Jonatan Westh startade sitt soloprojekt Holy Ship 2018 och har sedan dess skapat massiva ljudbilder i en fängslande dynamik av shoegaze, psychrock och mörka synthar. För två år sedan släppte han sin debut-EP och nu är han tillbaka med nya EP:n Les Deux Regards. Vi ville veta mer om musikskapandet och hörde av oss till Jonatan för att ställa några frågor.
Om vi backar bandet. När började du göra egen musik?
– Mitt musikintresse vaknade tidigt i livet, och jag hade redan som 8-9-åring en ganska bestämd uppfattning om vad jag gillade för musik. Jag startade mitt första band tillsammans med Thobias Eidevald som numera spelar i Domus, när vi var i 10-årsåldern. Det blev dock mest att vi stod och headbangade framför spegeln med varsitt tennisrack.
– När jag var runt 15-16 fick jag kontakt med några likasinnade jämnåriga kids. Vi startade ett deathmetal band och vi började skriva egna låtar eftersom det var lättare än att spela covers. När det ebbade ut var jag klar med metal och drog igång ett nytt band som var mer inspirerat av postpunk/hardcore-scenen men vi hade ingen given låtskrivare eller sångare, så det föll sig på mig att lösa den uppgiften. Jag upptäckte ganska snart att jag tyckte det var roligare att skriva låtar än att öva på sitt instrument, så jag la mitt fokus där och lärde mig spela tillräckligt för att kunna skriva de låtar jag ville åt.
”Jag byggde klart min nya hemstudio förra hösten, och byggdammet hade knappt lagt sig när jag kom igång med komponerandet och inspelningen av den nya EP:n”
Hur har skapandeprocessen för nya EP:n sett ut?
– Jag byggde klart min nya hemstudio förra hösten, och byggdammet hade knappt lagt sig när jag kom igång med komponerandet och inspelningen av den nya EP:n. Som många andra med jobb, barn och allt som hör dit tampas jag med tidsbrist, så det blir ofta sena kvällar och nätter i studion. Den enda som spelar på EP:n förutom jag är min gamla vän David Götestam, som kommer förbi några timmar då och då och spelar in trummor med mig. Så 95% av tiden är ensamarbete vilket jag trivs ganska bra med.
– Låtarna brukar jag mixa hyfsat under tiden de spelas in, för själva soundet är viktigt för mig. Jag gillar inte att fortsätta jobba på en låt där t ex trummorna låter tråkiga, utan mixar dem gärna först för att skapa rätt känsla och karaktär. Det är en av fördelarna med att göra allt själv, för det hade ju knappast gått i en vanlig konventionell studio med en “riktig” producent, där klockan tickar och budgeten snabbt äts upp. Så jag vill tro att det är en detalj i min process som gör att det låter som det gör. Soundet är lika viktigt som låtarna i sig och dess struktur.
– Så i korta drag så skriver jag en låt eller en idé samtidigt som jag gör en demo av den. David kommer och lägger trummor på det jag arbetat fram, sedan spelar jag in låten på “riktigt” när trummorna är inspelade och editerade. Jag försöker ta tillvara på spontana infall och inte analysera sönder den ursprungliga känslan. Ofta behåller jag en hel del från demon, så låtskrivandet och inspelningen går mycket hand i hand. Sedan lägger jag mycket tid på att mixa låtarna, ibland mer tid än på själva inspelningen.
Jag har förstått att en av låtarna är inspirerad av sektpodden och människors manipulativa spel. En annan av låtarna har samma titel som tankeexperimentet Schrödingers Cat. Berätta lite om inspirationen!
– Frågor och filosoferande kring det existentiella har varit närvarande under hela mitt liv. Förr undvek jag det temat i mina texter, förmodligen för att jag var osäker vilket man ofta är innan man kommer på att man inte behöver bry sig. Jag tror att jag bara kom till en punkt där jag kände att jag måste behandla dessa ämnen, annars kan jag lika gärna strunta i att skriva texter.
Jonatan har ett stort intresse av människans psykologiska beteende och vad som formar oss, och fascineras mycket av människor som säger sig ha hittat något slags svar på livets stora gåta. Han har till exempel en gång varit i kontakt med en rörelse som nu går under namnet Raëliska rörelsen, som tror att livet på jorden skapades av forskare och konstnärer från en annan planet.
– Jag fick följa med på en av deras högtider då de uppmärksammade årsdagen av atombomben. Raël hävdar att mänskligheten sedan den amerikanska militärens användning av atombomben i Hiroshima 1945 har levt i ”Apocalypse Age” eller ”Uppenbarelseboken”. De säger att den mänskliga arten nu måste välja om man vill använda vetenskap och teknik för att förbättra livet eller använda den för att åstadkomma kärnutrotning.
