Det är en fantastisk tid just nu. Träden grönskar, det börjar bli allt varmare och fåglarnas morgonkonserter är magiska. Det är även oerhört hårt tryck på musikscenerna. I Göteborg är det så många konserter varje vecka att det är helt omöjligt att hålla ordning på allt, även om jag anstränger mig. Men det är en delikat situation för en livemusikälskare och jag hoppas att det finns en bred publik till allt.
Den första fredagskvällen i juni var så klart inget undantag och jag hade satt ihop ett mindre spelschema som inleddes med besök vid “Sommarfest på Teatergatan”. Här skulle sommaren hyllas och Teatergatan hade stängts av för biltrafik. En lastbil agerade scen och restaurangernas utreserveringar var välbesökta. Det var lite kyligt i vinden och på scenen stod Lisa Wanloo, tillsammans med Kim Ruiz och Jonatan Tikas, vid halvsjutiden. De inledde med “Fall Apart” och trots att höga tegelväggar ramade in den ganska smala gatan var det riktigt bra ljud. De fortsatte med “Hear” samtidigt som solen bröt igenom molntäcket. Låtarna lyfte stunden och konserten avslutades efter ungefär en halvtimme med grymma “Shadows” medan ljudbilden blev lite större. Lisa Wanloo har verkligen hittat sitt sound i denna trio.
Det kändes som att vara på en lyxig After Work med grym livemusik. Konceptet var lyckat. För mig är dock inte Teatergatan och kvarteren runt omkring inte den mest cetrala punkten för livemusik i Göteborg, men om detta ska vara något återkommande under sommaren hoppas jag att det blir lika trevligt som i fredags.
Halv åtta gick CHIVVY på scen som en kvartett. “Deeper Blue” fyllde snabbt Teatergatan och det är en favorit från fjolårets debutalbum, tillsammans med “Melatonin”, som följde en stund senare. CHIVVY skapade fina arrangemang av låtarna och deras lite mörka och, emellanåt, poppigare indierock är verkligen lyckad. Snygga “Red Water” blev avslutslåt för mig för jag var tvungen att vara på Pustervik klockan åtta så jag lämnade Teatergatan, men hoppas att man har lika hög kvalitet på artisterna om det blir en fortsättning under sommaren.
Därefter promenerade jag snabbt genom Vasa och Haga till Järntorget och Pustervik. Michaela Åberg släppte sitt debutalbumå This Is Fine som soloartist under dagen och det är verkligen ett strålande album. Det träffade mig mitt i hjärtat redan efter första lyssningen. Jag älskar psykedelisk rockmusik och när det låter som på This Is Fine är det i mina öron fulländat.
Jag formligen kastade mig in på Pustervik vid åttatiden och Michaela hade precis gått på scen. Hon hade med sig sex musiker (tre gitarrer) på scenen och det var som att gå rakt in i paradiset. Det lät otroligt bra och ljussättningen var magisk. Flera av låtarna fick långa instrumentala partier och blommade upp över hela Pustervik. Det kanske främsta exemplet på det var i låten “Standing Up” som fick mig att sväva iväg fullständigt. Även “I Want It All” i snyggt gulrosa sken smekte våra öron på ett otroligt sätt. Detta var en konsert som gärna hade fått hålla på i flera timmar, men den tog slut alltför fort vid halv nio med “Never Enough” och jag hoppas att det inte dröjer länge innan jag får se Michaela Åberg och detta strålande band på en scen igen.
Michaela är känd sedan tidigare som sångerska i banden SKULDPADDA och, på senare tid, End of Fun och med This Is Fine befäster hon sin position som en av landets viktigaste artister på de psykedeliska scenerna.
Kvällen på Pustervik avslutades med Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb. Jag har inte lyssnat jättemycket på Johan Airijoki tidigare så det var lite som en ny bekantskap, åtminstone live. De fem musikerna gick på scen vid niotiden, inledde med “Bom diggi Bom” i vackert vitblått sken och det lät bra. Det blev snabbt tydligt att klarinetten var ett genidrag för den lyfte de fina låtarna ytterligare ett snäpp. Höjdpunkterna var flera och om jag väljer två var det “Tyst gråt”, som tog tag i oss ordentligt och fick tankarna att sväva iväg lite till Prince “When Doves Cry”, och “Skicka på”. Min konsert tog slut med “Lyssna på Bruce” efter drygt en timme. Jag var tvungen att springa till ett tåg för att ta mig hem genom vackra Bohuslän när den strålande fredagskvällen var på väg att övergå till natt.
