Många städer har de senaste decennierna haft olika stadsfestivaler med varierande framgång. I Göteborg har man ändrat konceptet över tiden och det har väl aldrig riktigt fått ordentligt fäste, om du frågar mig. Numera kallas det för Göteborgs Kulturkalas och pågick i år under tre dagar i början av september, men andra år har det varat en vecka.
Fredag
Det kan bero på att man hade Jubileumsfesten i början av juni och Kulturkalaset bedömdes vara en avslutning på det firande som inleddes då. Hur som helst var det en del intressant musik i programmet så jag valde att besöka Kulturkalaset under fredagskvällen och lördagen.
Äventyret inledde musikfredagen i Bältesspännarparken. En scen stod centralt placerad i ett tält utan väggar och ljudteknikern satt i ett tält en bra bit bakom tältet. Det såg lite konstigt ut. Kvintetten hade inlett konserten när jag kom dit strax efter klockan sex och min första låt var härliga “Kär i en återvändsgränd”. Popdängorna avlöste varandra och det var mest intressant i de snabbare låtarna som till exempel “Livet suger livet ur mig” som var en önskelåt från någon i publiken. Ljudet var inte hundra, men det gjorde inte så mycket.
Det blev en fin start på musikkvällen och vi bjöds på både gammalt och nytt under cirka 40 minuter. Styrkan med detta band är texterna och de snygga melodierna.
Lea & the Loved Ones stod på tur en stund senare och de var en ny bekantskap för mig. Lokalen var Göteborgs konstförening på Kastellgatan och de tre musikerna stod på golvet och spelade bland konstverk och skulpturer. Det var en mysig inramning med publik som både stod och satt på golvet. Lea-Marie Sittler bjöd mest på nya låtar som jag inte kände igen, men det gjorde inte så mycket. Flera av dem hade hon skrivit när hon var på resa i Kanada. Hon sjöng sina låtar väldigt fint och de var naket paketerade med en elgitarr, bas och keyboard. Jag såg ungefär 25 minuter innan jag lämnade Kastellgatan.
Klara Goliger släppte det fina debutalbumet The Piano Chair i höstas och denna konsert ingick egentligen inte i Kulturkalasets program, men jag kunde inte låta bli att besöka den ändå. Hon spelade på Pallazzot på Ringön på Klubb Shindig och gick på scen strax efter klockan åtta tillsammans med tre medmusiker (cello, bas och trummor). Klara satt till höger på scenen vid sitt piano.
Kvartetten inledde med en ny låt som heter “Words” och den lät som en spännande fortsättning på debutalbumet. Den följdes upp med favoriten “Sitting On My Chair” och sedan fortsatte det kretsa kring debutalbumet.
Klara Goligers musik har en förmåga att väcka vackra minnen från naturen hos mig och det kan handla om lugna stunder i skogsgläntor eller vid ängar eller ett frustande hav under en storm. Så blev det även denna kväll och det är jag så tacksam för. Hennes variation är enastående och bland kvällens höjdpunkter väljer jag främst “Never Gonna Get” och “Nothing To Me”. Wow, så bra det var.
Full fart över bron gällde efter denna fina bonuskonsert som jag tyvärr inte hann se hela vägen till slutet. Schemat var tight och det var hyfsat långa avstånd mellan scenerna. Det började bli allt mörkare och kajorna flög som mörka skuggor över industriområdet och bakom Ramberget och det märkliga höghuset försvann solens sista strålar långsamt.
Det danska rockbandet D.A.D. släppte det fina debutalbumet Call of the Wild i mitten av 1980-talet (under namnet Disneyland After Dark) som följdes upp med D.A.D. Draws a Circle. Båda plattorna snurrade ofta på grammofonen i min ungdom, men det är länge sedan och det är även ganska länge sedan jag såg dem senast. Den kvällen, för kanske 15 år sedan, delade de scen med Motörhead och i fredags kväll gick de på scen vid niotiden på Kungstorget, som alltid med bröderna Binzer i spetsen.
