Ambient musik… vad är det egentligen? Många förstår sig inte alls på genren medan andra menar, med viss rätt, att den är extremt svårdefinierad.
Själv blev jag introducerad av Brian Eno, det musikaliska geniet som lyfte Roxy Music till en nivå över den vanliga glamrocken och som sedan fortsatte på egna ben och på en helt egen stig. Det är också allmänt vedertaget att det var Eno som åtminstone populariserade genre benämningen Ambient genom att 1978 ge ut det märkliga albumet Ambient 1: Music for Airports. Vem vet, hade han inte fastnat på Kölns flygplats och irriterat sig på stöket runtomkring så kanske genren aldrig uppstått? Eller fått en annan benämning åtminstone.
Eno följde upp 1980 med den lysande Ambient, Vol. 2: The Plateaux Of Mirror och inledde då samarbetet med Harold Budd. Samma år kom också Ambient 3: Day of Radiance och 1982 Ambient 4: On Land.
Det blev den sista i serien med ambient-titlar men sannerligen inte Enos sista produktion. Trots sina 72 år är han fortfarande en oerhört produktiv kompositör och producent och har bara i år gett ut 2 album, varav det ena, Mixing Colours, i samarbete med sin bror Roger.
Ambient – vad är det?
Ambient (eller ambient-musik) så som Eno föreställde sig den ska alltså vara musik som håller sig i bakgrunden, lågmäld och stillsamt vilsam för öronen. Lyssnaren ska kunna luta sig tillbaka och drömma sig bort – kanske rentav somna – eller tycka sig flyta upp i en högre dimension eller på ett annat plan. En liten verklighetsflykt, en smitning från vardagen, eller helt enkelt en behaglig ljudmatta att ha i bakgrunden.
Renodlad ambient framförs i stort sett elektroniskt, med hjälp av synthesizers och datorer. Det har dock gjorts många verk med annan instrumentering men det vanligaste är ändå fortfarande de elektroniska kompositionerna. Det viktiga är att kunna ha musiken på i bakgrunden utan att den stör eller pockar på uppmärksamhet. Men enligt min mening ska bra ambient hålla även för fokuserad lyssning. Annars blir den istället muzak, musik för hissar. Ofta har jag gått mellan lyssningssätten och på så vis funnit nya pärlor och hittat nyanser jag inte hört tidigare.
Ambient musik har setts som lite kufisk och något som skapats av nördar enbart för andra nördar eller obotliga drömmare. Med tiden har det emellertid smugit sig in element från ambient i en ny generations produktioner vilket också har öppnat upp en dörr för kompositörer inom genren att göra remixar och agera producenter åt yngre artister som egentligen vänder sig till en annan och bredare publik. På så vis sprider sig stänk av ambient över världen och ger nya dimensioner till rock, pop, r&b osv. och har väckt till liv sub-genrer som ambient pop, ambient techno eller ambient electronica exempelvis.
Band och artister som Slowdive, Talk Talk, Grouper, Broadcast, Sigur Ros, Aphex Twin, Four Tet och Radiohead/Thom Yorke har alla mer eller mindre tydligt vävt in element från ambient i en del av sina låtar. Listan kan göras mycket längre. Men här har jag istället tänkt att ägna det mesta av utrymmet åt några kompositörer som alla, mer eller mindre renodlat, skapar ambient musik.
Ambient börjar med B
Bokstaven B är mycket gångbar att söka på om man vill hitta ambient-musik. Brian Eno och Harold Budd är nämnda men det finns många fler och bland dessa några av genrens i mitt tycke intressantaste och mest njutbara profiler. Eno har det skrivits spaltmil om genom åren men de övriga som jag här har inkluderat på den Spotify-lista som länkats nedan är värda mer uppmärksamhet. Jag började fundera på vilka ambient-kompositörer/artister jag är mest förtjust i. Det var inte svårt att se den gemensamma nämnaren, bokstaven B.
