Det är drygt tre år sedan jag hörde talas om LYRC Orchestra första gången. Ett mail med en länk till en livevideo av låten ”Meant To Be” väckte mitt intresse. Och omedelbart såg och hörde jag att detta inte är ett vanligt band. På videon medverkar nämligen 26 musiker, med en sättning som blandar en mindre symfoniorkester, inklusive harpa och slagverk, med mer konventionella pop-instrument, blås och flera vokalister.
Inte bara bandet som sådant stack ut. Det lät dessutom alldeles förträffligt. Stark melodi, mäktigt arrangemang, bra sång, imponerande soloprestationer. Sammantaget utgör LYRC Orchestra något unikt på den svenska musikscenen.
Att hålla ihop ett sådant här projekt är naturligtvis en logistisk utmaning, men nu är deras debutalbum, Meant To Be, äntligen färdigt och finns tillgängligt för alla att lyssna på från att det släpps 26 november. Nyfiken på hur man får för sig att ge sig på ett på pappret så omöjligt projekt, och hur man lyckas hålla det vid liv, ringde jag upp bandets kompositör och arrangör, Anna Ljungberg, för att ta reda på mer.
– Jag och Kalle Syri, vår producent, känner varandra sen gymnasietiden på Musikkonservatoriet i Falun. När vi gått ut där så gjorde vi en musikal tillsammans. Då föddes idén att starta en akt, ett koncept, som vi själva skulle vilja se på en scen, om vi var publik. Vad hade varit vår drömkonsert? Vad hade den innehållit? Vi enades om något stort – många på scen, många instrument, mycket kraft i musiken, det ska vara vackert och filmiskt och man ska kunna dansa.
”Vi enades om något stort – många på scen, många instrument, mycket kraft i musiken”
– Detta var i början av 2017. Vi spånade – vad ska vi ha för sättning? Vilka känner vi? Vi tänkte väl kanske 10 personer men det slutade med 26.
Ni har medlemmar från många delar av landet.
– Verkligen. De flesta känner vi från musikkonservatoriet, men vi som gick där kommer från hela Sverige. Och nu är vi utspridda, någon bor till och med i Skottland. Vi har ändå lyckats hålla kontakten, flera går på samma musikhögskolor. Men det är några vi inte kände innan som vi fått rekommenderat till oss.
Jag tänker att man måste vara ute i god tid för att få ihop logistiken med så många människor från olika platser inblandade.
– Man måste verkligen vara ute i god tid, minst ett år i förväg. Kalle har varit fantastisk med att knyta kontakter och komma med kreativa lösningar. Han är verkligen rätt person för att dra i logistiken.
Med tanke på logistikutmaningen – är skivan gjord under en koncentrerad session med alla närvarande eller är den inspelad under lång tid?
– Den har spelats in under två år ungefär. Vi insåg ganska snabbt att det inte går att spela in 26 personer samtidigt. Vi delade upp orkestern i fem olika sektioner. Vi började med kompet. De fick spela in i en studio i Sickla utanför Stockholm i november 2017. Det blev ganska tomt i arrangemanget, eftersom vi hade haft konsert innan och då hört musiken i full skala.
”Vi insåg ganska snabbt att det inte går att spela in 26 personer samtidigt”
– Efter det la vi på sång, det var ganska tomt för dem också men de hade i alla fall rytm och grundton. Sen la vi på stråket, det var ungefär 10 månader senare. Det var i Göteborg och då var jag ljudtekniker, och jag är ju klassiskt skolad violast, så det var ju att lära sig något nytt. Men jag växte otroligt mycket av det. Att det inte var skola utan på riktigt, man skärper sig på ett helt annat sätt.
– Efter det la vi på lite hammondorgel i Varberg och sen tog det ett halvår tills vi la på blås i Göteborg. Sen gjorde vi pålägg och grovmix och skickade vidare det till Gabriel Lundh som gjorde slutmixen och så var det till slut klart.
Det låter ju onekligen som ett visst arbete att få ihop så många instrument på det sättet. Jag har valt ut ett av mina favoritspår, ”Moving Ahead”, som ju är väldigt storslagen och filmisk. Där händer väldigt mycket. Hur har den processats från idé till färdig låt?