Jag kom dit några minuter senare och då hade de precis inlett “Jihad” i gröngult sken, trummorna studsade mellan fasaderna men det lät ändå ok. Sedan fortsatte det med äldre och nyare låtar där en grym version av favoriten “Grow or Pay”, där Jacob Binzer fick utrymme att visa vilken grym gitarrist han är, och “Bad Craziness” var höjdpunkter medan vi tyvärr fick höra en ganska trött version av “Riding With Sue”. Det var sammanfattningsvis en ganska svajig tillställning.
I slutet, som extranummer, kom “Laugh n a ½” där bröderna spelade med varsin akustisk gitarr och sedan inleddes “Sleeping My Day Away”. Båda schabblades bort lite med önskad allsång på lite märkliga ställen. Bland annat fick publiken försöka sjunga nästan hela den första versen av “Sleeping My Day Away” vilket gjorde att låten nästan dog efter den grymma inledningen.
Jag lämnade Kungstorget till orden “It’s after dark now and Disneyland is closed”, tittade upp mot den allt mörkare kvällshimlen som fått sällskap av den magnifika månen och promenerade mot centralen med ett leende fullt av välmående.
Lördag
Lördagssolen lyste starkt över Ringön när det var dags för Ö-Festen som under Kulturkalaset hölls för sjätte gången. Ringön blommar verkligen upp under denna tillställning som fylls av god mat och dryck, musik, bilar, massor av folk och mycket annat.
Tyvärr kom jag dit lite sent i år och ELD, som gick på scen vid 16-tiden, hade redan spelat en stund när jag kom fram till VEGA Bryggeri som skapat en utomhusscen. Jag funderade på hur deras musik skulle funka i strålande solsken när jag gick utmed Ringögatan och när jag stod framför scenen med solen i ögonen var det enkla svaret, väldigt bra. Kvartetten bjöd oss på en härlig stund och det var första gången jag såg ELD med Elaine Dowling och rytmsektionen var definitivt förstärkt.
Jag stannade kvar vid VEGA för Trubbel stod på tur. Trubbel är ett av mina favoritband på dagens punkscen och de är alltid strålande live. Det var sex musiker på scen när de inledde med en rykande snabb version av “Här kommer Trubbel” som följdes upp med “Gbg City”och just då trodde jag att de skulle överraska och spela hela den briljanta debut-EP:n Trubbel från 2010 från början till slut, men så blev det inte. Istället fortsatte det med en bra mix av gammalt och nytt där klassiker som “Snestegsvalsen”, “Du känner la mig”, “Sibirien” och “Inget har hänt sedan sjuttiosju” lyfte tillställningen till höga höjder.
Utanför ölstället Två feta grisar hade man byggt, vad som såg ut att vara, en väldigt provisorisk scen och solen hade försvunnit bakom ganska mörkgrå moln när klockan närmade sig halv åtta. Lisa Wanloo stod på programmet och hon har delvis satt ihop ett helt nytt band. Jonatan Tikas är kvar på trummor medan Kara Kusack spelar bas och Petter Lithvall spelar gitarr. De har ännu inte släppt något i denna konstellation och kvällens konsert handlade uteslutande om nya låtar.
Det lät strålande och de nya låtarna är en fin fortsättning på det härliga debutalbumet Shadows. Lisa Wanloo tar ytterligare ett kliv med de nya låtarna och när Petter Lithvall plockade fram stråken var den redan grymma ljudbilden komplett.
Klockan hade precis passerat åtta när jag snabbt gick utmed Ringögatan i riktning mot Hjalmar Brantingsplatsen. Det var mycket folk i rörelse i industriområdet, men jag var på väg hem. Årets Kulturkalas/Ö-Festen hade nått slutet för min del och jag sammanfattar det, kort och gott, som väldigt trevligt men ganska spretigt. Det var lite svårt att hitta en röd tråd i strukturen i årets program.
Bohuslän mörknade och det enda som störde tystnaden, en stund senare, var sången från de gröna vårtbitarna i en hästhage, men det är en helt annan historia.
