Det var en strålande septemberkväll när jag promenerade över Järntorget i riktning mot Stigbergstorget. Några ladusvalor flög mot Sydafrika på den vackra kvällshimlen och jag skulle träffa Lisa Wanloo för att prata om hennes senaste musik.
Lisa Wanloo släppte sina första låtar 2018 och i december 2021 kom det strålande debutalbumet Shadows. Vi träffades denna gång på Fyrens Ölkafé, tog sedan en behaglig promenad och hamnade till slut på Tullen på Andra långgatan där vi hittade ett bra bord och inledde vårt samtal.
Du har skapat en hel del ny musik de senaste månaderna. Vad kan du berätta om det?
– Ja, var ska jag börja? Detta är lite spännande, säger Lisa med lite hemlighetsfull blick. Det kommer ur en väldigt mörk period. Jag var så oerhört arg vilket gjorde att jag släppte alla hämningar. Det gjorde även att jag kunde kanalisera på ett annat sätt. Musiken var en psykisk räddning som kändes väldigt bra. Den musik jag har gjort nu har varit som att drunkna och sedan komma upp till ytan igen. Det har detta projekt handlat om.
Under sommaren har du även skapat ett nästan helt nytt band.
– Ja, det stämmer. Jag la ut på instagram att jag sökte en duktig gitarrist och jag hade idéer till nya låtar. Jag behövde någon som kunde hjälpa mig med det. Petter Lithvall dök upp då och vi började samarbeta med mina nya låtar och demos. Jag visste inte alls vad det skulle leda till. Det var en vinst att hitta honom för han är precis den typen av musiker som kunde hjälpa mig, att ha förmågan att pendla mellan genrer.
– Sedan testade vi att spela live på Fyrens Ölkafé (februari i år, min anm.) och vi började forma ett sound. Efter det fick det ligga och puttra lite och jag skickade nya demos till Petter. Jag ville sätta ihop ett band och behövde en basist. Eftersom jag är med i The Big Black Holes, där Kara Kusack också är med, frågade jag henne och hon ville vara med och det ville hon. Hon sjunger även bra. Jonatan Tikas var med sedan tidigare och det var roligt att han ville fortsätta. Vi lärde känna varandra och hittade ett bra sound, berättar Lisa med ett leende.
I början av augusti spelade ni live på Nefertiti i Göteborg för första gången offentligt (delade scen med österrikiska Cari Cari). Vad minns du från den kvällen?
– Jag var jättenervös, som vanligt, och jättetaggad. Det brukar jag inte vara. Jag trivdes hela vägen under den spelningen och det var underbart att göra det tillsammans. Vi hade så mycket feeling. Jag var gråtfärdig och det blev en pangkväll, säger Lisa och skiner upp.
Jag upplever dina nya låtar som en perfekt fortsättning på ditt fina debutalbum Shadows men att ljudbilden är mjukare. Vad säger du om det påståendet?
– Det är nog helt rätt. Jag känner det själv så. De ackord jag har valt nu är gladare. Jag tror att det är det som gör att det blir mjukare. Från början trodde jag att detta skulle gå mot ett mörkare sound, men så blev det inte. Mjukare eller gladare, hm.
Lisa tittar upp mot taket och funderar.
– ”La-la-la”, men ändå deppigt, säger hon sen snabbt med ett skratt. Jag blev glad att jag lyckades göra det.
”Det blev texter som skapade en befriande känsla, vilket känns positivt, samtidigt som jag var arg och ledsen”
Vad kan du annars berätta om dina nya låtar?
– Jag fokuserade väldigt mycket på text. Hur skulle jag kunna få ur mig detta? Det blev texter som skapade en befriande känsla, vilket känns positivt, samtidigt som jag var arg och ledsen. Jag känner, med de nya låtarna, att jag kan andas bättre när jag sjunger dem. Jag lyckas med något mer i dessa texter än jag gjort tidigare, kanske för att jag skiter i allt, utbrister hon med ett skratt.
– Hela poängen är att jag släppte taget om min egen musik. Det fick vara vad det var. Jag har ett annat perspektiv på min musik och jag är mer orädd nu. Med redskapen jag har försöker jag göra det bästa. Jag är ingen gitarrist och jag började spela ganska sent. Men jag måste göra det ändå. Jag har alltid använt musik som en räddning för mig själv. Det jag gör är från hjärtat, det enda viktiga.
Det är tydligt att Lisa reflekterar mycket och att texterna är mer i centrum nu. Hon är oerhört ödmjuk och när hon berättar att hon inte upplever gitarren som sin främsta styrka är det ändå enkelt att konstatera att hon sätter andra ackordföljder än tidigare till de viktiga texterna vilket vittnar om begåvning. Lisa arbetar fram låtarna ur hjärtat och vet hur hon vill att de ska låta.
Du ingår även i bandet The Big Black Holes. Vad kan du berätta om det?
– Det var väldigt roligt att få frågan av Anton (Pollak, min anm.) säger Lisa och skiner upp i ännu ett leende. Han är en väldigt bra låtskrivare så det var hedrande. Det gav mig mer feeling och har varit en utveckling för mig att få vara med där. The Big Black Holes är en fin oas för mig.
Både The Big Black Holes och du som soloartist var nominerade som ”Årets nykomlingar” på fjolårets Manifestgala. Hur kändes det?
– Jag kände inget då, säger Lisa snabbt och utbrister i ett gapskratt. Jag har tänkt på det långt senare, senast i förra veckan, och jag tyckte så klart att det var väldigt roligt. Det var fint att få sådana nomineringar och jag blev jätteglad.
Vad ser du som de största skillnaderna att uppträda i band och som soloartist?
– Nu känns det som att jag är med i två band, säger Lisa snabbt med ett leende. Det är väldigt roligt. Jag började med musiken helt ensam och det är något av det absolut bästa jag vet, att spela i band. Man delar på allt, delar med sig och skapar en fin gemenskap. Även att lära sig andras låtar, och göra rätt, är häftigt. Det är en härlig upplevelse och det är fint att vara med i två olika konstellationer.
Vad händer under hösten?
– På lördag spelar jag live för sista gången på ett tag. Vi har spelat live några gånger de senaste veckorna (bland annat Ö-Festen på Ringön i Göteborg och under festivalen Waves Vienna i österriskiska Wien, min anm.) Nu vill jag börja spela in de nya låtarna och siktar på att släppa en singel, men det är väldigt oklart just nu när det blir av, och då blir det release på något gött ställe. Under tiden fortsätter jag skriva nytt.
Det blev slutorden. Jag funderade på Lisas ord om att släppa alla hämningar och att göra det under en kreativ process. Att låta det hämningslösa komma ut i ord tillsammans med gitarrtoner i ett ensamt rum för att sedan forma det nakna i en miljö tillsammans med andra musiker och skapa ett nytt sound, något som inte har testats förr. Nyfikenheten och viljan att skapa är påtaglig. De tankarna skapade ett behagligt leende hos mig när jag promenerade utmed Andra långgatan en stund senare.
