Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide) är inte bara en av Sveriges största popartister, hon har också jobbat som journalist och pluggat psykologi. När jag gjorde research inför intervjun upptäckte jag att hon vid återkommande tillfällen i andra intervjuer berättat att hon är väldigt nyfiken på människor. Det här är något hon inte bara säger, skulle det visa sig.
Innan vi börjar intervjun så ställer hon massor av frågor om mig. Jag berättar om min radioteater-podcast Södermalm Noir och att skriva manus, som hon har en massa frågor om. Det känns inledningsvis som att det är Annika som intervjuar mig och inte tvärtom. Men efter en stund inser jag att vi inte har all tid i världen och det är ju Annika vi ska prata om denna gång, vars första album under eget namn, Mentor,släpps idag.
Berätta lite om ditt kommande album! Varför ska man lyssna på det?
– Varför man ska lyssna på det? Jag brukar inte tänka så. Jag brukar skicka ut det och så får vi se om det är någon som vill höra det. Men jag tycker att det är bra.
Du har beskrivit den som ett blandband, vill du berätta lite om hur du menar kring det?
– Det är så mycket jag gjort som haft en tydlig ram. Jag brukar hitta kreativitet i det. Den senaste fullängdaren jag gjorde var en korrespondens med Jens Lekman, den hade en väldigt tydlig ram. Vi skulle skriva brev till varandra, det fick vara högst ett instrument och det ska ske en gång i månaden. Däggdjur som jag gjorde innan dess, det skulle vara en singer-songwriter-skiva med många olika sångare som skulle kretsa kring några ungefärliga ämnen. Men efter att jag hållit så hårt i den där ramen så var jag nog sugen på att köra utifrån varje låt, istället för att utgå ifrån en albumidé.
Du skrev musiken till de här låtarna innan texterna i sig. Hur påverkar det musiken tror du?
– Jag brukar skriva musik och text ungefär samtidigt. Däremot så brukar jag vara mest trogen texten på så sätt att om jag blir sugen på att skriva något, då får melodin vika. Jag kan lägga in två rader till på en låt till exempel, för att jag ska hinna berätta klart. Men den här gången så är det strängare hållet. Texten får förhålla sig till musiken. Nu låter det kanske som att jag lagt mindre tid på texterna än vanligt, men i själva verket så är det nog mer. Jag tycker att det är mycket svårare att knöla in en text i ett färdigt format. Jag har skrivit flera olika texter till varje låt.
Okej och sen har du utgått ifrån den text som passat musiken bäst?
– Ja, precis.
Du har sagt att du tittar tillbaka på Stockholm i början av 00-talet på exempelvis låten ”Pengar”. Är du nostalgisk av dig?
”För mig som är ganska framåtriktad så var det en ny grej på vissa sätt, att blicka bakåt”
– Nej, extremt onostalgisk. Jag inser att det här inte är ett helt nytt koncept inom musik, med nostalgi. Men för mig som är ganska framåtriktad så var det en ny grej på vissa sätt, att blicka bakåt. Det som hände egentligen var att det blev så lugnt under pandemin. Då var det som att jag plötsligt började drömma bakåt i tiden. När jag började spela musik så tog mitt liv en annan vändning och det kändes lite som att personen jag var innan det stod och vinkade och sa ”hallå! jag fanns också här!” Jag hade glömt den personen. Hon ville bli omhändertagen på något sätt.
Om restriktionerna släpper, kommer du spela live i sommar?
– Nej, jag tänker inte det. Det var lite planen från början med att ha ett blandbands-album. Jag älskar att spela, men har också ett ganska komplicerat förhållande till det. Spelar du någonting?
Jag sjöng i band sista året i gymnasiet, men inte annars.
– Okej! Ja, men då har du ändå lite koll och kan nog gissa att det finns en viss anspänning. Sen utöver det är det jättejättemycket logistik och fix. Jag tror att jag går igång för mycket på konserter, det fyller alla mina tankar. Jag går runt och tänker på turnéerna hela tiden. Jag behövde ta en paus från det där. Då tänkte jag att man kunde använda det där till något kul. Annars när man spelar in en skiva, då tänker man ”hur ska det här framföras live?” Vilka musiker ska vara med, tänker man redan från början. Men inför Mentor kunde vi låta alla låtar vara olika, vi kunde ha rösteffekter på en låt, sexton stråkar på en annan.
Det låter jättespännande, jag ser fram emot att höra skivan! Har du något konsertminne du minns med extra värme?
– Det finns ganska många olika. Eftersom jag planerar väldigt mycket och är nervös inför konserter så är känslan efteråt och kanske även under konserten att allt det där släpper. Det är helt ljuvligt. Men om du vill att jag nämna en specifik så säger jag Way Out West 2014. Jag blandade båda mina band den gången, de spelade ihop för första gången. Jag hade precis släppt The Fox, The Hunter and Hello Saferide och jag tänker att folk ofta på festival blir besvikna på att de inte hör texterna, för att någon rappar på en scen en bit bort. Då kom jag på att vi kunde ha texterna bakom oss på en stor skärm på scenen. Då tänkte ju jag att publiken skulle lyssna på musiken och samtidigt kunna läsa texterna ifall de inte hör vad jag sjunger. Men istället blev det ju som karaoke. Det var helt underbart! Det stod flera tusen fulla människor och sjöng ens ord i en ansikte. Det var helt ljuvligt.
