Manifestgalan gick av stapeln igår. Bland pristagare som Hjelle & Ormarna, Slowgold, Cleo, Klara Keller och Massgrav var det Ellinor Brolin som tog hem priset i kategorin Årets visa. Kristian von Svenssons Mäster Palm,Stina Künstlichers En krogknegares sånger och Gunnar Källströms Den roliges väg var de andra nominerade i kategorin men Ellinor Brolins Det tredje årtusendet med en rad Kjell Höglund-tolkningar (till hälften tidigare outgivna) vann juryns hjärta med följande motivering: ”Med hjälp av de smakfulla arrangemangen och nya tonsättningarna gör den ömsinta sången och det personliga tilltalet att låtarna går rakt in i hjärtat på lyssnaren. Årets visalbum är en kulturgärning som lyfter fram äldre och hittills outgivna låtar från en av Sveriges tyngsta vispoeter och filosofer.”
Det är kanske som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag ofta kan ha rätt svårt att lyssna på Kjell Höglund. Han är en textförfattare av rang och en pionjär när det gäller att ge ut sina skivor själv men såväl sångrösten som gestaltandet går mig helt förbi. Som tur är har det nästan skapats en egen scen av artister som tolkar Kjell. Sven-Ingvars (”Lugnare vatten”), Dan Viktor (”Paranoja”), Maritza Horn (”Kärleksdans i Provence”), hyllningsgalan Kjellsorterat och hyllningsklubben Kväll Höglund. Och så de artister som nästan helt och hållet gjort det till sin grej att tolka just Kjells låtar: Ellen Sundbergs album Du sålde min biljett (2018), Sofi Lindell och så Ellinor Brolin.
Efter att Kjell hört Ellinor tolka några av hans gamla låtar på hennes typiskt innerliga och förtroliga vis gav han henne en hel pärm med outgivna texter som hon fick göra vad hon ville med. Resultatet blev den här skivan som till hälften består av gamla dängor och så några av texterna ur den legendariska pärmen, tonsatta av några av det här landets mer välrenommerade låtskrivare.
Staffan Hellstrand har tillsammans med Johan Johansson (KSMB, Strindbergs, John Lenin, Lars Winnerbäck) gett en drömskt melankolisk melodi till den levnadsglatt livsfilosofiska ”Jag har inte tid att dö” om att Höglund har blivit gammal. Peter LeMarc har gjort en popdänga med ringande gitarrer, ABBA-pianon och inskjutna halvtakter av den frihetstörstande ”Aladdins lampa”. Kajsa Grytt (Tant Strul) har gjort en gryende nyvaken ballad som bara väntar på att få explodera av ”Nattens dimmor” som passar utmärkt till texten om att äta frukost i sängen medan Fågel Fenix flyger upp ur aska och grus medan nattens dimmor viker för dagens ljus. Och så har Johan Johansson bidragit med melodier till tre låtar (förutom det redan nämnda Staffan Hellstrand-samarbete): den ångestfyllda ”Ensam” och dess typiskt johanssonska tonartsfrämmande ackordrunda för tankarna till när Ellinor brukar tolka Johans ”Till min vän”, det episka titelspåret får en mystisk melodi och ”Festen är slut” blir en klämkäck cirkusvals.
Att Johan även producerat plattan framgår tydligt i många av de lekfulla arrangemangen med allt från treklangsbasgångar, twistkomp, schlagerblås och baklängesgitarrer. ”Jag har inte tid att dö” för tankarna till Johans egen ”Värld utan sans” och ”Aladdins lampa” för tankarna till Sanna Carlstedts ”Trött”. Och med jämna mellanrum dyker det upp en flyhänt fiol och ett avigt dragspel. Men samtidigt är den här skivan så mycket mjukare och sorgsnare än något han gjort tidigare. Den eleganta pianoballaden ”Ett dygn har både dag och natt” kontrasterar kanske allra mest men i övrigt är plattan sprängfylld av varma elorglar, stämningsfulla körer, vackra cellor och böljande fingerspel på akustisk gitarr.
Och det är kanske där plattans absoluta höjdpunkter finns. Där Ellinors varma och förtroligt andäktiga sångröst verkligen får utrymme att med små medel uttrycka stora känslor. Där man liksom kan ta på luften. När de lyckas fånga samma intima känsla som när man ser Ellinor och Johan live med bara två finstämda akustiska gitarrer. Som i ”Tidens hjul”. Två böljande akustiska gitarrer, enbart förstärkta av en varm cello. Och Ellinor sjunger så ömsint och innerligt som bara hon kan, ibland nästan viskande. Om tidens förgänglighet och att försöka leva i här och nu. Och om behovet att fly bort ibland. På ett sätt som gör att sista versens simpla anspråkslösa avslutningsrader ”Kyss mig idag, imorgon har jag kanske flytt” verkligen gör ont i bröstet.
Det är helt enkelt så man gör rättvisa åt Kjells texter. Finurliga nyansrika berättelser, filosofiska grubblerier. Underfundiga ordvrängningar som ”Detta steppande och stuffande, den mänskliga naturen är förbluffande” i ”Aladdins lampa” eller mer bitsk humor som i ”Djävulens alternativ”, ”Festen är slut” eller ”Getsemane” med sitt ”Barn är till besvär, ungdomen är fri, vuxen är en slav, gammal är förbi”. Ilsken samhällskritik som när ”maktens män vrålar ut dårars kalkyler” i ”Festen är slut”. Och så slinker det plötsligt in en torr teknisk rad som titelspårets ”Varje handling är en alkemistisk process där bly transmuteras till guld”.
Kjells texter rymmer helt enkelt väldigt mycket. Och Ellinor är en mästare i att tolka alla nyanser så att de verkligen tränger in i bröstet på lyssnaren. Ja, ända in i det tredje årtusendet.
[Branschen/Kompledigt, 22 januari]
