Det är en stilla och grå vårvinterdag i Göteborg. Flytande drivis rör sig långsamt i Göta älv och en viggflock ligger på vattnet vid Lilla Bommen. De vittnar om den hårda vintern de senaste veckorna när jag promenerar västerut.
Jag ska träffa Lisa Wanloo och prata med henne om hennes musik. Vi träffades nästan exakt för ett år sedan och kort därefter kom pandemin och förändrade förutsättningarna dramatiskt för musiker.
Vid Stigbergstorget tittar sjömanshustrun mot Hisingen och spårvagnen rullar snabbt ned mot Karl Johansgatan när jag går in på mysiga Fyrens Ölkafé och en kort stund senare får jag syn på Lisa som redan är på plats. Vi sätter oss vid ett bord och börjar prata.
För ungefär ett år sedan träffades vi i Haga och pratade om din musik. Hur upplever du att det senaste året har varit?
– Först och främst släppte jag låtar från ett skivbolag för första gången (Startracks, min anm.). Det var jävligt roligt, men även nervöst, och det gav mycket självförtroende. Efter det var det ganska frustrerande. Det var ett frustrerande år. Mitt musikskrivande låste sig så jag började lyssna mer på andras musik och kollade på dokumentärer istället för att skriva själv under en period.
– Jag såg bland annat en dokumentär om Dolly Parton där hon visade att hon kunde skapa en låt bara utifrån en rytm. Hur kunde jag hitta min rytm? Jag började säga saker rakt ut och då släppte hämningarna. Året har handlat mycket om att våga.
När vi träffades för ett år sedan berättade du att du hade utrymme att sitta mer med din musik och spela in på nya sätt, tillsammans med Kim Ruiz. Hur upplever du att det har fungerat under 2020?
– Jag hittade tillbaka till låtskrivandet under fjolåret. Kim och jag åkte till en stuga en vecka i december och spelade in de nya låtarna. Det var det roligaste jag har gjort. Jag har längtat efter att hitta leken i musiken och det gjorde jag där.
Du hade en planerad miniturné i bland annat Tyskland och Danmark under våren 2020, men så kom pandemin och den ställdes in. Minns du hur du kände då?
– Rent spontant, jag blev jättelättad. Jag behövde verkligen den tiden så det passade perfekt i mitt liv just då att det blev inställt. Jag är inte glad att det blev så för andra och jag är så tacksam för alla som löser saker till mig. Det är inte det, det var bara just då.
”Själva gemenskapen är bäst, att få vara tillsammans med folk som älskar musik”
Livestream blev snabbt ett begrepp under våren 2020 och jag hade förmånen att vara på plats när du spelade in en livestream i regi av Messed!Up Magazine och Westside Music Sweden här på Fyrens Ölkafé i april. Vad minns du från den kvällen?
– Jag var nervös i vanlig ordning, skrattar Lisa, men det var roligt och fint att få spela in tre låtar på hemmaplan. Varje gång jag spelar får jag fina kvällar. Detta var en av dem. Själva gemenskapen är bäst, att få vara tillsammans med folk som älskar musik.
Det är en fin stund på Fyrens Ölkafé denna februarikväll och lustigt nog står vårt bord mitt på scenen, nästan exakt där Lisa satt och sjöng sina låtar under aprilkvällen i fjol.
Jag minns att du fick frågan hur det kändes att spela på det sättet, det vill säga inför några kameror och nästan helt utan publik i lokalen, och du svarade att det kändes som att repa med publik. Kan du utveckla det?
– Ja, det kan man nästan även tycka att en konsert med publik är. Jag försöker lura nervositeten på det sättet i alla fall. Detta blev mer naket än en konsert med publik. Att kunna ta om när det blev fel var ju också som att repa. Live kan man ju inte arbeta på samma sätt. Jag trivdes med det. Det tog bort rädslan.
Den soliga aprilkvällen vid Stigbergstorget minns jag att du hade en tröja med namnet Dylan LeBlanc på dig. Han är en favorit, även för mig. Vad har du för relation till Dylan LeBlanc och hans musik?
– Det var Woody-Kim på Pustervik som tipsade om Dylan LeBlanc när jag jobbade där för några år sedan. En kompis tipsade parallellt och kort därefter spelade han på Pustervik så vi gick dit. Jag blev såld på hans röst och har sett honom vid ytterligare två tillfällen efter den kvällen (augusti 2018, min anm.).
Vad tror du om livestream på sikt, även när konserterna kommer igång igen? Jag tänker som ett komplement till konserten för människor som hellre sitter hemma i soffan än besöker konsertlokaler.
– Jag tycker att det bör ha en plats även på sikt. Det blir anpassat till alla var man är är. Jag tror att alla som vill vara i konsertlokalen kommer att vara där om det inte blir fullt. Livestream kan även ge möjligheter geografiskt. Hur ofta är till exempel Sharon van Etten i Norrland? Musiken kan helt klart få en större spridning.
Du släppte tre nya låtar i fjol. Vad kan du berätta om dem?
