Annika Norlin och Jonas Teglund – En tid att riva sönder

Om det är något Annika Norlin kan så är det att skriva. Hon har prisats för sitt skönlitterära skrivande och sitt låtskrivande, och för mig är hon en av de allra bästa på låttexter. Hennes ord har följt mig genom livet, när jag har utvecklats och växt upp har texterna utvecklats i symbios. Hennes gärning textmässigt är svår att förminska, det är en otrolig skatt.

Jonas Teglund har en känsla för musikarrangemang som enbart kan beskrivas som varsamt och proffsigt, varje ljud och nyans i produktionen känns genomtänkt. Tillsammans har dessa två begåvade och meriterade artister lyckats skapa ett album som känns mjukt och varmt att ta del av. Som ett långt samtal med en vän man inte träffat på länge, en promenad under en av de första riktigt varma vårdagarna eller den första ölen i t-shirt på en uteservering. Den där känslan av att man klarat sig genom vintern, att det blev vår även detta året. Man överlevde trots allt. Så låter och känns En tid att riva sönder

I ”Röd september” liknar Norlin sorgen med en katt som stryker sig runt benen, som flyttar in och bor hos en resten av livet. Den skrämmer folk runt omkring, den passar inte in överallt och den behöver klias bak öronen. Har någon beskrivit sorg så fint och träffsäkert innan? Inte som en avgrundsdjup sjö, utan som en lite störig och påträngande varelse som helt plötsligt bara ska bo hos en för alltid. Men som man till slut lyckas leva jämte även om inget någonsin blir sig likt. Ljudbilden är svävande och skör – och likt en katt som smidigt rör sig mellan hustak bär stråkarna och trummorna ”Röd september” till en nästa nivå utan några snedsteg.  

”Full på dan” har redan släppts som singel och fått en otrolig musikvideo signerad Olof Grind, och dess plinkade pianoslingor inleder albumet på ett ljust och lätt sätt. Jag ska från och med nu bara dricka tjeckisk öl för att kunna ta en tjeckisk för att jag kan. Helst på dagen med den jag är kär i, för att försöka återskapa den här soliga och gulliga låten och dess känsla. Ljuset och lättheten i ljudbilden följer med genom albumet, trots de ibland dystra titlarna. ”Dåligt besked” är ett bra exempel, en catchy poplåt om att få ett riktigt dåligt besked, hålla för öronen och skrika för att sen gå ut i skogen tills kroppen lugnat sig. Träffa en kompis och försöka ta sig vidare. En låt att lyssna på när saker känns pissiga och kanske bli lite gladare av. 

Albumet kan vid första lyssningen kanske verka lite spretigt, med många låtar och komplexa ljudbilder att ta sig an. Varje låt kräver lite tid att greppa, just för att det är så mycket nyanser och mycket text. Men det är värt att ta sin tid med varje låt, det är texter med så vackra och smarta formuleringar att jag inte ens kan nämna en bråkdel i denna recension. Skivan har också en produktion och musikalisk skicklighet jag inte ens har möjlighet att försöka förstå eller förklara.

Jag hade till en början svårt att förstå vad Norlin och Teglund ville få fram, men jag tror att jag förstår nu. En tid att riva sönder är ett album att lyssna på när man vill bli varm och glad inombords, när man vill känna att livet kanske är rätt bra ändå. Även om världen rasar och sorgen smyger sig in finns det fortfarande saker som är snälla, fina och värda att ta vara på. Tillsammans har de lyckats kombinera sina styrkor på ett sätt där de inte överskuggar varandra, och jag är tacksam för att de pratade på den där festen som de själva säger är fröet till samarbetet. Eller, jag kanske framförallt är mest tacksam för att det faktiskt blev av och att albumet nu ser dagens ljus. 

[Razzia, 19 april]

8