Det blåser hårda vänstervindar på västkusten. Progginfluerade rockbandet Orkan – med ett förflutet i Borås – lämnade födelseorten bakom sig, för att satsa helhjärtat på musiken i grannstaden Göteborg. Sedan dess har framgångarna staplats på varandra; medlemmarna har fått skivkontrakt, varit förband till legendariska Nynningen och nu är kvintetten framme vid sitt debutalbum.
Startskottet går att spåra till 2015. Viggo, som grundandes 2010, gick in i en ny fas och efter medlemstapp, där gitarristen Josefine Green och trummisen Moa-Linn Rosenlöf tog över mikrofonen, föddes Orkan. En dynamisk kraft med politisk emfas. Övriga medlemmar inkluderar basisten Theresia Dufva, saxofonisten Kim Bertilsson och gitarristen Fredrik Pettersson.
2016 släpptes debutsingeln ”Solen är på väg”/”Moder natur” på Alleycat Records. Josefines och Moa-Linns politiska texter, formulerade utifrån ilska mot människor utan samvete, ger låtarna en tydlig känsla av progg och punk. Orkan står på de svagas sida. I det stora hela är det uppenbart att medlemmarna vill undvika att samhället och naturen underkastas patriarkatets och maktens privilegier.
Göteborg är navet i västsvensk progg och med tanke på att medlemmarna har spelat in sin självbetitlade debut i Nacksving Studios, där band som nämnda Nynningen, Nationalteatern och Motvind skapat historia, är det inte alls konstigt att det förflutna går att höras i gruppens egna musik. Ett album som har premiär på HYMN i detta nu.
Premiärlyssna på skivan och läs sedan nedanstående intervju.
Jag träffar Moa-Linn och Josefine på Cigarren i centrala Göteborg. Övriga medlemmar kunde inte vara på plats, men det räcker att lyssna igenom debutalbumet för att inse att musiken skapats tillsammans som en sammansvetsad enhet. Theresias bas har en tydlig plats i gruppens musik och Kims saxofon förstärker musikens medryckande karaktär; sistnämnde gör att låtar som ”Orkan” når extatiska höjder.
Gitarristen Fredrik Pettersson anslöt i ett senare skede – tack vare en annons på Bandfinder. Övriga medlemmar skrev att ”Du kommer inte vara andra-gitarrist utan dela ”lead” med vår andra gitarrist då hon även sjunger och spelar munspel. Vi vill att du gillar att komma med egna idéer och känner dig någorlunda bekväm i vår genre, som vi beskriver som 7o-tals-inspirerad proggrock i punkanda”.
Enligt Moa-Linn och Josefine har Fredrik satt sin prägel och samtidigt blivit en naturlig del av Orkans identitet. Och Josefines munspel, som nämns i ovanstående text, sätter sin tydliga prägel på låtarna ”Levande död polis” och midtempo-rockiga ”Tjata inte om det”.
Med tanke på att tre av fem medlemmar är frånvarande, väljer jag att lyfta fram dynamiken mellan textförfattarna Josefine och Moa-Linn, och på vilket sätt musiken har utvecklats sedan starten. Vi samtalar även om relationen till Nynningen, bandets punkådra och att människor tenderar att vara dumma i huvudet.
Val av plats beror främst på vädret; ett ihållande regn gör att mötesplats spikas på studs och med The Rolling Stones-singeln ”Jumpin’ Jack Flash” i högtalarnas inleds intervjun.
– När jag lyssnar på musik missar jag ofta att lyssna på texterna, säger Josefine. Och Stones är ett av exemplen.
”Om man började lyssna på 60- och 70-talsbandens texter, så skulle man nog bli mörkrädd och undra vad fan de sjunger om”
– Om man började lyssna på 60- och 70-talsbandens texter, så skulle man nog bli mörkrädd och undra vad fan de sjunger om, påpekar Moa-Linn.
Det är nog tur att vissa texter är metaforiska och att de sjunger på engelska.
– Ja, många texter är sexistisk skit, säger Moa-Linn och sätter sig till rätta på den höga barstolen.
– Det är flera Stones-låtar som jag inte kan lyssna på, inflikar Josefine.
Ja, det finns många texter som aldrig skulle ha fungerat idag. Jag tänker bland annat på ”Stray Cat Blues”, där texten handlar om att ha sex med en 15-årig groupie.
– Ja, precis, svarar Josefine.