– En annan gång kontaktade jag journalisten Clas Svahn som då var ordförande för UFO Sverige. Han bjöd mig till sitt kontor där vi satt en lång stund och pratade om UFO-observationer och incidenter kring dessa observationer.
– Jag växte själv upp i en miljö där det redan fanns ett givet svar, och där utrymmet för att tänka själv och forma en egen uppfattning var extremt begränsat. Flera av de profiler vi lärt känna genom Knutby-sekten har florerat runt mitt liv sedan jag var barn, så det har såklart påverkat mig. Mycket av detta behandlas på ett respektfullt sätt i sektpodden.
EP:ns titel Les Deux Regards betyder “de två vyerna” och det tycker han sammanfattar temat på EP:n bra.
– För det finns alltid flera perspektiv och uppfattningar än ens egna. Samma med ”Schrödingers Cat” (låten jag gjort ihop med Henrik Sunbring) och som är ett kvantfysiskt tankeexperiment om en katt som hypotetiskt sett både kan vara levande och död samtidigt. Två parallella verkligheter kan existera på samma gång, vilket är fallet med olika religioner och livsåskådningar och vi människor måste försöka lära oss att respektera dess olikheter för att få en fungerande värld.
Rent musikaliskt inspireras Holy Ship av musik och företeelser som inspirerar honom att vilja skapa själv. Det är allt från Brian Enos och Trent Reznors ljudlandskap till orientalisk och västafrikansk folkmusik, hela tyska krauteran, 70’s Motown disco/funk, black metal och filmmusik från bland annat Ennio Morricone, Wendy Carlos och John Carpenter. Han menar också att hela 80-90-talets alternativa scen med band som My Bloody Valentine, Spacemen 3 och Swans ligger som någon slags musikalisk grundsten inbyggd i hjärnan.
Du har även släppt en snygg video till ”Giant Step, Small Leap”. Hur gick dina tankar och idéer kring videon?
– Jag ville fånga känslan av att vara på väg någonstans. Att ha påbörjat en resa/process där målet inte är givet. Att våga kasta sig ut i det okända för att trampa ny mark. Jag sjunger “Come, take the next step for me” som handlar om att man ibland kanske måste drabbas av något för att kunna ta det där gigantiska klivet in i det okända. De astronauterna i videon med posttraumatiskt stressyndrom som kastar sig ut från olika farkoster, eller ängeln som sprängs i luften i slutet av videon, skapar en känsla av att vad som helst kan hända. Men inget händer om du inte vågar, eller tvingas ta klivet.
Vilken låt på EP:n är du mest nöjd med, och varför?
– När en inspelningsprocess är klar har man ofta ett ambivalent förhållningssätt till sin egen musik. Ibland tycker man att det man gjort är det sämsta som någonsin spelats in, och ibland tycker man att det blev helt ok. Om jag måste välja en låt så får det bli ”Giant Step, Small Leap” för det var den första låten jag spelade in i min nya studio och den satte prägel på hur EP:n skulle låta. Jag skrev grunden till låten i en secondhandaffär där mina föräldrar volontärarbetar, och där all vinst går till bistånd så jag tycker det är extra kul att shoppa där. Min mamma tipsade mig om en gammal italiensk orgel som hade kommit in, och jag stack dit och testade den. Då kom jag på de första slingorna till ”Giant Step, Small Leap”.
– Precis när jag hade släppt låten så hörde den engelska producenten Jagz Kooner av sig och berömde mig för soundet, och han är ju en gammal husgud som inspirerat mig mycket genom hans arbete med bland annat Primal Screams “Swastika Eyes”. Så då tänkte jag att jag måste gjort någonting rätt!
Finns det någon plan på livespelningar framöver, i post pandemic-tider?
– Jag har satt ihop ett grymt band med gamla kompisar som annars spelar i band som Domus och LOW-RES och vi var igång och spelade live i mars förra året precis innan hela scenen stängdes ner. Vi hade precis hittat formen och var peppade på att fortsätta boka in gigs, men vi fick ändra dessa planer. Tidigare i livet har jag turnerat runt en hel del i olika världsdelar och nu är jag jätteglad att jag fått uppleva det för det känns inte lika självklart längre. Nu är man i en annan situation i livet, och det är svårt att vara lika flexibel.
– Men om omständigheterna är rätt och vi känner att det finns en efterfrågan på spelningar så är vi taggade. Annars fortsätter jag göra musik ändå, för den stora behållningen är ändå att få vara kreativ i studion och det kommer jag fortsätta med tills jag lämnar livet på jorden till förmån för nästa äventyr.
Les Deux Regards släpps via Declared Goods idag. Lyssna nedan:
