HYMNs Ola Elleström minns en spelning med LCD Soundsystem som lockade få, men som fått klassikerstatus. En sak är dock säker – Ola var på plats.
Malmöfestivalen har sedan mitten av 80-talet varit en av Sveriges största gratisfestivaler. Musikprogrammet är brett, och även om det är uppenbart att budgeten för smalare musik dragits ner på senare år så brukar man fortfarande kunna få med sig flera fina minnen från den vecka festivalen pågår.
Någon gång under 2003, jag minns inga detaljer kring var och varför, så hörde jag för första gången LCD Soundsystems debutsingel ”Losing My Edge” som släppts året innan. Låten blev omedelbart en favorit och är så än idag. Inte bara, eller kanske inte ens primärt, för att den bygger på någon slags modern dansant punkdisco, utan allra mest faktiskt för den nördiga texten. Den innehåller omfattande namedropping av kreddiga artister, otroligt roliga rader om hur låtens jag skryter om sin inblandning i några av musikhistoriens stora stunder, till exempel I was there, when Captain Beefheart started up his first band. I told him, don’t do it that way, you’ll never make a dime. Titeln anspelar på hur han nu börjat tappa till de unga uppstickarna.
Och så kom då nyheten att LCD Soundsystem skulle spela på Malmöfestivalen. För mig var det stort, för några av landets mer kända musikjournalister (Aftonbladets Per Bjurman var på plats och recenserade) var det också stort, men för de flesta var det ett stort frågetecken.
Det märktes också när kvällen, 15 augusti 2004, kom. LCD Soundsystem spelade på Gustavscenen, namngiven efter att den stod på Gustav Adolfs Torg. Uppgifterna på setlist.fm, att spelningen var i Folkets Park den 14 augusti, är således felaktiga.
På Malmöfestivalen rör det sig vanliga kvällar 10 000-tals människor, men de flesta bryr sig inte om vilka band som spelar utan föredrar mat och social samvaro över ett obskyrt band från New York. Framför Gustavscenen befann sig därför denna kväll högt räknat 200 personer. Vi var några som stod längst fram, men annars var det smågrupper utspridda på ytan framför scenen där det säkert fanns plats för 2000. Ytan framför scenen användes också i stor utsträckning som en passage för förbipasserande, så även under LCD Soundsystems spelning, men inte många av dessa verkade tycka att det var något att stanna för.
När man betänker att LCD Soundsystem fick äran att avsluta på Roskildefestivalens största scen 2016 låter detta kanske märkligt, men de hade i augusti 2004 ännu inte albumdebuterat och bara släppt tre singlar. Så hajpen hade nog bara nått de allra coolaste musiknördarna, samt förutom dessa även undertecknad.
James Murphy förstod inte mycket när han kom upp på scenen. Han tittade på oss som stod framme vid scenkanten, sen på den stora nästan tomma ytan bakom och sa något i stil med ”well, your town wanted us to come and play in a square”, nästan som att han bad om ursäkt för att de var ett okänt band från New York som tog scentid från någon vid tillfället mer populär akt, typ Raymond & Maria eller Nic & The Family.
De spelade sina tre singlar och en handfull andra låtar som skulle komma att släppas senare. ”Tribulations” och ”Daft Punk Is Playing At My House” fanns med, ”Losing My Edge” och ”Yeah” avslutade. Jag minns inte så mycket mer än att jag tyckte det lät bra och svängde, men kanske var jag inte heller överväldigad då publiken i bästa fall smådansade på stället. Någon feststämning var det inte. Som kontrast till galenskapen när Kaizers Orchestra spelade på samma scen några kvällar senare med helvild crowdsurf och alldeles fullbelagt.
2005 släpptes LCD Soundsystems debutalbum och deras popularitet ökade snabbt. 2010 spelade de inför minst 10 000 på Way Out West och när de hade återförenats 2016 för åtminstone 40 000 på såväl Primavera som på Roskilde. Däremot har deras estetik på scen knappt förändrats alls sen 2004 trots att scenerna blivit större.
Idag är det betydligt fler än 200 som säger sig ha sett LCD Soundsystem på Malmöfestivalen 2004. Det har blivit en modernare version av Springsteens spelning på Konserthuset i Stockholm 1975 (”1500 gick in, 10 000 kom ut”). Under de senaste tio åren har jag stött på flera personer som sagt i stil med ”har för mig att jag var där” och även de som påstår att de var det, men när man diskuterar vidare inte kommer ihåg var spelningen ägde rum. Det är lite märkligt att spelningar får någon slags klassiker-stämpel långt efter att de spelats, men själv kan jag om LCD Soundsystems spelning på Malmöfestivalen 2004 säga precis som jaget i ”Losing My Edge” gör om Larry Levans DJ-bås på Paradise Garage; I Was There.
