I helgen tillkännagavs att Kjell Höglund tilldelats årets Cornelis-stipendium. Med en drygt fyrtioårig färgstark musikkarriär bakom sig kan inget kännas mer självklart.
”Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår och hela vår kultur är byggd på denna metafor”
Så lyder en strof i Kjell Höglunds 15 minuter långa visa ”Häxprocess”. Med hans kryptiska men kärnfullt underfundiga texter har han lyckats trollbinda flera generationer av fans. Ibland är hans texter komiska, ibland rent av pekorala och töntiga.
Och musiken kommer oftast i andra hand, de är mer tonsatta essäer där viljan att berätta går före det musikaliska. Melodierna och ackorden är upprepande, rösten enformig och nasal medan innehållet i texten är en magisk ”stream of consciousness” som hela tiden tar oväntade vändningar och kammar hem träffsäkra poänger.
Själv verkar Kjell alltid varit helt obekymrad om det han gjort skulle bli bra eller dåligt. Han har bara producerat och gett ut skivor, samtidigt som han tagit intryck av samtiden och rört sig från den Dylan-orienterade singer/songwritertraditionen till att bli mer poppig med rent synthiga låtar och något man kanske skulle beteckna som svensk vis-techno.
Det hela började i 70-talets proggveva då Kjell i brist på skivkontrakt helt enkelt själv lät bekosta att trycka upp sina knaggliga inspelningar på LP och sälja till folk i bekantskapskretsen.
Vissa låtar från den tiden spelade han långt senare in på nytt och har onekligen fått ett eget liv som han kanske aldrig kunnat förutspå. Ta till exempel ”Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför” som är en helt bisarr beskrivning av hur berättarjaget njuter av att lyssna på ett älskande par.
Till historien hör att Kjell vid den tiden var oskuld och inte började bli sexuellt aktiv förrän i 30-års åldern. Berättelser från den tiden återkommer ofta i hans album och vittnar om att han drev runt sökande i världen som en försiktig främling men att han var för blyg, eller kanske hade för dåligt självförtroende, för att riktigt ta för sig. Det är behjärtansvärt och ödmjukt.
Istället för att riktigt ta plats i världen intresserar han sig för det ockulta och drömmer om återfödelse och svunna civilisationer. Den kufiga tillbakadragna sidan får sin kulmen i låtar som ”Anonym” och ”Man vänjer sig”.
Den senare blir drygt trettio år efter den skrevs en grabbig youtube-hit som roade samma generation youtubers som skrattade åt ”Turkhits” och Henrik Möllers filmer. På hur många förfester kan det ha skrålats: ”Man köper lite porr i en tidningsautomat och går hem och onanerar, det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig”?
På 80-talet rör sig Kjell mot mer lättillgänglig musik som i sin produktion starkt är präglad av tidens musikmode. Det är under denna tiden han gör sina mest folkkära låtar som ”Genesarets sjö” och ”En stor stark”. ”En stor stark”, är en låt om tilltagande alkoholism men som i formen av en glättig discolåt snabbt blir en radiohit. Kjell sjunker in i en alkoholism som kommer att prägla hela hans senare del av livet.
Nittiotalet och framåt innebär tvära kast och betydligt färre skivor blir till. De som ändå kommer är de nu nästan bortglömda Inkognito och Kryptonit. Här omfamnar Kjell den nya tidens strömningar som en sann renässansmänniska. Han skapar en rad låtar som blandar hej vilt av högt och lågt, nytt och gammalt, filosofi och popkultur. Ta till exempel ”Liv och död” med sina industrirocksgittarer, triphopbeat och samplade kråkor á la Edgar Allan Poe. Allt till en förvirrad och arkaisk text om existentiell ångest. Eller låten ”Sokrates” som ger en ingång till den antika filosofen ackompanjerat av samtida technorytmer.
Det esoteriska mischmashet kanske inte längre tilltalar de breda massorna men istället blir han en uppskattad kultfigur som ständigt lyssnas på och refereras till i konstnärskretsar.
Kjells fru dör i början av 00-talet och alkoholen håller honom än hårdare i sitt grepp. Han kuskar riket runt med sina gamla låtar och en vapendragare som mer känns som en nödvändig barnvakt och ett förkläde än en värdig kompmusiker. Till slut får karriären ett abrupt avslut under ett epilepsianfall på en turné och Kjell slutar helt med musiken.
Alkoholismen gör att han tappar minnet och när han väl kommer tillbaka förkunnar han trots allt glatt att han är nöjd med att vara färdig med karriären.
Men arvet lever kvar och 2018 släpper norrlandsmusikern Ellen Sundberg en coverskiva med Kjells låtar som får ett varmt och engagerat mottagande av en brokig publik som spänner över flera generationer.
Av den äldre generationen efterfrågas givetvis favoriten ”Genesarets sjö”. Detta verkar blivit hans stora hit också om man får tolka ettaplatsen bland populära låtar på Kjells Spotify-konto. Texten är nostalgisk och drömsk med textrader som ”Rötterna blir starka när det blåser” och ”Jag går ned mellan sfinxens båda framben”.
Samtidigt får man en känsla av att dragningskraften är den kristna symboliken och kanske en undertryckt längtan efter andlighet och religiositet som man annars inte får lov att uttrycka i det sekulariserade Sverige.
När nu Kjell 74 år gammal får Cornelisstipendiet går tanken osökt till Bob Dylan när han fick nobelpriset. Priset kommer väldigt sent, men till skillnad från Dylan så känns det att Kjell fått ett erkännande i hans rätta genré. Precis som Dylan är han en vissångare. Han är definitivt inte en musikalisk talang som Dylan, men för den svenska visskatten är han en av de viktigaste.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
