Deras livsverk Woody West fyller 20 år

Foto: Kristoffer Nilsson

Det är märkligt vad tiden går fort ibland. Jag minns det tydligt. Några dagar innan klubben Woody West skulle ha sitt 10-årsjubileum träffade jag Kim Abelsson utanför Pustervik vid Järntorget i Göteborg och han berättade om den kommande festen. Jubileumsfesten ägde rum hos MC-Klubben Mothers Freak och en ung duo vid namn First Aid Kit spelade live, bland annat. Om jag minns rätt var det i augusti eller september 2010.

Tiden går, som sagt, och plötsligt har det gått tio år till. Jag kan inte säga att jag var med på Woody West från början, men de senaste 15 åren har jag varit en ganska regelbunden gäst i alla fall. Jag har alltid beundrat Woody West för deras otroliga förmåga att hitta balans mellan etablerade bokningar på större scener och nya stjärnskott, som jag kanske inte ens har hört talas om, på mindre scener. För min del har det varit underbart att först se artisten på den mindre scenen för att sedan ta sig vidare till större scener och kanske ibland få ett enormt genombrott.

Vi kan återgå till 2010 och First Aid Kit som ett gott exempel på vad jag menar. Jag tror inte att de hade släppt debutalbumet när de spelade tillsammans med Kaki King på Woody West och Pusterviksbaren 2010. De fyllde ändå stället och det var första gången jag såg dem, men Woody West hade koll på dem långt tidigare. Jag såg dem även några månader senare på klassiska Apolo i Barcelona under festivalen Primavera Sound.

Därefter gjorde systrarna Söderberg en enastående resa och när jag såg dem senast spelade de på den största scenen på Roskildefestivalen 2018, inför tiotusentals människor. Jag fällde faktiskt en tår då och tänkte tillbaka på de där stunderna 2010, väldigt långt från den Orange scenen på Roskildefestivalen. Det är en av de saker jag älskar med livemusik och detta är bara ett av flera vackra exempel på vilken otrolig fingertoppskänsla Woody West har haft genom åren.

Genom att regelbundet hitta denna typ av artister i ett tidigt skede har Woody West byggt upp ett stort förtroende hos många musikälskare. Det är inte sällsynt att man hör människor prata musik i barer i Göteborg och höra ”det är Woody West som har bokat, då är det alltid bra”. Jag är den första att hålla med om att Woody West har en stor kvalitetsstämpel och man har alltid varit skickliga på att röra sig mellan olika genrer även om country, indie och americana har varit en tydlig utgångspunkt.

Jag bestämde mig för att fråga Kim Abelsson, en av huvudpersonerna bakom Woody West, om jag fick ställa några frågor i samband med att klubben i år fyller 20 år och det fick jag. Vi träffas därför i logen på Pustervik en decemberkväll och alla huvudpersoner är med, det vill säga Kristina Dulic, Johan ”Red Top” Larsson och Kim Abelsson.

Hur började allt en gång i tiden?

– Håkan Waxegård startade klubben Woody i Stockholm och ville få geografisk spridning på klubben. Han kontaktade därför ”Red Top” för att kolla om han kunde starta Woody i Göteborg.

”Red Top” minns att han kontaktade Kim och Joakim Forsemalm och när de ville vara med skapades Woody West. ”Red Top” poängterar att det var ett krav då han själv inte upplever sig som en klubbmänniska.

– Den första klubbkvällen genomfördes i september 2000, minns Kim, men då var det inte under namnet Woody West. Den första konserten som arrangerades under namnet Woody West var på Sticky Fingers med Ryan Adams i november 2000. GP var på plats och gjorde en intervju med oss och skulle ta en bild vid scenen där Ryan Adams höll på med soundcheck, berättar Kim.

Distraherad av fotostunden slängde Ryan gitarren i golvet och gick iväg. Fotostunden var därmed över och Kim fick springa efter Ryan och fråga om han behövde något. Kim passade på att berätta för honom att det var deras allra första klubbkväll och att om Kim fritt fått välja artist till denna kväll var det just Ryan Adams varpå Ryan svarade ”you won me now”. Så började allt för 20 år sedan!

Vad hade ni för tankar kring Woody West för 20 år sedan?

– Det skulle vara en klubb för alternativ pop, rock och country, svarar ”Red Top”, och vi har hållit det ganska bra genom åren.


