Det finns ett rykte om att Malmöfestivalen skulle vara synonymt med Wilmer X. Det ryktet har ingen grund för sedan jag började lyssna på dem för närmre 25 år sedan har de kanske spelat där tre gånger.
Artisten som inleder mitt söndagsbesök på Gustavscenen var med i Wilmer X i närmare två decennier men, även om det var så jag fick upp ögonen för Ossler (Svettens Söner, Slobster, Amazonas, Ulf Lundell m.fl.) känns den perioden väldigt avlägsen nuförtiden. Bluesen är snarare europeisk (som det hette när han spelade med Thåström) och vittnar om uppväxten i Kiel och Frankfurt. Tungt, dovt, mörkt och industriellt med Pelle Osslers skevt expressiva gitarrstil i förgrunden. Ömsom öronbedövande, ömsom smygande. Alltid så det gör ont. Tung helvetesvals i ”Svarta svan” och stökigt punkbröt i ”Han den han” möts av olycksbådande kabarévals i ”Fars dag” och ödslig stillhet i ”Keltiska havet”.
Ändå finns det en klar värme över det hela, mycket tack vare Osslers varma chosefria skånska baryton, hans klara melodier och de berättande texterna. Men ändock ett mörker som står som en stark kontrast till det gassande solsken han tvingas spela i och som får mig att be scenvakten om vatten säkert fem gånger utan att det hjälper. Och någon jävel i publiken (det kan ha varit jag) brister ut i en ironisk låtönskning av den mer lättsamma ”Solens son” från det 25 år gamla debutalbumet Hotel Neanderthal. Så gamla låtar spelar han inte längre och förutom den 20 år gamla ”Käre lille bror” består låtlistan av låtar från de tre senaste albumen Stas (2013), Evig himmelsk fullkomning (2017) och Regn av glas (2021).
Ett slags triptyk av tungt suggestivt industriellt mörker. Ännu mer mörklagt av Ulf ”Rockis” Ivarssons (Vem von Helst, Hedningarna, Sky High, Thåström m.fl.) mullrande elbas och Hux Nettermalms (Covenant, Clawfinger, Ghost, DiLeva, Lars Demian m.fl.) tuffande vispar och sedan upplyst av Örjan Högbergs (Fläskkvartetten) hjärtskärande elfiol och Henrik Meierkords (Marco Lucchi, Sole, Grown Up Stories) feta cello. En dryg timme att fullkomligt vräka sig i varmt och härligt mörker.
I Manegen väntar något mer lättsamt. Anna-Lena Brundin (Mysteriet på Greveholm, En man som heter Ove, Daily Live) och Jan Sigurd (Monica Zetterlund, Anna-Mia Barwe, Kalebass m.m.) varvar ståuppkomik och personliga anekdoter med jazzpianon och Edith Piaf. Bondkomik och elegans. Anna-Lenas jordnära alt mot Sigges prydliga basröst, båda på en varm och välartikulerad skånska.
Jag kommer in mitt i föreställningen när Anna-Lena på ett sarkastiskt vis gör en egen nyversion av ”Fader vår” för att sedan övergå i en diskbänksrealistisk chanson om att stå och torka glas. Sigge berättar en lång historia om hur de träffades som unga, hur han lite smått nervös gick fram till Anna-Lena och sa att hon såg ut som Helan för att sedan landa i en sista hälsning till en gammal bekant. Anna-Lena fortsätter att filosofera om begreppen tvåsam, tveksam och ensam. Om hur morgon-Anna-Lena får stå till svars för allt som kväll-Anna-Lena ställt till med. Och så avslutar de hela i att göra en duett av Edith Piafs ”Non, je regrette rien”, Anna-Lena på franska och Sigge i en översättning om att han visst då ångrar precis allt.
Jag har en liten lucka i programmet så det gör inget att jag behöver promenera tvärs över hela festivalområdet till Bluestältet för att lyssna på Georg Meggs. Georg heter egentligen Anders Hansson men när han likt Tom Waits klär sig i kostym och hatt blir han något helt annat. Han berättar fortfarande lika personliga berättelser om olika händelser i livet, men får en annan attityd – en mystik, som skapar en extra dimension till det hela. Hans chosefria basröst och flinka munspel kompas av ett gäng musiker ur den absoluta gräddan av stans yngre bluesrävar. Storslagna trummor av Tim Wallander (Agusa, Øresund Space Collective), vandrande basgångar av Bruno Oberdoerfers, ylande elgitarrer av Vincent Dalys och krämiga slidar av Sven Kaa Hedberg som till vardags leder bluesjammet på Mässingshornet. Idel ädel bluesrävar.
Ändå är det ingen renodlad blues Georg Meggs spelar. Inledande ”Sot och glöd” är en garagegospel och många av låtarna (som exempelvis förra albumets titelspår ”Under bron där tågen spårar ur”) lever i någon form av visrocktradition. Och de låtar som vid en första anblick låter som ren och skär rak blues är sprängfyllda av så oväntade taktartsbyten att det nästan skulle kunna ses som någon form av progressiv rock. Det händer helt enkelt väldigt mycket på den halvtimme jag ser Georg Meggs innan jag får skynda mig vidare mot nästa konsert.
På Gustavscenen har ett återförenat Reeperbahn ställt sig för att samla upp inför summeringen. Det gamla postpunkbandet som höll på några år kring decennieskiftet mellan sjuttiotal och åttiotal med Olle Ljungström i spetsen. Olle har varit död i sex år så istället är det Oskar ”Moto Boy” Humlebo som får axla hans mantel, vilket han gör med bravur. Hans ljusa tenor påminner väldigt mycket om Olle Ljungström med samma kyliga mjukhet som är precis så skev att den utgör själva sinnebilden av svensk postpunk.
I övrigt känns ljudbilden rätt mycket igen från förr. Det är samma kyliga synthar, samma percussiva basgångar och samma skeva slingor och melodier. Men det hela har blivit både tajtare och större med åren. En mer tidlös ljudbild. Ibland dyker det upp en poptango. Och i några låtar blåser klaviaturisten Jan Kyhle (Lustans Lakejer, operasångare) i en mexikanskklingande trumpet. Basisten Dan Sundquist (Prins Valiant, Japop, demonproducent) sjunger också några låtar. Han till och med sjunger de verser som annars reciteras i ”Havet ligger blankt”.
Under en period hoppade Dan Sundquist av bandet för att ersättas av Peter Ivarss (TT Reuter, Underjordiska Lyxorkestern, Cortex). Men Peter dog tyvärr i en tragisk olycka vid 23 års ålder strax före inspelningarna av Reeperbahns sista album Intriger (1983). Självklart görs spelningen som en hyllning även till honom.
Kvällen avslutas i Manegen med Frida Hyvönen. Hon inleder med ett ”Välkomna till vårt cirkustält – Cirkus Hyvönen är här!” och cirkustemat är ständigt närvarande. Kabaretvalser och sorgsna clowner. Och det snuddar till och med vid lite akrobatik när Frida stretchar och slänger sig på golvet eller när den pantomimiskt spexiga trummisen Anna Lund (Mariam the Believer, Mögel, Ane Brun m.fl.) gör armhävningar och går ner i spagat. Ljudbilden kretsar kring hennes dynamiskt expressiva och kantigt luftiga trummor och Fridas dramatiskt intensiva piano och tillsammans med cirkustemat känns de som en svensk motsvarighet till The Dresden Dolls. Kryddat med Anna ”Majken” Bergvalls drömska elgitarrer och praktfulla harpor och Ida Lindbergs (Maia Hirasawa, Anna Karenina, Edda Magnason, Carolina Wallin Perez m.fl.) isande synthar och klart lysande körstämmor. Dynamiskt, expressivt och väldigt eget. Och Fridas intensiva sopran angriper texterna på ett sätt som gör att jag kan ta till mig av engelskan på ett sätt jag inte brukar kunna.
De engelskspråkiga låtarna är jag inte särskilt insatt i sedan tidigare. Det svenskspråkiga albumet Kvinnor och barn där hon sjunger på en karg västerbottniska håller jag däremot som 2016 års absolut bästa album. Och jag blir väldigt glad att nästan halva konserten består av låtar från den plattan. ”Alla vet att det är vackert i Paris” om ångesten i att behöva hålla uppe skenet. ”Sjön” görs avskalat på ett ensamt piano. ”Vänner i vardagen” görs blir en intensiv popstänkare. Och den dramatiska Stockholmsskildringen ”Min stad” slutar så intensivt att Majken smäller en sträng. Och som första extranumret framför de det episka mastodontverket ”Fredag morgon” om helvetet i ett destruktivt förhållande. Gåshud hela vägen. Och när Frida fullkomligt ryter ut det avslutande ”Begrep du inte hur fruktansvärt det var?!” brister det för mig.
Starka känslor och dramatik. Och jag känner att jag måste ta någon dag ledigt från festivalen för att bearbeta det hela. Det blir ingen Syster Sol för mig. Ingen Melissa Horn eller Cleo. Och Bad Religion är ändå inställt. Vi får se om det blir nån Millencollin eller Jonathan Johansson. Eller Golvad Grävling på kringarrangemanget på Medley. Men tillbaka kommer jag. Var så säker.
