Om Jesus nu dött för våra synders skull ska han ju inte ha dött förgäves. Således spenderar jag långfredagen med att dra till Biljardkompaniet i Kristianstad för att helt sonika vältra mig i sex, sprit och rock’n’roll. En hel jävla korsfest!
Till ett tungt släpigt instrumentalstycke inviger skatepunkkvintetten Nonthewiser kvällen. ”Spela snabbare!” vrålar någon i publiken varpå någon annan räknar in. Sångaren Niclas Bergstrand (Reaching Fall, Few, Camodi), gitarristerna Joel Andersson (Kloss) och Tobias Edberg (The Blinded), trummisen Andreas ”Agge” Johansson (Verminous) samt den nyförvärvade basisten Lars Andersen (Few) kommer lite varstans ifrån mellan Fyn och Västra Götaland men har enats i kärleken till Bad Religion. Det är samma intellektuella dystopiska grubblerier, kirurgiskt utskurna melodier, rasande dtakt och oozin’ aahs.
Niclas understryker vartenda ord med hela sitt kroppsspråk, Lars melodiska basgångar stångar mig i skallen och Joel som till vardags driver humorklubben Äntligen Roligt håller i hälften av det fyndiga mellansnacket. Stänkare som ”Reverie”, ”Compassion Is Nothing”, ”Perplexed” och ”Daytime” framförs med ett så infernaliskt tryck att jag fullkomligt klistras vid golvet. Utan att för en sekund göra avkall på det eftertänksamma vemodet och när de drar ner tempot i den existentiella ”The Good of Man” reser sig håret längs mina armar. När bandet sedan packar ihop sina instrument hör jag snubben bakom mig stå och kasta lovord över Agges snortajta trumspel och jag kan inte annat än hålla med. En mycket trevlig bekantskap.
”Det här ska bli mysigt!” säger Lastkaj 14s basist och främste frontfigur Pierre ”Stryparn” Pettersson (Skumdum, Sardo Numspa, Björnkajan) när bandet packar upp sina instrument. Bandet skakar hand med varandra och publiken och total förbrödring uppstår. Första singeln inför kommande EPn Trallkrucifixet släpptes dagen före, senare i år väntar ytterligare ett album och efter ett halvårs uppehåll från scenen är Lastkaj 14 minst sagt övertaggade. Ett tjugoårsjubilerande band som trots att de fegar lite grand genom att inte spela en enda stänkare från fjolårets hardcorekassett Står stött aldrig varit lika stökiga, bråkiga och härjiga. Kanske allra tydligast i inledningen med ”Samhället suger”, ”Mänsklighetens snara” och den gårdagsfärska singeln ”Välja väg” som Stryparn i egenskap av fackombudsman på sitt civila yrke som ställningsmontör tillägnar IF Metalls kamp mot Tesla.
Men det hade inte varit Lastkaj 14 om det inte hade varit mer än så. Fyra individer med olika bakgrund som drar åt helt olika håll. Den kärve basisten Pierre ”Stryparn” Pettersson, den förtvivlade gitarristen Ammy ”Bulten” Olofsson (EPA), den vemodige gitarristen Markus ”Kapten Grå” Johansson Malmström (Celest, Hjärtattack, 1978) och den oborstade trummisen Olle ”Dr Dille” Ferner (Hjärtattack, Afgrund, Enemy Is Us). Fyra individer som inte passar in men som passar ihop. Fyra kompisar som träffas och har kul under parollen ”Trallpunk, jämlikhet, solidaritet”. Med allt vad det betyder.
Putslustiga mellansnack om Jesus återuppståndelse, kålkänsliga tarmar och ansträngd ekonomi möts av benhård klasskamp och nattsvart ångest. Den hejdlösa allsången står som spön i backen i stänkare som ”Gråa vardagar”, ”Becksvart”, ”Våra dar” och ”Inte arg”. Det totala ursinnet i ”Börja om” möts av den förtvivlade nattgrubblarångesten i ”Blädderfilmer” medan den avskalade inledningen av Ulf Stureson-flirten ”Overkligheten” är så pass stillsam att den kunde platsat på Kapten Grås soloplattor. Med eller utan hardcoredrypare som ”Ändras och förändra”, ”Samma gäng” och ”Nyskapande” får det plats mycket i Lastkaj 14s brokiga, genomarbetade och personligt hållna trallpunk.
”Den här går ut till alla kranskommuner” ropar Stryparn innan ordinarie set avslutas med den rena kärleksförklaringen ”Våra dar” och fortsätter ”Kom ihåg att även om ni är lite sämre är ni lite bättre” fortsätter han. Ibland är det inte särskilt långt från Kåge till Kågeröd. Istället för att vika in årorna och resignera stannar de kvar på scenen, klär sig i en gemensam fyrmannakeps och överlägger om kvällens extranummer. Korsfesten är inte slut på långa vägar. Inte förrän paradnumret ”Håll höjd” exploderat i besinningslös allsång och ett satans tryck.
Omtumlad tumlar jag ut ur Biljardkompaniet. Det här är långt ifrån gråa vardagar, slentrian och apati. Hade vi varit i Hofors hade det här kallats påskpunk, i Kristianstad är det åtminstone korsfest. Jesus har sannerligen inte dött förgäves. Amen.