Orkans egna texter fokuserar främst på rättvisefrågor och i sann progganda ligger tyngden på jämställdhet, solidaritet och medmänsklighet. Albumets andra spår ”Rik rikare rikast” tar upp klasskillnader och bristande jämställdhet. Orden kläs i uppkäftig och energisk punkrock. Jag vill till och med använda den uttjatade beskrivningen rock’n’roll. Utsvängda jeans känns som en passande markör.
Har ni några favoritartister som inspirerat ert textskrivande?
– Bob Dylan har bra samhällskritiska texter, svarar Josefine snabbt. Mycket metaforer, men även mycket rakt på sak. Och jag tycker att hans texter blir väldigt bra översatta till svenska.
– Det är väl därför som Håkan Hellström snott så mycket då, inflikar Moa-Linn med ett leende. Jag har ingen speciell inspirationskälla när det kommer till texter. Innehållet har bara vuxit fram med åren. Proggen har kommit och gått, från tonåren till nu. Man har provat sig fram för att hitta rätt känsla och i början skrev vi på engelska. Det är först i samband med flytten till Göteborg som detta ändrades.
– November har jag också lyssnat väldigt mycket på, deras texter är riktigt bra. De sjunger tydligt och meningarna kan vara så snygga och starka, oavsett om man reflekterar över själva innebörden eller inte. I all annan musik än proggen lyssnar jag inte så mycket på texterna… Det är svårt att inte lyssna på proggtexter, det går inte att missa poängen.
– Men det ska sägas att text och musik är lika viktigt för oss, påpekar Moa-Linn.
– Ja, vi vill hitta en bra balans. Jag hade ju inte lyssnat på progg om det bara var för texterna, säger Josefine.
”Sen är det kul att skriva om något som har mening, något som är viktigt för en, saker som gör en arg”
På tal om progg. Hur kommer det sig att ni fastnade för denna genre från första början?
– Jag är verkligen uppväxt med progg, pappa lyssnade mycket, säger Moa-Linn. Sen är det kul att skriva om något som har mening, något som är viktigt för en, saker som gör en arg. Det är helt enkelt lättare att skriva en text om något som känns viktigt.
– Vi har alltid delat proggen som något gemensamt, säger Josefine. Och på så sätt delat värderingar. Sen kommer genren naturligt, det är inte så att vi sätter oss ner och säger ”det här låter inte tillräckligt mycket progg”. Det bara blir så när vi spelar tillsammans.
– Mycket 70-tal, skrattar Moa-Linn.
– Men det ska påpekas att vi har ganska olika inspirationskällor i bandet, säger Josefine.
Vems musiksmak ligger längst bort från Orkan?
– Det är Theresias, hon lyssnar på elektro, svarar Josefine. Band som Crystal Castles.
Det vore kanske tråkigt om alla var stöpta i samma mall. Angående likheter och olikheter. Hur går det till när ni skriver texter? Gör ni det tillsammans? Jag tänker att det kan vara svårt att komma överens.
– Det är lite olika. Vissa låtar har vi skrivit tillsammans, men de flesta har vi skrivit på varsitt håll, säger Josefine.
– Det kan faktiskt vara skönt att hjälpa varandra när det känns trögt, att sitta ensam utan inspiration kan vara omöjligt, säger Moa-Linn.
– Och någon hittar ett ord som den andre letar efter, tillägger Josefine. Sen beror det helt på tillfälle eller vad man skriver om.
Vid det här laget står det klart att Moa-Linns och Josefins texter är starkt politiska. De ser orättvisor och vill göra sig hörda. Även om båda märker att deras åsikter tenderar att framföras för en redan övertygad publik.
”Det är klart att man vill påverka, men publiken är oftast som ens Facebook, där alla delar samma åsikter”
– Det är klart att man vill påverka, men publiken är oftast som ens Facebook, där alla delar samma åsikter. Det är inte så att vi har som mål att omvända rasister, men det vore intressant att spela inför en mer blandad publik, säger Josefine. Samtidigt går det åt det hållet när fler upptäcker vår musik. Och vårt budskap är ju inte särskilt svårt att förstå: samhället är inte som det borde vara.
Kan bara hålla med. På ”Tjata inte om det” och ”Flykten” framträder exempelvis ett samhälle som allt mer sluter sig. I sistnämnda spår beskriver ni vad som krävs för att bli en del av det svenska samhället. Berätta om bakgrunden till låtarna.
