Le Guess Who? 2018: Lördag

Cass McCombs. Foto: Pony Cassels

HYMNs Kristoffer Nilsson är i Utrecht för att besöka festivalen Le Guess Who? Lördagens rapport läser du nedan.

Det är väldigt många andra evenemang i Utrecht under denna långhelg. Det mest intressanta för musikälskare är endagsfestivalen Le Mini Who? som bjuder på massor av spelningar med främst holländska artister. Här äger spelningarna ofta rum på caféer och mindre klubbar. Tyvärr vaknade jag med feber under lördagsmorgonen så jag fick tyvärr ställa in mitt besök där i år och anpassa dagen utifrån förutsättningarna vilket betydde fokus på spelningar i TivoliVredenburg.

TivoliVredenburg är ett fantastiskt konserthus på många sätt, men för min del dör mycket av charmen med rockspelningar i en sådan miljö. Det är för fint på något sätt. När man har åkt några rulltrappor från entrén så finns det ett stort område där barer och det huvudsakliga mingelområdet ligger tillsammans med foajén i entréplan och på andra våningen. Här kan man även köpa enklare maträtter, merch och annat.

Min festivalkväll inleddes med Cass McCombs. Jag såg honom på NOS Primavera Sound i Porto 2016 och minns det som en fin eftermiddagsspelning. Han har hunnit släppa åtta album sedan början av 2000-talet och hans musik handlar i huvudsak om rock med folk- och psykedeliainfluenser.

Han och hans tre medmusiker gick på scen vid Rondo och Cass McCombs undrade vad vi hade ätit till frukost? De inledde med ”Sleeping Volcanoes” och följde upp den med fina ”Bum Bum Bum” i vackert vitt och rött sken. Redan då hade vi fått konsertens stora höjdpunkter tillsammans med ”Medusa’s Outhouse” i slutet. Konserten i övrigt lät genomgående bra, men lyfte aldrig riktigt.

Därefter var det dags för besök på klubben EKKO igen, för tredje dagen i rad, eftersom Valley Maker, från Seattle, Washington, stod på programmet. Den korta promenaden dit inkluderade även ett kort stopp vid en kanal där de sista höstlöven långsamt färdades på vattnet.

Valley Maker, som gör sin första Europaturné, gick på scen kvart över åtta. Spelningen handlade mycket om nya albumet Rhododendron som släpptes i oktober. De var tre musiker på scen och det var stundtals svårt att inte tänka på Kurt Vile – vilket bör ses som ett gott betyg. Höjdpunkterna var ”A Couple Days” i början samt ”Planted In The Tall Weeds” och avslutande ”Beautyful Birds Flying”.

Basisten fick problem med sitt axelband men tejpade det tämligen omgående och fick spela med basen i armhålan resten av spelningen. Det slog mig att basisten i Bo Ningen kvällen innan också verkade ha haft problem med axelbandet. Lösningen i det fallet handlade om att ta axelbandet i munnen och luta huvudet på basen mot naveln!

Jag tror att vi säkert kommer höra talas om Valley Maker mer framöver. Den holländska publiken var mer än nöjd i alla fall.

Devendra Banhart. Arkivbild. Foto: Joakim Kvist/Rockfoto

Los Angeles-baserade folkpsykedeliakungen Devendra Banhart spelade därefter i Grote Zaal på TivoliVredenburg. Det lär ha varit Swanslegendaren Michael Gira som en gång i tiden banade väg för hans karriär genom att ge ut hans tidiga album. Det var bra gjort för Devendra Banhart har gett oss väldigt mycket fin musik sedan början av 2000-talet.

Devendra och hans fyra medmusiker gick på scen strax före tio och inledde på bästa sätt med ”Für Hildegard von Bingen”. Det är en av mina favoritlåtar så det kunde knappast bli bättre. Därefter blev det några låtar med väldigt lågt ljud. Det justerades och höjdes inför ”Baby” och det lät plötsligt betydligt bättre. Några, bland flera, höjdpunkter därefter var ”Golden Girls” och ”Sea Horse”. Sammanfattningsvis blev det en fin spelning, trots den lite svajiga inledningen.

Därefter krävde mitt hälsotillstånd en kortare paus och jag promenerade till hotellet på 48 sekunder. Hotellet ligger väldigt nära huvudentrén till TivoliVredenburg och det var ju särskilt bra en sådan här kväll.

Eftersom jag hade sovit större delen av dagen och febern var i balans så kände jag mig ändå ganska pigg efter lite ytterligare vila. Det innebar att jag gick tillbaka till festivalen och såg Kikagaku Moya på Pandorascenen i TivoliVredenburg. Pandorascenen är utan tvekan min favoritscen i detta fashionabla konserthus. Moon Duo levererade en fin spelning i samma lokal i fjol så förväntningarna var stora på de Sverigeaktuella psychrockarna från Japan.

De fem musikerna gick på scen strax före två och det var väldigt mycket folk i lokalen. Ett stort draperi bakom scenen visade olika psykedeliska mönster och spelningen handlade en del om nya albumet Masana Temples som släpptes i oktober.

Kikagaku Moyo är ett väldigt skickligt band och framför allt tempoväxlingarna är ofta grymt snygga. Denna kväll kanske det framgick tydligast i ”Dripping Sun”. De har även en väldigt god förmåga att bygga låtarna från början med stegrande ljudbild samtidigt som de ofta plockar ned dem på liknande sätt fast omvänt. Om du ännu inte har fixat biljett till någon av deras spelningar i Sverige är tipset att du bör göra det (Malmö 22/11, Stockholm 23/11 och Göteborg 25/11).

Sammanfattningsvis blev det en väldigt fin kväll trots att förutsättningarna för min del inte var de bästa. Att försöka göra det bästa av varje ny situation är alltid en god utgångspunkt och i detta fall blev det riktigt lyckat.