The Bear Quartet – en brokig konstellation som bildades i Luleå 1989 – är ett av landets mest profilstarka band; ständigt i kollision med etablissemanget, både hyllade och hatade, ofta missförstådda, samtidigt omskrivna för sin kompromisslöshet. Åsikterna är med andra ord många. Att rangordna The Bear Quartets album är mitt sätt att skapa ordning i en varierad bakkatalog.
Mellan 1992-2012 släppte The Bear Quartet 15 album, från Penny Century till Monty Python, ständigt nyfikna på att hitta nya musikaliska vägar. På en punkt har de dock varit benhårda – samtliga albumtitlar består av två ord varav det första alltid slutar på bokstaven y. Finurligt och kreativt.
Under de senaste fem åren har det med andra ord varit tyst från The Bear Quartet, men medlemmarna har varit aktiva på andra håll. Mattias Alkberg är högaktuell med Södra Sveriges andra album RAK KANT, Jari Haapalainen spelar powerjazzfusion med JH3 – Jari Haapalainen och Carl Olsson figurerar i Paper. Peter Nuottaniemi och Jejo Perkovic har varit mer tillbakadragna (åtminstone medialt). Av dessa tillhör Alkberg (sång och gitarr), Haapalainen (gitarr) och Nuottaniem (bas) originaluppställningen. Johan Forsling (gitarr) och Magnus Olsson (trummor) fanns med i den ursprungliga konstellationen.
Nu är det hög tid att titta närmre på The Bear Quartets omfattande utgivning. 15 album ska rangordnas från sämst till bäst.
15. Family Affair (1993)
Debutalbumet Penny Century (1992) och uppföljaren Cosy Den (1992) inspirerades av ljudvolymen hos My Bloody Valentine och Dinosaur Jr., medan tredje skivan Family Affair är mer nedtonad och poporienterad (gitarrerna står dock fortfarande i centrum). Piteå-legenderna Popsicle debuterade året innan med Lacquer, där snällt skrammel förenades med pop, vilket säger en hel del om The Bear Quartets utveckling. Luleåbandet är emellertid långt mer bångstyriga, inte alls lika tillrättalagda och i låtar som ”Slope Goings” och ”Who’s Knocking”går det att dra tydliga vokala paralleller mellan J. Mascis och Mattias Alkberg. Knorrande pratsång.
Öppningsspåret ”Carsick”, som hamnar mittemellan gnissel och pop, är ett av albumets bästa spår, med en melankolisk text signerad textförfattarduon Alkberg och Nuottaniemi. De har samsats om att skriva texterna ända sedan starten. Grungiga ”Left On The Bank Of The River” är en annan låt som förenar snygga melodier och klassiska indiegitarrer. Family Affair saknar tyngden i de båda föregångarna och är inte riktigt lika melodistark.
14. Holy Holy (1995)
The Bear Quartet är angelägna även i sina minst inspirerande stunder – lägstanivån är imponerande. Femte albumet Holy Holy inleds med instrumentala ”Funny How We Remember These Little Details”, som är en varm och inbjudande bagatell, med en visslande Alkberg, enkla synthmelodier, där slutresultatet påminner om introt till en lättsam tv-serie (tänk brittisk komedi). Mer överraskande än bra. Ändå underhållande.
Till skillnad från de tre första skivorna, men i likhet med föregångaren Everybody Else (1995) är instrumenteringen mer varierad än tidigare; bland instrumenten hittas cabasa, ett maracas-liknande instrument, munspel och claves. Ljudmässigt pendlar låtarna mellan pop, soulfunk, bossanova och country. Det blir aningen spretigt, men den nya riktningen visar att medlemmarna ville undvika att fastna i ett och samma uttryck – de tyngre gitarrerna är som bortblåsta.
Holy Holy ger en fingervisning om melodierna som sedermera kom att fulländas på Moby Dick (1997) och Personality Crises (1998), men det betyder inte att denna skiva är ointressant eller misslyckad. Country-låtarna ”Born With Teeth” och ”At The Warehouse” bubblar av inspiration och vibrafon-klingande ”Hawser” borde användas som soundtrack till valfritt kosläpp. Frihetskänslan är total.
13. Everybody Else (1995)
I likhet med Holy Holy kantas Everybody Else av medryckande melodier och starka poplåtar. På utmärkta öppningsspåret ”It Only Takes A Flashlight To Create A Monster” varvas blås, stråkar och en flamencogitarr. De första skivornas stökiga och bråkiga inramning är som bortblåst. Aggressivitet har gett plats för mjuka och inbjudande toner, och ”Upstart In Middle Class Hell” hade inte gjort bort sig på ett Real Estate-album – introt påminner om The Smiths ”Reel Around The Fountain”. ”One Final, Sandi” bär spår av The Velvet Underground. Avslutande ”Nowhere’s Clearer” beskrivs som en hyllning till Kraftwerk.
