”jag och mina vänner har _____”; det var en enhet. Nu hamnar jag oftare i tredjeperson. ”Hon” gjorde det där. ”Han” var si och så. Det handlar nog om min utveckling som historieberättare. Jag är mer intresserad av att skriva berättelser, i jämförelse med den där typen av lägesrapporter jag gjorde tidigare.
Musikscenerna har också förändrats. Den typen av scen har ju nästan försvunnit, det är liksom inte hos gitarrbanden ”det” händer längre. Jag vet inte om vi skulle köpa berättelser om tonåringar i mellanvästern som jammar Springsteen-låtar hela natten.
– Hur vi gör musik har förändrats i grunden. Jag tror inte att de allra flesta som börjar spela in låtar idag gör det ihop – det finns en helt annan möjlighet att skicka material fram och tillbaka. Kidsen spelar inte ett instrument längre, det är mycket ovanligare att ha en tilldelad roll som basist eller trummis. I stället kan man lite av varje.
”Kidsen spelar inte ett instrument längre, det är mycket ovanligare att ha en tilldelad roll som basist eller trummis”
– Jag menar inte att beklaga mig över utvecklingen. Det finns en massa möjligheter nu som jag önskar att jag hade haft när jag började spela musik. Jag vill inte bli någon som hänger tag i det förflutna. Det vore hemskt.
Kanske ett problem med att diskutera utvecklingens konsekvenser är att det är så lätt att falla in i ett antingen/eller. Antingen så är utveckling alltid av godo och saker blir ljusare eller så suger det och vi borde ha det som på 90-talet då folk gjorde ”riktig” musik. Hursomhelst, jag skulle vilja avsluta med att prata lite om dina influenser, var du kommer från som författare. Runt Separation Sunday och Boys & Girls in America skrevs det mycket om Kerouac, Berryman, Whitman – beatgenerationen, men vad skulle du säga var din väg in i skrivandet? Om du försöker dra en sorts linje från där du var när du började skriva till nu, vad har format dig?
– Jag har alltid tyckt om berättelser i låtar. Springsteen, såklart, men också Paul Simons låt ”Duncan” som jag hörde som barn och insett först nu i efterhand var väldigt formativ för mig. Det är någonting med hur en låt kan fungera som en novell, men att man kan skapa ännu ett lager i berättandet genom vad man berättar och vad man väljer att utelämna.
– Jag har alltid försökt ta in så många berättelser jag bara kan. Ibland är det som att de påminner en om att man har sina egna att berätta.
The Hold Steadys nya album ’The Price Of Progress’ släpptes den 31 mars.