Biosphere
Bakom monikern döljer sig norrmannen Geir Jenssen, som använt sitt artistnamn sedan 1991. Som i stort sett alla andra i det här sällskapet har han inspirerats av Brian Eno men också av New Order och Depeche Mode.
Han arbetar mycket med det repetitiva. Ibland läggs ”knaster” in för att ge intryck av en vinylskiva som hakat upp sig och ödesmättat står i en mörk källare och varvar samma stycke, ekande mot fuktiga tegelväggar. Här finns mycket av subtila ljud eller samplade talslingor som adderar till musikens mystik. Geir är född i Tromsö ovanför polcirkeln och det har satt sina spår i hans verk, åtminstone vad gäller titlarna. Men nog går det också att framkalla bilder av gnistrande stjärnor som speglar sig i polarisen. På albumet Senja Recordings är till och med polarisen med och bidrar till ljudbilden, tillsammans med en mängd andra fältinspelningar från den norska, arktiska ön Senja.
Till listan har jag dock valt ”Poa Alpina” som är hans kanske mest kända verk och definitivt det mest spelade på Spotify. Samt ett par spår från Shenzhou som i mitt tycke är ett av hans mest suggestiva album.
Brambles
Det är ett visst mått av mystik kring flera av alla dessa Ambient-profiler. En som är lite extra hemlighetsfull är Brambles. Australiensiska Mira Dawson presenterades tidigare som Mark Dawson och jag har förgäves försökt utröna vad som ligger bakom namnbytet. Titeln på låten ”In The Androgynous Dark” ger kanske en vink men jag har inte lyckats få någon klarhet i det.
Brittiskfödde Dawson bodde under det att albumet Charcoal skapades i ett squatter-kollektiv och levde ett bohemiskt och sökande liv med många olika adresser och sägs sedan ha varit mycket på resande fot i Europa. Hen har hur som helst med sitt projekt Brambles skapat ett album, Charcoal, som är ett av de allra vackraste verken inom genren. Detta var 2012, men därefter långa perioder av tystnad. Faktum är att singeln som släpptes nyligen, ”Mists Inhabit This Place” (en titel tagen från en dikt av Sylvia Plath), är en av blott tre singlar som hen släppt sedan debutalbumet Charcoal. Förhoppningsvis är färska singeln ett tecken på att det kan komma ytterligare ett album inom en snar framtid. Mycket tyder på att det i så fall kommer att vara mer ambient pop än debutalbumet. Singeln ”Spirits” från 2019 pekade helt klart i den riktningen. Jag tar inte med den på listan men ni kan njuta av den som video i länken nedan.
Ben Lukas Boysen
Den som spelar mycket dataspel kan säkert ha stött på Ben Lukas Boysens musik. I sin Berlin-studio har han gjort mycket musik för reklamfilmer och spår som används av Google och av Sony Playstation, men även för andra filmer, som Johan Liedgrens drama Mother Nature från 2013. Boysen hanterar och programmerar piano med ömsinta händer och med mycket reverb som ger en kontemplativ atmosfär åt hans kompositioner.
På det senaste albumet Mirage från i år är det mer elektroniskt än tidigare. I en intervju har han sagt att han på sina tidigare album, Spells och Gravity, försökt ”gömma maskinerna” medan han på sitt nya album istället försökt ”gömma människan”.
Mina val av spår på listan får illustrera hur han menat.
Bruno Sanfilippo
Argentinsk-född men Barcelona-baserad kompositör och musiker som är klassiskt skolad och som haft just Brian Eno och Harold Budd som ett par av sina stora förebilder. Gör musik som nuddar vid klassiskt och använder mycket piano och stråkar i kompositionerna. Men framför allt är han en briljant pianist och det är inte svårt att höra att en annan av hans förebilder är Erik Satie. Men så började han också spela piano redan innan han lärt sig att gå ordentligt. Hans musik har beskrivits som minimalistisk och kanske är det mer åt det neo klassiska än ambient.