– ”Darker” var mitt första försök att skapa en refräng. Alla tre är nya test på olika sätt. Jag måste få ur mig grejer. På ”Hear” spelade vi in med trummor och jag fick vara lite arg, skrattar Lisa. ”Take Me Down” handlar om att jag vill släppa hämningarna och så blev det ju senare. Det var en våglig låt för mig. Jag fick bort rädslan
Jag möter en väldigt glad och avslappnad Lisa som generöst berättar om sin musik. Hon är även öppen med att allt inte alltid går på räls, men verkar ofta ha en fantastisk förmåga att hitta positiva möjligheter även när svängarna blir mer tvära. Lisa har en särskilt fin utstrålning som är lite svår att förklara.
Det ryktas att ditt debutalbum är på gång. Stämmer det och vad kan du i så fall berätta om det?
– Ja, det stämmer, och Lisa skiner upp ännu mer. Jag var inte så skraj för att det skulle bli fel och det kommer inte finnas en röd tråd genom albumet. Jag har gjort låtar jag har velat göra tillsammans med Kim och vi fick så fint flow i den stugan i december. Under hösten hade jag spelat in demos på telefonen och vi åkte iväg för att jag skulle våga mer och så blev det. Demos som jag egentligen inte trodde på blev väldigt bra där. En låt känner jag särskilt för.
Du började läsa psykologi vid Göteborgs Universitet under fjolåret. Upplever du att det har påverkat din relation till din musik på något sätt?
– Den känslomässiga innebörden i låtarna har inte påverkats av studierna, men jag har blivit bättre på att tänka djupare och hur jag formulerar mig. Akademiska texter kan vara tråkiga, men strukturen i de texterna har påverkat mitt sätt att skriva. Det är en annan typ av skrivande som har hjälpt mig mer än jag trodde. Jag behövde ett flow och tänkte verkligen på detta – vad skulle vara vers och vad skulle vara refräng i studieboken? Det kan faktiskt distrahera studierna emellanåt, säger Lisa med ett leende.
”Jag behövde ett flow och tänkte verkligen på detta – vad skulle vara vers och vad skulle vara refräng i studieboken?”
När Lisa och jag träffades för ett år sedan handlade en del av samtalet om rädslan att gå upp på en scen. Vi pratade faktiskt en hel del om det och hur rädslan ständigt är närvarande även om den långsamt blivit lite mindre påträngande över tiden.
Jag vet att du ibland upplever en hög nervositet inför att gå upp på en scen, men att den över tiden blivit lite mindre. Ser du att dina studier kan hjälpa dig att minska den nervositeten ytterligare?
– Man har ju redovisningarna där som blir ungefär samma sak. Redovisningarna håller på i fem minuter med samma nervositet som när jag går på scen. Jag blir fortfarande så nervös på scen och jag har tänkt på det mycket. Jag tycker inte om att känna mig exponerad inför andra människor. Det är en bra övning med redovisningarna nu när jag inte kan spela live.
Foto: Jenniann Johannesson
Vad tror du att 2021 bjuder på?
– Jag får släppa mitt debutalbum och det ser jag fram emot. Det är en femårig Lisas dröm att det blir av. Jag är så glad att det kom till som det gjorde. Det är svårt att veta hur det blir med livescenen under året och nu vill jag gärna spela live igen. Annars är det inte så mycket just nu.
Vi pratar lite om att det ibland kan vara svårt att veta vad andra människor tycker om musiken men ett av flera väldigt tydliga kvitton på vad några tycker är att Lisa blev nominerad i kategorin ”Årets genombrott” i GAFFA-PRISET ’21. Lisa berättar att hon såg sitt namn bland nomineringarna på Startracks hemsida och först trodde att det var något fel. Men därefter blev hon så glad att hon blev knockad av stolen.
Till sist, om du får backa bandet till du började släppa musik och uppleva den resan utifrån dina ögon. Hur skulle du beskriva att din musik har utvecklats över tiden?
– Väldigt rolig fråga. Jag kände mig som en musiker när jag började, men det var så mycket svårare än jag trodde, och jag bara gjorde de första låtarna. Jag är så stolt över att jag gjorde dem, men nu vill jag göra musik som jag verkligen vill göra. I fjol var det fortfarande ganska trevande, men det lossnade ju i december. Musiken har utvecklats mycket och jag har även utvecklats personligt.
Vi avslutar intervjun, men sitter kvar på Fyrens en stund och pratar. Senare på kvällen promenerar jag utmed Andra långgatan tillsammans med lyktstolparnas sken. Gatan ligger nästan öde och det är få människor i rörelse. Det känns nästan som en spökstad. Jag funderar på vårt samtal och framför allt på den vilja som hela tiden följer med som en röd tråd genom Lisas resonemang. Viljan att det ska bli som hon vill och hur hon verkligen anstränger sig för att nå dit även om det inte alltid är så enkelt. Jag blir varm inom mig när jag tänker på det medan min skugga förföljer mig utmed husfasaderna i februarikvällen.