– ”Tjata inte om det” är en ledsen reaktion på tabun kring psykisk ohälsa. Att det är fult att berätta om hur man mår, att man till och med skäms för att man mår kass. Man trycker undan sina känslor tills gränsen nås och då är man en börda för omgivningen och samhället. Och inte fan mår man bättre av det.
Hon fortsätter:
– ”Flykten” är skriven av Josefine och handlar om att hon såg en person sparka en tiggares burk med pengar. Låtens syfte är att försöka få människor att sätta sig in i situationen hos en människa som är på flykt och kommer till Sverige. Det verkar vara så lätt för människor att se ett ”invandringsproblem” eller vad de nu kallar det, men glömmer bort att se individen.
Vi är nog många som känner igen Moa-Linns beskrivning och att vissa människor hellre väljer hatet än att hjälpa de som har det svårt. I det perfekta samhället hade dagens skinnskallar och SD-anhängare förstått vikten av att sträcka ut en hand och på så sätt göra världen lite enklare att leva i. Människor har tillräckliga problem som det är.
Även om Orkan sjunger om det allmänpolitiska läget och samhällstendenser i stort, är det samtidigt uppenbart att mycket bygger på personliga upplevelser. Och enligt Josefine och Moa-Linn tenderar texterna att bli allt mer subjektiva. Speciellt de låtar som börjar ta form inför nästa skiva.
– Jag tycker nog att vi börjar skriva mer och mer privata texter, säger Josefine. Den senaste låten jag skrev handlar om en person som inte inte gör något för samhället.
– Det är som att vi börjar våga blanda in personliga känslor i texterna. I början var det mer naturligt att skriva om saker som inte låg alltför nära, saker som gjorde en asförbannad. Nu blir det som sagt händelser och upplevelser som är mer personliga, lite jobbiga, säger Moa-Linn.
– Ja, i början handlade mycket om miljöförstöring, påpekar Josefine. Och jämställdhet. Nu verkar det som att vi kommer bort lite från detta. Inte bort kanske, men en annan riktning.
– Innehållet kan nog bli mer varierat framöver, säger Moa-Linn.
”Det går inte att skriva hur många låtar som helst om miljöförstöring”
– Det går inte att skriva hur många låtar som helst om miljöförstöring, replikerar Josefine.
– Vi får slut på synonymer, skrattar Moa-Linn.
– Alla har nog fattat vad vi vill säga, tillägger Josefine.
Det är uppenbart att ni redan är redo att ta nästa steg. Men om vi pratar om debuten, går det att hitta en röd tråd bland låtarna?
– Jag tror inte att vi hör det själva i så fall, men det finns säkert för utomstående, säger Josefine.
– Låtarna är ju inte skrivna med en röd tråd, det är mer eller mindre låtarna som blev kvar när vi sållat genom åren. Låtarna har tillkommit under de senaste tre åren och vissa har utvecklats under lång tid, säger Moa-Linn. Flera låtar har successivt förbättrats.
– Det är ändå mycket miljöförstöring och natur på skivan. Nästa kommer kanske vara någon annan form av politik, konstaterar Josefine.
– Men det finns ju ändå ganska många infallsvinklar på skivan, påpekar Moa-Linn. Och vissa av våra texter handlar bara om att vissa människor är dumma i huvudet, medan andra är mer peppande.
Har ni några svar på varför den politiska musiken fått ett uppsving? Däribland proggen. Är det på grund av alla negativa samhällstendenser?
– Ja, folk suktar nog efter musik som är på riktigt och tar upp viktiga ämnen, säger Josefine.
– Det känns som att politik är större bland ungdomar än på väldigt länge, säger Moa-Linn. Intresset är djupare och bredare.
Ja, ni är ju själva ett tydligt bevis. Kan ni sätta fingret på när det började hända saker för er? Att folk började uppmärksamma musiken på allvar.
– Det har gått sakta men säkert, men senast som jag kände det var på releasefesten nyligen. Vi stod som headline och det var oss som folk ville höra. 300 pers som ville se oss, säger Moa-Linn ödmjukt. Det var grymt.
– Förra sommaren var också något speciellt, vi spelade hela tiden, två gig varje helg. Och då fattade man att folk intresserade sig för vår musik, säger Josefine.
Vad är det som gör er till ett bra liveband?
