Idag är det Ebba Sigebacks tur att blicka tillbaka och denna gång står det 2010 i almanackan och på scen hittas Säkert!. Platsen är Mejeriet i Lund.
När Facit släpptes i september 2010 hade jag längtat länge. Jag hade förbokat den på CD som man gjorde 2010 om man var 14 år och extremt besatt av Säkert!. Än idag tror jag att det är mitt allra mest spelade album, det har nog inte gått mer än några månader utan att jag lyssnat sedan 2010. Och det beror nog mycket på hur tydligt jag minns spelningen på Mejeriet några månader efter albumsläppet. Kanske inte för att det var den allra bästa spelningen egentligen (när jag läser recensioner verkar den ha varit ganska medelmåttig), men för att det för mig var en stor musikupplevelse, framför allt för att Facit var det bästa jag hört, och för att det var min första Säkert!-spelning.
Det kändes otroligt att jag ens kunde gå på spelningen. Det var en torsdag, jag hade skola dagen efter och tågen mellan Lund och Hässleholm gick inte särskilt bra. Min pappa åkte med mig. Vi gick genom ett blött och lite halt Stadsparken i Lund, det var kallt och blåsigt som alltid i Skåne på vintern. Lokalen var nästan full när vi kom fram, och vi stod på en av balkongerna. Nedanför oss ett hav av människor, randiga tröjor och tygpåsar.
Annika Norlin, klädd i en röd cape med luva, med sin så säregna scennärvaro golvade mig. Hur hon ryckigt rörde kroppen, nästan som en förlängning av orden hon sjöng, hur hon förde håret bakom öronen, allt blev så intimt. Setlisten var helt otrolig, det var som om jag hade valt ut den helt själv. “Är du fortfarande arg?”, “Isarna”, “Får jag?” och “Ditt kvarter” – låtarna jag spelat om och om igen fick liv när Annika Norlin stampade takten. Helt uppslukad mimade jag med i texterna. Jag kan inte beskriva det som något annat än tunnelseende, jag har inga som helst minnen om hur publiken mottog det, allt som spelade roll just då var att jag fick uppleva det jag lyssnade på i mina hörlurar i kött och blod.
Några minuter innan sista tåget till Hässleholm var spelningen ännu inte över, vi fick springa halkandes genom Stadsparken, med musiken ekandes i bakgrunden, varje löpsteg tonade ut musiken. Hela min kropp var som spaghetti, helt euforisk. Precis så som det ska kännas efter en spelning, det är lika mycket en fysisk som psykisk upplevelse när det är riktigt bra. Efteråt, en slags tomhet och en tystnad.
Just det här tunnelseendet, det totala fokuset som bara infinner sig på vissa spelningar, har jag inte upplevt särskilt många gånger. Det tycks alltid vara någon framför mig som är för lång, någon som luktar svett eller andra distraktioner, men allt det försvann den där kvällen 2010. Kanske är mitt minne lite dåligt, kanske har jag glömt något, men känslan jag hade är så tydlig för mig än idag. Jag var helt golvad, jag hade aldrig upplevt något liknande. Antagligen är det också därför det kommer tillbaka så tydligt nu, när jag inte ens kunnat gå på en halvkass spelning.
Och kanske kommer spelningar vara såhär sen, efter pandemin, när man hungrat lika mycket som jag gjorde då, svältfödd på kulturupplevelser, drömmandes hemma. Eventuellt kommer vi också bete oss som besatta tonåringar när vi äntligen står där i ett folkhav med öl under skorna. Jag hoppas det.