Själv har han resonerat en del om skillnaden mellan klassiskt och ambient och säger sig inte föredra någotdera och inte heller ägna några tankar åt vad som ska komma ut i slutändan. Instrumenteringen tycker han inte heller spelar roll. Man kan skapa ambient-musik även med en tuba, hävdar han.
Bersarin Quartett
”Kvartetten” har tagit sitt namn från Nikolaj Erastovitj Bersarin som var kommendant över den sovjetockuperade delen av Berlin 1945. Han dog samma år i en motorcykelolycka som en del tror var arrangerad av sovjetiska hökar som tyckte att hans inställning mot Berlinborna var för mild. Han har postumt tilldelats titeln hedersmedborgare i Berlin vilket är unikt för f.d. Sovjet-medborgare. Ett torg och en bro bär hans namn fortfarande och dessutom detta musikprojekt som drivs av tyske Thomas Bücker som tidigare också kallat sig Jean Michel.
En del brukar beskriva Bersarin Quartett som ”ett band” eller en grupp musiker, men någon kvartett handlar det alltså inte om utan som så ofta inom ambient-genren är det ett soloprojekt även om han haft mycket att göra med musiker som bland andra Andy Stott, Tim Hecker, Fennesz och Murcof. Kanske har konsertframträdanden gjorts i grupp och gett intrycket av att det handlar om en kvartett (?).
Bersarin Quartetts musik beskrivs heller inte alltid som ambient. Den har fått en del märkliga etiketter som dance/electro vilket jag tycker är klart missvisande. Någon har mer träffande kallat det för (mar)drömsmusik. Den är mörk och ibland nästan hotfull eller skrämmande och ger sig ut på djupa själsliga vatten. På så vis är den inte heller helt renlärig ambient-skolan. Den är inte heller helt elektronisk. Såväl trummor som piano, blås och stråkar förekommer i kompositionerna som också uppvisar en variation som gör att det inte är utan ett tämligen eklektiskt urval som gör ambient-etiketten berättigad.
Benoit Pioulard
Thomas Meluch har sedan 2005 komponerat under sitt alias Benoit Pioulard. Liksom Biosphere använder han mycket repetitiva element i sina kompositioner. De har åtminstone på mig en hypnotisk verkan, vilket jag antar är avsikten. Men han har också mer poppiga låtar på repertoaren och då även med sång, vilket inte är särskilt ambient. En komponent på Meluchs repertoar som utvecklades under samarbetet med Rafael Anton Irisarri (AKA the Sight Below) som under projektnamnet Orcas gav ett par fina album, Orcas och Yearling.
Fjolårets album Avocationals gjorde han i samarbete med Sean Curtis Patrick och är något av det allra bästa han gjort. Jag tar med ett spår från den på listan men också något så ovanligt i sammanhanget som en cover. Enligt mitt tycke överträffar han Aphex Twins originalversion av ”Stone In Focus”.
William Basinski
William Basinski fick, som flera av musikerna i genren, inspiration till sitt skapande när han första gången hörde Brian Enos Ambient: Music for Airports. Många skulle nog kalla den klassiskt skolade Basinskis verk för konst-musik snarare än ambient. Han kallar sig också själv gärna för ljudkonstnär. Han skapar dessutom mycket för installationer och videoproduktioner och har ”ställt ut” på Metropolitan i New York och Biennalen i Venedig bland annat.
Mest känd är han kanske för Disintegration Loops. Ett album som delvis är sammanfogat av det som kommit att definiera Basinskis ljudkonst, nämligen att han arbetar mycket med inspelade ljud och klipp från tal och radio. Åtminstone sedan 1979 har han arkiverat material i sin studio i New Yorks Soho. Mycket har lagrats på band som genom åren börjat ta skada. Basinski har intressant nog låtit dem vara, använt dem som de är och låtit åldrandeprocessen bli en del av skapelseprocessen. Något som säger en hel del om Basinskis skapandefilosofi.