– Vi får ofta höra att vi är ganska energiska, men det är inte så att vi stökar runt och bjuder på någon slags show, skrattar Josefine.
Båda berättar att de vunnit mycket på att turnera med återförenade Nynningen och att de fått spela på en mängd ställen som hade varit omöjligt om de inte följt med på progglegendernas segertåg över Sverige. Ett segertåg som fortfarande pågår och Orkan planerar att följa med på gruppens fortsatta resa.
Hur kommer det sig att ni hamnade i samma sammanhang som Nynningen?
– Nynningens baktanke var ju att ha någon att lämna över till, säger Josefine och och vänder sig emot Moa-Linn.
– Men det var först och främst via Nikke [Ström], som kände till oss sedan Viggo. Sam Vesterberg från Nynningen skulle arrangera Folk på flykt i Angered och då blev vi tillfrågade om att spela, förklarar Moa Linn.
Det var dock inte en självklarhet att Orkan skulle få rollen som förband, men efter viss tvekan valde Nynningen att satsa på de unga proggarvingarna – en satsning som inte kunde ha fått ett bättre utfall.
Vad har turnerandet med Nynningen betytt för er som band?
– Jättemycket, svarar Josefine blixtsnabbt. Vi har nått ut till människor som vi annars inte hade nått.
– Det har verkligen varit helt fantastiskt, säger Moa-Linn. Och medelålderspubliken älskar oss verkligen. Sen har jag lärt mig mycket om att skriva musik, att våga vara lite mer dynamisk i låtarna, våga vara mer jammig.
– Vi har vågat vara mer progg i vår musik, inte bara texterna, inflikar Josefine.
Nynningen är ett band som har spelat tillsammans länge. Kan ni se er själva som aktiva om 10 år?
– Ja, verkligen, säger Josefine.
– Absolut, det vore väl tråkigt annars, säger Moa-Linn.
Att uteslutande beskriva Orkan som ett proggband vore dock att förenkla vekligheten. Bandet har även en tydlig punkådra.
”Det punkiga ligger nog mest i attityden”
– Det punkiga ligger nog mest i attityden, säger Moa-Linn. Vi har alltid haft med ”punkanda” i beskrivningen av vår genre för att vi identifierat oss med ilskan i den musiken. Den arga tonen finns ju inte i alla låtar, men många texter har kommit ur en jävligt förbannad känsla över skit som händer i samtiden, precis som många andra låtar kommit ur en känsla av uppgivenhet men också hopp!
Hon fortsätter:
– Och kanske att det finns lite punk i musiken genom att vi alla var rent ut sagt kassa på att spela musik när vi började tillsammans för sex år sedan, och att vi lärt oss att spela tillsammans utan överdrivet mycket hänsyn till att det ska låta ”rätt”.
I grunden har Orkan skapat en skiva som andas smutsig och förbannad rock’n’roll. Josefines och Moa-Linns röster vävs samman på ett snyggt sätt och samspelt skapar en vinnande dynamik. Men både berättar att målsättningen är att vara mer än ett band, där både bandmerch och framtoning tillhör helhetskonceptet Orkan.
– Vi lägger ner mycket tid på loggor och så vidare, säger Josefine. Det är inte bara musiken som är viktig.
Berätta om skivomslaget.
– Vi tog egentligen första förslaget som vi fick, det var i sista minuten, skrattar Moa-Linn. På denna punkt gick det ganska snabbt. Skivan var mixad och mastrad, men vi stod utan omslag.
– Tanken var dock hela tiden att ha en bandbild, påpekar Josefine.
– Sen höll jag på i Photoshop, skrattar Moa-Linn.
– Vi var ute och tog bandbilder med en tjej som heter Ellen [Ericsson], som vi har har arbetat med flera gånger. Det slutade med att vi valde en bild som hon tog när vi inte var beredda, bakifrån, på väg till stället som vi skulle fota på. Men det blev väldigt bra, berömmer Josefine.
– På baksidan är vi framifrån, skrattar Moa-Linn. Tvärtemot många andra.
Avslutningsvis. Vad händer framöver?
– Vi har några spelningar inplanerade, svarar Moa-Linn. Och så vill vi satsa på att spela in några nya låtar.
– Sen ser det ut som att vi ska få vårt första utlandsgig i Christiania, säger Josefine.
Med välkommen draghjälp av Nynningen, ser det ändå ut som att Orkan klarar sig bra på egen hand. Ett band som bara är i starten på sin karriär.