– Jag ville skriva en låt till skivan som var lite mer ömtålig. Jag tänkte att man ser tillbaka på sig själv när man var liten, som pepp att ”det kommer att bli bra”. En resa framåt. Jag ser väldigt mycket visuellt när jag tänker koncept. Det är som en liten fågel som försöker flyga och varje gång ramlar den, men till slut ger man den en riktig vindpust och då lyckas den och man är på väg. Jag pratade även med Maja som var tänkt att sjunga den och ville höra hennes tankar också. Och det var något som vi båda kände mycket starkt för.
”När jag hittat ett koncept så försöker jag stänga av allt och funderar på hur allt låter”
– När jag hittat ett koncept så försöker jag stänga av allt och funderar på hur allt låter. Vad är det för harmoni, melodi och klanger? Sen försöker jag planka det jag hör, sjunga det, och så sätter jag mig vid pianot och försöker få en struktur så det håller en röd tråd. Och innan jag ens sätter mig vid datorn vill jag ha hela låten uttänkt.
Jag älskar slutet på den låten, när den tas ner för att sedan explodera i en mäktig final. Det är ren gåshud.
– Jag ville verkligen ha ett cello-solo innan den avslutande euforin. Jag skriver ju musik som jag själv blir berörd av, det visar att jag är på rätt väg. Om jag tycker det känns och låter bra så är det nog andra som gör det också. De gånger jag försökt skriva musik med tanke på vad andra vill höra, eller härmat andra, så blir det verkligen inte bra.
– Så processen har utgått från vad jag själv velat höra, så har jag egentligen gjort i all min musik.
Både ”Moving Ahead” och ”Keyscraper” är väldigt filmiska låtar. Är det något du aktivt letat efter och inspirerats av?
– Jag är väldigt inspirerad av konceptet, att sätta bild till handling. Det är som att det uppstår nåt tredje, även om det nu inte finns bild här. Jag tänker karaktärer, finns det någon person det handlar om, vart är vi på väg, var är vi, var har vi varit?
En låt, singeln ”I’ma Show You Some Love” är ju renodlad funk och det är ju väldigt sympatiskt att andra instrument får briljera där.
– Jag är som sagt violast i grunden och en sak man lär sig som det är att man ska spela komp. Och det är ju trevligt men man vill ju göra annat också. Det är så lätt att vissa instrument hamnar i roller. Jag har verkligen försökt kasta om det. Alla ska ha något som de tycker är roligt att göra.
Det är bilden man får, att trots att ni är väldigt många så hör man varje instrument tydligt vid olika tillfällen.
– Jag har varit väldigt mån om det och frågat musikerna ”när tycker du det är som roligast att spela på ditt instrument”, ”vad har du för inspiration”, ”vad tycker du inte om att spela”, ”vad är du less på” och utgått från det. Det är väldigt viktigt för mig att det är kul att spela också så det inte bara blir att ”jag är musiker i en orkester och gör som jag blir tillsagd”. Jag vill ha en dialog, ett möte, jag vill bygga en bro mellan musiker och kompositör som ibland inte finns.
”Det har blivit att alla måste mötas på mitten”
Ni använder dirigent också, trots att ni även har musiker och instrument som är vana att spela friare musik?
– Folk har verkligen olika bakgrunder. Vissa har mindre orkester- och not-erfarenhet. På samma sätt som andra har svårt att improvisera. Det har blivit att alla måste mötas på mitten. Det är också väldigt utvecklande för musikerna. Stina (Widén, dirigent) har varit i både klassiska sammanhang och jazzsammanhang. Hon har förståelse för de olika bakgrunderna och är så bra på att föra samman en så här musikaliskt splittrad grupp så vi ska låta som en enhet.
Det är inte helt lätt att föra er musik till en enda befintlig genre, vad kallar du den?
– Symfonisk partyfunk. Låtarna är ju inbördes ganska olika, om man jämför ”I’ma Show You Some Love” med ”Keyscraper” så är det ju inte samma stil, men jag tänker att symfonisk partyfunk täcker det mesta.
Jag håller med, perfekt beskrivning. Slutligen, jag hoppas att ni spelar live snart igen!
– Vi håller på att kolla läget inför nästa sommar men som mycket i den branschen just nu är det ju ganska oklart. Men självklart vill vi fortsätta turnera, ha konserter och spela in videor. Det hade varit fett att spela på Madison Square Garden, vi får ju i alla fall plats där.
Meant To Be släpps på Bagissimo Records 26 november.