Mycket av Basinskis musik är svårtillgänglig och på så sätt knappast renlärig ambient. Han arbetar, förutom med fältinspelningarna och ljudbanden, mycket med repetitiva ljudspår men också med tystnader. Det senaste albumet Lamentations, från i år, innehåller en hel del som han grävt fram bland dessa arkiv. Det är ett album som handlar om döden vilket säkert skrämmer bort en del. Men ett par av spåren är bland det vackraste jag hört. I synnerhet ”O, My Daughter, O, My Sorrow” till vilken Basinski har grävt fram ljudslingor som skapar ett mörkt stråk med repetitiv, hypnotisk kraft, toppat med en operasångerska (?) som lägger ut sina toner som droppar av tårar. Basinski jobbar ofta kring teman som döden, förfall och minnen och detta är inget undantag.
Ett av hans märkligaste visuella projekt är annars från den ödesdigra dagen 11 september 2001 då han från taket på sitt hus på Manhattan kunde se rökmolnen från de brinnande skyskraporna Twin Towers, satte upp en kamera och tonsatte med en av sina tejper (”d|p 1.1” som senare hamnade på albumet Disintegration Loops) till en enda lång, upprepande, ödesmättad videobetraktelse av katastrofen.
Spellista
Brian Eno ”2/2” från Ambient 1: Music For Airports (1978)
Harold Budd, Brian Eno ”First Light” från Ambient, Vol. 2: The Plateaux Of Mirror (1980)
Brian Eno, Harold Budd ”Among Fields Of Crystal” från Ambient, Vol. 2: The Plateaux Of Mirror (1980)
Harold Budd, Brian Eno ”The Silver Ball” från The Pearl (1984)
Harold Budd, Brian Eno ”Their Memories” från The Pearl (1984)
Roger Eno, Brian Eno ”Verdigris” från Mixing Colours (2020)
Biosphere ”Poa Alpina” från Substrata + Man with a Movie Camera (1997) Biosphere ”Shenzhou” från Shenzhou (2002)
Biosphere ”Path Leading to the High Grass” från Shenzhou (2002)
Brambles ”To Speak of Solitude” från Charcoal (2012)
Brambles ”Such Owls as You” från Charcoal (2012)
Brambles ”In the Androgynous Dark” från Charcoal (2012)
Brambles ”Mists Inhabit This Place”, singel (2020)
Ben Lukas Boysen ”Only in the Dark” från Gravity (2013)
Ben Lukas Boysen ”The Veil” från Spells (2016)
Ben Lukas Boysen ”Love” från Mirage (2020)
Bruno Sanfilippo ”Tin Soldiers” från Pianette (2019)
Bruno Sanfilippo ”Piano Textures 5 IV” från Piano Textures 5 (2020)
Bruno Sanfilippo ”Piano Textures 5 XI” från Piano Textures 5 (2020)
Bersarin Quartett ”Es Kann Nicht Ewig Winter Sein” från Bersarin Quartett (2010)
Bersarin Quartett ”Der Mond, der Schnee und Du” från II (2012)
Bersarin Quartett ”Nichts zu verlieren” från Methoden und Maschinen (2019)
Benoit Pioulard ”Stone In Focus” från Radial (2016)
Benoit Pioulard ”Velha, Nacre” från Slow Spark, Soft Spoke (Extended Edition) (2018)
Benoit Pioulard, Sean Curtis Patrick ”Zenava” från Avocationals (2019)
William Basinski ” d|p 2.1” från Disintegration Loops (Original 2002, Remastered 2014)
William Basinski ”For Whom the Bell Tolls” från Lamentations (2020)
William Basinski ”O, My Daughter, O, My Sorrow” från Lamentations (2020)