Det låter helt underbart. Brukar du planera dina mellansnack också?
– Ja, det brukar jag faktiskt. Det finns olika bilder av det där, hur mycket man ska berätta om en låt. Det finns två olika skolor. Där den ena säger ”man får tolka låten hur man vill” och jag tillhör nog den andra, jag vill nog veta vad folk har tänkt med en låt. Sen får man såklart ta emot den hur man vill. Jag tycker om att berätta lite om låtarna, vad jag tänkt när jag skrivit dem, eller vad som har lett till att jag skrev dem. En slags fingervisning kring hur man kan lyssna på det man ska få höra. Jag har ibland tänkt att jag skulle vilja vara lite mer ”loose” på scen. Stappla in och säga ”Hallå!” men det är nog inte riktigt jag. Sen försöker jag alltid variera mig och säga olika saker under turnén.
När jag var tonåring så hörde jag The Animal Fives engelska cover av ”Vi kommer att dö samtidigt” innan jag hörde ditt original. Hur ställer du dig generellt till att andra artister gör covers på dina låtar?
”Om jag gör en låt så tänker jag att det bara är jag som hittat på en melodi och en text”
– Jag har inte hört så himla många, men överlag är det ljuvligt. Det som händer är att det ger en känsla för mig att det är en ”riktig” låt. Om jag gör en låt så tänker jag att det bara är jag som hittat på en melodi och en text. Det krävs nästan att någon annan sätter det i sina händer för att jag ska känna att det är en riktig låt. Det brukar jag oftast känna om någon musiker spelar instrument på en av mina låtar. Att någon annan spelar och sjunger den helt och hållet och jag bara kan kollar på, det är ju det bästa som finns. Då kan jag vara med, men jag behöver inte vara med.
Och apropå covers då, hur många gånger har TV4 ringt och frågat dig om du vill vara med i Så mycket bättre?
– Det är några gånger. Jag älskar det där programmet, men jag vill inte vara med i det. Jag tror jag hade varit riktigt dålig på det.
På att tolka andra?
– Nä, inte det. Mer att vara med i ett TV-upplägg överhuvudtaget. Man ska vara så spontan och reagera på saker. Jag är inte alls bra på det. Jag är ju journalist, jag tror jag ska vara den som är redaktör i det sammanhanget. Om du hade sagt till mig ”nu ska vi åka ut och göra yoga bland höns”. Då hade jag svarat ”jaha”, jag skulle inte vara loose runt det. Det skulle inte komma fram några bra känslor i realtid. Många är väldigt bra på det, de glider med. Mina reaktioner kommer mer efteråt, vilket hade gjort det till väldigt dålig TV.
Vilken av dina låtar tror du flest par har som ”sin” låt?
– Åh vilken fin fråga! Det känns faktiskt som att jag har en ny låt som är lite av en runner-up och det är den som heter ”Den sista”. Det är en låt om att vara i ett långt förhållande och skämmas lite för sig själv inom det. Väljer någon en länge så innebär det att de väljer alla ens dåliga sidor också. Det är en blandning av skräck och romantik. Jag upplever att det nuförtiden är många låtar som görs som handlar om att ”du måste vara perfekt, för annars sticker jag”. Då var jag sugen på att göra ett annat perspektiv, tvärtom, att man har dåliga sidor men man stannar ändå kvar. För att man vill det liksom. Den har jag redan känt att folk har tagit som sin låt och det är helt underbart i så fall.
Jag tänker att man som lyssnare ibland får så starka associationer till vissa låtar. Det får en direkt att tänka på en specifik kväll, eller någon man varit kär i. Men att man också när man blir äldre inser att man kan få nya associationer till dem. De är inte så låsta som man tror. Är det så som musiker också att en av dina äldre låtar fick dig att tänka på något väldigt specifikt minne i början men med tiden fått ny betydelse för dig?
– Jag håller med dig och tycker att det är jättemycket så när man hör andras låtar. Men med mina egna att associationen blir hur jag ser att folk reagerar live på den när jag spelar den. Jag tror inte att jag får nya tankar kring dem, för jag vet ju i vilket sammanhang de skrevs.
Min vän Samuel ville att jag skulle fråga dig varför du gjort den vackraste inmarschlåten genom alla tider.
– Oj! Det var en fin fråga. Är han ÖFK:are?
Nej, han är från Värmdö. Jag tror han är djurgårdare.