”Den första konserten som arrangerades under namnet Woody West var på Sticky Fingers med Ryan Adams i november 2000″

Kim håller med och poängterar att just ”pop” var Jockes krav. Ursprungligen arbetade vi med utgångspunkten alternativ rock och country.

– På den tiden fanns många klubbar som hade en särskild kväll i veckan, men vi ville inte att Woody West skulle bli en sådan klubb. Vi ville inte ha någon fast kväll eller tid utan mer dyka upp när vi hade något bra att erbjuda. Därmed blev det mer oregelbundet. Hittade vi en bra bokning en onsdag kunde vi dyka upp då.

– Men sommaren 2001 blev vi erbjudna att driva sommarklubb på måndagar på Jord på Vallgatan. Vi hoppade på det, bokade mest DJ:s och det blev jättepopulärt för det fanns nästan inga andra klubbar just på måndagar, minns Kim.

Både Kim och ”Red Top” betonar att de gav sig in i detta med ett stort musikhjärta. Hela Woodyidén lever runt det.

Kristina berättar att hon hade börjat jobba på Pustervik 1997. Jocke ville lämna Woody West 2001 och då bestämde sig ”Red Top” och Kim för att fråga Kristina som ville vara med. Kristina hade en otrolig koll på den alternativa scenen och blev en lysande värvning.

– Det var en uttalad tanke att komplettera duon med en tjej, minns ”Red Top”, trots att genusdiskussioner som förekommer i våra dagar inte var lika tydliga på den tiden. Woody West var helt klart före sin tid i det avseendet.

Under hösten 2001 fick de även erbjudande att starta en lördagsklubb på Pustervik. Kristina kunde ju Pustervik eftersom hon arbetade där och Pustervik var deras favoritställe. De nappade på idén och Lördagsklubben finns kvar än idag den tredje lördagen varje månad.

Ni har alltid varit bra på att hitta band tidigt som sedan i flera fall fått en stor karriär. Jag tänker spontant bland annat på First Aid Kit och The National. Hur hittar ni sådana artister så tidigt?

Kristina och ”Red Top” svarar nästan i kör att det är mycket tack vare Kim.

– Vi har gjort avtryck, konstaterar ”Red Top”, och fortsätter att berätta om en resa han och Kim gjorde till festivalen SXSW i Austin, Texas. Kim gick alltid upp först och kom hem sist. Han såg otroligt många band och hans skarpsinne och kunskap har varit nödvändigt för Woody Wests framgångar.

Kim säger själv att urvalet är superviktigt. Det är viktigt att tacka ja till rätt spelningar.

Namnet Woody West vet jag kommer från Woody Guthrie, men varför blev det just det namnet?

– Namnet kom med Håkan Waxegård och passade utmärkt då vi alla har Woody Guthrie som förebild och hjälte. Han var tidernas första punkare i vår öron.

Om ni tittar i backspegeln och blickar tillbaka på Göteborgs musikliv för 15-20 år sedan och tittar på hur det ser ut idag, vilka skillnader och likheter ser ni då?

– Det är svårt att se det så då mycket går i cykler, upp och ned, är alla överens om.

– Styrkan med Göteborg finns fortfarande kvar och vi har de mest intressanta artisterna i landet, säger ”Red Top”. Ställen som Trucken och Sticky är tyvärr borta men andra, som Oceanen och Fyrens, har tillkommit. Juvelen är Pustervik. Det är en av Europas bästa scener i den storleken.

Jag gissar att ni skulle kunna skriva flera böcker om underbara minnen från dessa två decennier, men om ni bara väljer något, vad kan ni berätta då?

Alla är överens om att jubileumsfesterna på Mothers Freak har varit otroliga. Det är tre fester i samband med 5-års, 7,5-års- samt 10-årsjubileum.

”Red Top” skiner upp och berättar om chartrade bussar som lämnade Pustervik och när de kom fram till Mölndal vällde folk ut ur bussarna, nästan som barn på skolresa, och festen var igång.

”Styrkan med Göteborg finns fortfarande kvar och vi har de mest intressanta artisterna i landet”

Kristina lyfter bland annat fram Band of Horses på Sticky, Pusterviksspelningar med Sharon van Etten, Calexico, Phosphorescent, Angel Olsen, Courtney Marie Andrews och My Morning Jacket.

