Av någon anledning, oviss ens för de vassaste av experter, finns det förvånansvärt många människor i vårt avlånga land som vigt sitt liv åt att luska fram det alla andra sedan länge glömt. Jonas Bernholm med flera drev skivbolaget Route 66 som återutgav 40- och 50-talens rhythm and blues-artister med stor framgång, Kalle Oldby tillsammans med Malmö-bolaget Amalthea gav ut musik signerad Eddie Hinton och därtill finns mängder av entusiaster som lyfter fram de som glömts bort, eller av någon annan anledning aldrig riktigt fick den uppmärksamhet som de förtjänade när det begav sig. Den senaste i raden att få stå i rampljuset är Rodger Wilhoit och hans album The Social World of Rodger Wilhoit.
Albumet i sin originalform släpptes år 1974 på skivbolaget Parklane Records, namnet lånades från en bar och verksamheten var hobbybetonad, även om målsättningen säkert var en annan. Omständigheterna bidrog förstås till att The Social World of Rodger Wilhoit aldrig distribuerades i någon större utsträckning och är i dag nästintill omöjlig att gräva upp på en skivbörs.
Men som tur är finns det eldsjälar som ser till att välljudande toner från förr når fler lyssnare. The Social World of Rodger Wilhoit gavs i februari ut på nytt, efter nästan 50 år av väntan på något som få visste att de väntade på. Skivbolaget kallar sig Sweet Mental Revenge Records och som producent återfinns L-P Anderson, samma person som, bland mycket annat, bidrog till att Jim Ford fick musikalisk upprättelse.
Wilhoit såg dagens ljus i Greeneville, Tennessee, bara ett par timmars bilfärd från countryns högborg Nashville. Stöptes i bluegrass och tidig country and western och startade flertalet band. Med tiden byttes södern mot Cleveland, Ohio, där han och en man vid namn Carl French blev ett musikaliskt par. Den fullständiga historien som involverar teman som hembränning och nedgångna barer läses bäst genom Colin Escott, vars penna har författat den biografi som står tryckt på albumets konvolut.
På omslagets framsida står det även ”Ultra-Rare 1974 honky-tonk album”, och visst, det är en beskrivning som passar väl in på vad som bjuds. Med textrader som ”She’s got everything a girl can ask for, but no love for a simple man like me” och ”the whiskey took control of my weakness, the habit turned me into a wandering soul” samt titlar i stil med ”When I Climb Back Up To Living” passar skapelsen väl in i countryns berättande tradition. Simpla och talande texter med en nästintill brutal ärlighet. Rodger Wilhoit sjunger dem också med övertygelse, såpass övertygande att det mesta känns självupplevt. Visserligen är hans stämma inte lika kraftfull som vissa andra skivproducerande artister under samma era, men gör jobbet gott nog.
Det musikaliska fundamentet är även det byggt för de verklighetsförankrade texterna. För tiden en klassisk ljudbild som för tankarna till barer där röken låg tät och den billiga ölen strömmade ur bottenlösa fat. Inspelningsplatsen är inte helt fastställd, men kvalificerade gissningar utställda av Rodger Wilhoit själv pekar mot RCA och Mercurys studios i Nashville, eller, som ett lite oväntat alternativ, en källare i Cleveland. Han minns dock tydligt Nashville-profiler som Charlie McCoy och Johnny Gimble, kännare av pedal-steel säger sig också höra Lloyd Green, men några konkreta bevis gällande just Green lyser med sin frånvaro. Men även om de exakta musikerna inte framgår känns det onekligen som Nashville på ett eller annat vis bidragit med lite av sin produktionsteknik.
Rodger Wilhoit levde såpass länge att han åtminstone fick reda på att hans skiva från 1974 skulle utges på nytt, men tyvärr gick han bort innan projektet hann gå i mål. Sorgligt, förstås. Att se honom på scener i Europa eller höra nyinspelade toner hade varit en upplevelse utöver det vanliga. Rodger Wilhoit och tur var med andra ord aldrig kompatibla, även om han arbetade hårt för att skapa sig en karriär. Det vi kan trösta oss med är att hans musik nu får leva vidare och upptäckas av en ny generation med en fäbless för countrymusik
[Sweet Mental Revenge Records, 26 februari]