– Jag gjorde den låten ihop med en i ÖFK:s supporterförening Falkarna med en som heter Anders Ringfelter. Jag tycker också den blev råfin. De hade en lista på tio grejer på saker de ville att jag skulle inkludera i låten. Vilket var ett rätt kul att skriva en låt på.
Deras ”brand” typ?
– Ja, men precis. Den låten är också nostalgisk på ett sätt, jag kanske är mer nostalgisk än jag tror? Jag är uppvuxen på Frösön och den handlar om att gå över Frösöbron efter en fest i Östersund. Så den är nog väldigt färgad av det, alla gånger jag gått över den bron och sett solen gå upp.
Jag såg en dokumentär om Ram Dass där han sa att alla borde ha ett mantra, en fras man upprepar som ger en lugn och lycka. Jag är ju manusförfattare och älskar berättelser, så när jag mediterar så upprepar jag frasen ”jag älskar narrativ”. Vad skulle din fras vara?
– Det finns en Karin Boye-dikt som heter ”Porten”. Detta är kanske lite taskigt mot Karin Boye, för det var kanske inte så här hon menade. Hon skriver att ”allt är dörr” i dikten. Kring det tänker jag att allting kan vara någonting. Jag försöker tänka att ”okej, nu är tåget försenat tre timmar.” Då skulle jag antingen kunna bli sur på det, eller så tänker jag att jag istället har tre timmar på att göra någonting som skulle kunna vara något. Om man bara håller ögonen öppna så finns det nog någonting, överallt.
Vilken är den största lärdomen du fått som musiker?
– Hm, hur menar du då exakt? Har du något exempel själv som du fått i ditt kreativa skapande?
Om jag skulle svara på den själv så skulle jag nog säga att jag i en berättelse alltid försöker tänka att alla karaktärer är en människa av kött och blod. Även om jag har en dörrvakt med två repliker så försöker jag alltid tänka att det är en riktig människa som har betydelse. Jag frågar mig ”vad har han för familj?” eller ”vad för konstiga fraser brukar han säga?”, i en slags förhoppning att det framgår och gör berättelsen mer levande.
”En sak jag ganska ofta tänker är att man alltid har ett val när man gör musik”
– Shit, vad bra. Det var nästan dumt att jag frågade känner jag för nu är plötsligt kravet på mitt svar mycket högre. En sak jag ganska ofta tänker är att man alltid har ett val när man gör musik. Att man ska framstå som cool eller nära. Och då brukar jag alltid välja nära. Jag vet inte om det är en lärdom. Men jag tror man är väldigt sugen på att välja cool. Man kanske ska fråga sig själv ”Varför ska någon lyssna på det här?”. Man kan ju skriva hur mycket som helst för att göra en själv glad men om man vill att någon annan ska lyssna så kanske man ska fundera på vad det skulle ge någon annan. Om man träffar en ny vän så vill inte någon bli vän med en för att man är perfekt. Utan man ska liksom sänka garden. Jag tror det är lite samma när man väljer musik att lyssna på. Det korta svaret är: Sänk garden.
Vilken är den största lärdomen du fått av pandemin?
– Jag insåg under pandemin hur fort jag brukade göra saker. Det var inte förrän jag tog det jättejättelångsamt som jag fattade att det jag tyckte var lagom tempo var dubbelt så fort som jag tog det nu. Så lärdomen är väl att ta det lugnare.
Berätta om en gång då du skrattade väldigt högt. Det första som kommer upp i huvudet om du tänker på en gång du skrattat riktigt mycket.
– Jag var med en kompis som hade en iMessage-tråd med några som hon hade en väldigt seriös diskussion med. Någon förening, tror jag det var. Hon noterade att hon hade glömt låsa telefonen och i fickan så hade hon i realtid bytt allas namn i den där gruppen. Så läser hon vad hon själv har skrivit, [kompisen] har ändrat namnet på Lennart till MOKIDOKIDOK och [kompisen] har ändrat namnet på Sara till PAKINAKINAK. Jag skrattade så jag höll på dö. Sen finns det en komiker jag gillar väldigt mycket som heter Kenan Thompson.
Han i Saturday Night Live?
– Ja, precis. Det räcker med att jag ser en bild på honom så börjar jag skratta. Det är något med den där minen han alltid gör.
Är det något mer du skulle vilja säga om albumet som jag glömt fråga om?
– Det känns väldigt fint och meta att låtarna handlar om tiden då jag spelade in min första skiva med Andreas Söderlund. Vi har varit vänner sen dess men det här är första gången han producerar något jag gjort igen. På den tiden hyrde vi in oss i en studio som han numera äger, så vi har till och med spelat in musiken i samma lokaler som då. Det är nostalgiskt.
Kommer du fortsätta släppa musik i ditt eget namn eller blir det någon av dina alteregon härnäst?
– Jag tycker det är lite ovant att köra i eget namn. Men det beror på vilka jag gör det med, om jag gör det med Säkert!-gänget så blir det en Säkert!-skiva. Vi får se hur det blir, jag brukar inte tänka så långt framåt.