Kim ler och berättar att han tipsade en kompis om spelningen med My Morning Jacket 2003. Kompisen frågade vad det var för band och Kim svarade att det är ett av världens bästa liveband. Kompisen gick aldrig på konserten och dagen efter hade GP en recension med rubriken ”ett av världens bästa band” och gav konserten en femma i betyg.

Kim fortsätter att lyfte fram endagsfestivalen Woody West Limited Edition på Trädgårn 2011 med artister som Basia Bulat, Band of Horses, Dylan LeBlanc, Vetiver och First Aid Kit, som avslutade kvällen. Både Bon Iver och Father John Misty besökte Pustervik efter första albumet, Daniel Norgren fick sitt genombrott på Pustervik och andra favoritband som Fruit Bats på Trucken och GospelbeacH på Lördagsklubben har varit höjdpunkter.

Kim och Kristina lyfter fram konserterna med Chris Robinson Brotherhood och ”Red Top” nämner Mark Olsen och Calexicos första spelning, tillsammans med med Iron & Wine, på Trädgårn 2006.

Men det är så många minnen att jag tror att vi skulle kunna sitta i flera dagar och prata om underbara konsertupplevelser. Detta är bara ett litet urval. Ingen vet exakt hur många band som har arrangerats av Woody West, men väldigt många flyers finns fortfarande kvar från hela tidsperioden.

Att driva en klubb som Woody West formar en del av livet och vardagen, gissar jag. Det är ju inte direkt ett 09:00-17:00-jobb så hur lyckas ni anpassa er vardag till klubben?

— Kim är datorn, svarar Kristina med ett skratt, och vi har andra jobb på Pustervik. Jag börjar i regel på eftermiddagen och är kvar sent medan Kim arbetar dagtid och kan gå hem tidigare när vi har klubbkvällar. Vi har olika roller och kompletterar varandra väl om det blir större arrangemang.

”Red Top” poängterar att han inte behöver vara med och bestämma om han inte är med och arrar, vilket han sällan är. Vi har byggt upp ett bra förtroende för varandra.

Kim beskriver en del av strukturen genom att man tar möten när det behövs och knappt ens då. Det finns inga fasta mötestider bara för sakens skull.

– Vi ses under resans gång och när det är matchdag är det matchdag, konstaterar han.

Det är något särskilt fint med Pustervik och Woody West. Jag tror att jag bara har sett incidenter med malplacerade individer som behövt hjälp att lämna lokalen en handfull gånger genom alla år och de tiotusentals leenden jag mött har smittat av sig på ett vackert sätt. Den gemensamma nämnaren är kärleken till livemusiken. Jag känner mig väldigt privilegierad när jag sitter tillsammans med Kim, Kristina och ”Red just nu.


”Vi gör allt vi kan för att artisterna ska trivas och artisternas integritet är viktig”

Artisterna öser ofta beröm över er under konserterna och även i intervjuer. Hur bär ni er åt för att skapa en så gemytlig atmosfär?

– Ofta kommer artisterna hit och är lite stressade i inledningen så jag brukar inleda med att visa dem var kaffemaskinen är och sedan blir det i regel en lugn atmosfär, berättar Kristina.

– Vi gör allt vi kan för att artisterna ska trivas och artisternas integritet är viktig. Jag går till exempel aldrig upp till logen direkt efter konserten. Logen är artistens vardagsrum den kvällen.

Kim går ofta iväg med artister till sponsorn Nudie Jeans och det uppskattas mycket.

– Vi har ofta gemensamma vänner i artistvärlden som vi brukar snacka om. Men mycket handlar om publiken också. Vi skapar kvällarna tillsammans med publiken som är väldigt viktig för oss.

Hur skulle ni beskriva en ”vanlig” klubbkväll?

– Vi förbereder oss inför kvällen och fixar det artisten vill ha. Här har vi sett en skillnad över tiden och numera är det till exempel mycket mer vegetarisk mat och mindre alkohol än förr. Om det är ett mindre band väller de ofta ut ur en van under eftermiddagen och sedan är det igång med att bära instrument och annat. Det blir ofta många samtal och man kommer artisten ganska nära, men om det är större artister är det ofta mer som ett gästspel. De har ofta med sig en stor produktion och en eller två turnémanagers, egna ljudtekniker och det blir inte lika personligt. Det som ofta försvinner med stora produktioner är det mellanmänskliga, men det är förklarligt. Det finns även många undantag så det är en svår fråga att svara på.

