Den 19 februari släpper The Hold Steady sitt åttonde album i ordningen. HYMNs Alvar Johansson fick ett snack med bandets frontman Craig Finn.
– Jag har insett att jag fortfarande skriver om dragkampen mellan fylla och baksmälla. Den där gränsen mellan när någonting slutar vara roligt och blir ett problem. Att inse att man alltid är den som går ett steg för långt, säger Craig Finn över Zoom.
Människor som går för långt löper som ett rött stadigt band igenom hela The Hold Steadys diskografi, fram till deras nu åttonde skiva Open Door Policy. Debuten Almost Killed Me skildrade, precis som namnet antyder, balansen på en knivsegg mellan det perfekta ruset och att vakna på botten av Mississippi med ett par hål i kroppen man inte föddes med.
Uppföljaren, den fenomenala Separation Sunday, tog faktiskt död på sin huvudkaraktär, bara för att sedan få henne att återuppstå på annandag påsk, då hon staplar in i en kyrka med håret fullt av krossat glas och frågar: ”Father, can I tell your congregation how a resurrection really feels?”
”Jag har insett att jag fortfarande skriver om dragkampen mellan fylla och baksmälla”
Bruce Springsteen brukar, nästan tvångsmässigt, nämnas i samma andetag som The Hold Steady. Men trots öppna motorvägar och bjärta E-Street-pianon känns parallellen något missvisande, mest för att Finn aldrig känts särskilt blåögd. Sångerna om småkriminella, heltidskriminella, brukare och missbrukare präglas mer av opportunism och syrlig svärta än blind tro, även om de är resultat av samma klaustrofobiska omgivningar.
Men även här har det skett en förändring i tonen. Finn har blivit äldre. Han har stått bakom mikrofonen för diverse band sen tjugoårsåldern. I år fyller han femtio.
– Ja, karaktärerna känner sig inte odödliga längre. De har varit med förut, blivit blåsta både en och två gånger. De vet vad de har att vänta, samtidigt som de fortfarande försöker hantera konsekvenserna av sina senaste val.
Känner du dig mindre odödlig nu än du gjorde när du var ung?
– Verkligen. När jag var tjugo fanns den där känslan av att jag hittat svaren på allt. Nu vet jag inte längre någonting, alla enkla svar har försvunnit.
Hur tänker du kring att bli äldre?
– En del av det är ganska otäckt. Jag känner fortfarande att jag vill ha mer tid, att jag inte är färdig. Men samtidigt så var nog den värsta tiden i mitt liv när jag var tjugo. Så jag uppskattar att vara vuxen på ett helt annat sätt. Även om jag kanske inte är det fullt ut, jag menar, jag är barnlös och spelar i ett rockband.
Vad tror du det är som gör att du trivs så bra med åldrandet?
– Åtminstone i USA finns det en känsla av att vara utestängd när man är ung. Vuxenvärlden vill inte släppa in en, hur mycket man en försöker. Man blir inte tagen på allvar.
Det känns som att det finns ett spår av den orättvisan i dina låtar. Karaktärerna på de tidigare skivorna slog sig liksom blodiga mot det där ordnade och vuxna livet.
– Ja, de gjorde tvärtemot vad omvärlden sa åt dem. Numera försöker de nog mest passa in. De gör samma sak som alla andra, men det fungerar fortfarande inte.
”Åtminstone i USA finns det en känsla av att vara utestängd när man är ung”
Den tragiken utgjorde kärnan i den utmärkta trilogi med soloskivor som Finn släppte mellan 2015 och 19. Och även om tonen på Open Door Policy är mer upprymd, finns här fortfarande tydliga stråk av vemod. ”I no longer find the romance in these ghosts”, sjunger Finn på den 90-talsdoftande ”Unpleasant Breakfast”. En del av romantiken har obevekligt runnit ut.
Det låter, om man ska vara krass, som en rätt hopplös situation.
– Ja, men jag vill alltid att det ska finnas ett stråk av hopp. Bara i erkännandet av att vi alla tvingas kämpa hela tiden finns det en sorts gemenskap. Open Door Policy var färdig 2019, och redan då kändes utsikten ganska blek. Sedan kom 2020 och, ja … Skivan speglar nog på ett sätt den situation som många lever i just nu, med en kollapsande ekonomi, arbetslöshet och utbredd psykisk ohälsa. Men en del av Hold Steady har alltid varit den där känslan som uppstår när man samlas kring musiken, att tillhörigheten kan driva ut lite av mörkret.
Berättelserna från dina soloskivor känns betydligt mycket mer dämpade än de du skrivit för bandet.
– Hold Steadys musik är så stor, och berättelserna måste passa det anslaget. Med soloskivorna kunde jag tillåta mig själv att vara mer personlig. Berättelserna kunde bli mindre.
Känns det som att dina berättelser åldrats med dig?
– Jag tror att jag är lite mer empatisk mot mina karaktärer nu. Och så har de såklart blivit äldre. Som vuxen hamnar man så ofta vid vägskäl. Det finns så mycket man måste ta ställning till, och inga enkla svar.
”Med soloskivorna kunde jag tillåta mig själv att vara mer personlig”
Finns det någon du skulle vilja fortsätta följa framöver?
– Jag tänker ofta på paret från ”Rescue Blues”.
Berättelsen från 2017:s We All Want The Same Thing är typisk för Finn. Här finns en bar, försäkringspengar, skulder och eventuellt en del knark. Men det finns också två udda existenser, fast precis utanför det vanliga livet, som finner en växande trygghet i varandra. Människor som, med Finns egna ord, ”get by in different ways”. Och om något så känns 2021 The Hold Steady som ett eko av det. Håll kursen rak. Fortsätt vidare.
’Open Door Policy’ släpps via Thirty Tigers den 19 februari