Vi pratar lite om tiden före konserten och allt runt omkring som man kanske inte alltid tänker på som besökare. Redan några dagar före konserten börjar SMS, telefonsamtal och mejl dyka upp med frågor om scentider och annat. Samma frågor varje gång vilket kan vara frustrerande. Det kan även vara frustrerande att tydligt ha annonserat scentider när en stor del av publiken ändå kommer samtidigt en kvart före den annonserade scentiden. Det är en omöjlig uppgift att få in all publik så snabbt och då skapas köer både utanför och i garderoberna. Jag förstår att man måste ha högre tålamod än genomsnittet i många situationer om man arrangerar konserter.

Innan Pustervik renoverades 2012 upplever jag det som att Woody West oftare arrangerade konserter på flera klubbar i Göteborg. Jag minns hastigt underbara spelningar med Black Mountain på Park Lane, Grand Archives på Sticky Fingers, Marissa Nadler på Henriksberg och Mogwai på Trädgårn. Numera upplever jag det som att Woody West har blivit en mer uttalad Pusterviksklubb. Hur ser ni på det?

– Ja, definitivt, svarar Kim direkt. Pustervik innehåller tre kapaciteter i samma hus idag och vi har alla tre arbetat här efter renoveringen. Tillgängligheten var inte lika stor före renoveringen. Pustervik var som vårt hem, på något sätt, även före renoveringen. Att vi flyttade ut från Pustervik berodde främst på tid och kapacitet, och så kan det vara även idag, men det är även kul att vara på andra ställen. Det är roligt att se hur det går till på andra klubbar.

Avslutningsvis, om ni tänker er att vi ses här igen om tio år, hur tror ni att vi summerar de kommande tio åren då?

– Vi bör föra arvet vidare, svarar ”Red Top” spontant. Vi har pratat om det tidigare. Woody West är en så viktig symbol och vi kan hitta en yngre generation som kan ta vid. Vi har ett ansvar att föra vår tradition vidare.

Kim sitter lite tyst och det är nog första gången under kvällen de inte är helt överens.

– Jag kan väl få stå och spela skivor med min rullator, säger han med ett leende. Redan från början gav jag mig in i detta med hela hjärtat och det blev som ett arbete och till slut var det ett arbete. Jag känner mig privilegierad. Det har alltid varit tanken och målet, att det vi gjort ska vara tidlöst, och inte så åldersberoende. Kvalitet är tidlöst och kan åldras utan att förlora sitt värde. Det är som slitna jeans eller klassisk rock’n’roll. Det gemensamma intresset kring konserten och tidlösheten gör att man gör detta över tiden, med åldrande, utan slentrian. För mig spelar det inte så stor roll med en stafettpinne till någon yngre. Jag tror de yngre kan ta vid med något eget som är deras, avslutar Kim.

Kristina minns först tillbaka till den tid när hon ibland slarvade runt med banden och drack shots på nätterna. Det händer ju aldrig längre. Hon betonar även att ingen verkligen vet hur mycket tid och jobb det ligger bakom Woody West.

Avslutningsvis konstaterar alla att alternativ country, pop och rock är på frammarsch.

Jag upptäcker plötsligt att klockan närmar sig åtta och tiden har verkligen rusat iväg. Jag måste avbryta lite abrupt. Vi har suttit och pratat i ungefär 3,5 timmar och det har varit en underbar stund. Tre fantastiska människor har beskrivit sitt livsverk med otrolig generositet, glädje och värme.

För ungefär 15 år sedan arbetade jag på Första långgatan, väldigt nära Stenas Danmarksterminal. Jag arbetade bara måndag-torsdag och slutade i regel 21:00 på kvällarna. Det var ofta startskottet på en blixtsnabb promenad till Järntorget, och dåtidens Pusterviksbaren. Med andan i halsen småsprang jag uppför den relativt korta trappan till konsertlokalen samtidigt som jag hörde att kvällens band precis hade gått på scen.

Där stod jag sedan på golvet, började andas långsammare och lät musiken fånga och förtrolla mig. Det blev en magisk plats, som en vacker fristad, där jag inte behövde göra någonting utan kunde bara få vara och låta tankarna vila.

Det är märkligt med minnen ibland för varje gång jag går utmed Första långgatan än idag tänker jag tillbaka till de stunderna och jag fylls alltid av en särskilt varm känsla. Väldigt stort tack, Woody West!