Everybody Else sålde väldigt dåligt, men det har varit The Bear Quartets lott ända sedan starten. De starka melodierna borde dock ha lockat fler. Ett favoritspår som inte finns med på skivan, men som hittas på EP:n It Only Takes A Flashlight To Create A Monster, är utmärkta ”Roads Home” (handkapp-inslagen är signerade Kristofer Åström, Per Gunnerfeldt och Per Nordmark från Fireside). The Bear Quartet måste vara ett av Sveriges mest produktiva band.
12. Eternity Now (2006)
Dystopiska Eternity Now tonsätter samtidens brutalitet, ångest och världsfrånvändhet. Och på denna skiva är texterna sekundära, istället handlar det om att utrycka sig genom olika stämningar baserat på ambient och gråmulen elektronika. Inramningen gör det svårt att andas och karga ”Sailors” – med Mats Levén som gästsångare – kastar lyssnaren ut i rymden. Känslan är svindlande, men samtidigt klaustrofobisk.
Tidigare album på denna lista går att hänvisa bakåt i musikhistorien, men under 2000-talets början går de sin egen väg. Det är både förbryllande och inspirerande. I underbara ”The Repairing Of The Red Sea” dränks Mattias Alkbergs sång i autotune-effekter och föregår soloskivan Personer från 2015. Detsamma gäller ödsliga ”Broken Heart”. På ”Where I Cried” gästar skådespelerskan Alexandra Dahlström tillsammans med Björn Olsson (Union Carbide Production och The Soundtrack Of Our Lives). Sistnämnde var mer eller mindre fast medlem i slutet av 90-talet. Alexandra och Björn upprepar meningen Vad tyckte du om konserten?/Jag tyckte den handlade om oss.
Eternity Now sågades brutalt på sina ställen, men jag fängslas av skivans mörka ljudbild, där det maskinella och monotona skrämmer, som att vänta på jordens undergång. Samtidigt präglas ”The Lost Kid Dance” av en strimma ljus. I det stora hela kan dock plattan bli aningen enformig.
11. Ny Våg (2002)
Experimentella Ny våg – namnet är hämtat från radioprogrammet med samma namn – tar fasta på det skeva och öppningsspåret ”Euthanasia” ger vissa signaler om svenskspråkiga Mattias Alkberg BD, vars debutalbum Tunaskolan (2004) hyllades av en enig kritikerkår. Ett annat fint spår är ”Number”, refrängen sitter perfekt och skänker ordning i en stökig ljudbild. Kristofer Åström gästar som bakgrundssångare. Nämnde tidigare att Alexandra Dahlström pratsjöng på ”Where I Cried”, men detta var inte första gången som Fucking Åmål-ikonen bidrog med sin närvaro; att lyssna på trivsamma ”Tuna”, en pastich på The Velvet Undergrounds ”The Gift”, är som att slå följe med Dahlström på en promenad i Stockholms innerstad.
Mitt favoritspår är ”Super Confidence”, där Alkberg pendlar mellan engelska och svenska, samtidigt som mörkret sänker sig över ljudbilden. Det är stilla, men oron växer. Vad väntar runt hörnet?
10. Cosy Den (1993)
Enligt medlemmarna själva var de stupfulla när Cosy Den spelades in. Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta uttalande, men det står klart att de var tillräckligt nyktra för att kunna skapa några av 90-talets finaste alternativa rocklåtar. Bland referenserna hittas Dinosaur Jr. och Sonic Youth. Öppningslåten ”Guilt Jazz” och efterföljande ”High Noon” – om den ökände brottslingen Lars-Inge Svartenbrandt – är en riktigt stark inledning på en underskattad skiva. Och när ”Gone Gone” hörs i högtalarna, med en ljudbild som maler ner det mesta i sin väg är det inte mycket att klaga på. Det går visserligen att ha invändningar mot att ”Drop Me Anywhere” är en kopia av sina förebilder, men det är roligare att se låten som en vidareutveckling.
Cosy Den skapades i ett musikklimat där Ronny & Ragge stod på topp, Just D ägde radiokanalerna med ”Tre Amigos” och Ace Of Base skördade stora framgångar. Inte undra på att vissa ungdomar tröttnande på utbudet och hängav sig åt långhårig rock ’n’ roll. Vissa valde även att åka skateboard. På dagens pressbilder till Södra Sverige håller Alkberg på att omvandlas till sitt forna jag.
9. My War (2000)
The Bear Quartets åttonde album öppnar med ett sju minuter långt autotune-epos, framburen av kraut-liknande synthar och billiga digitaltrummor. Det efterföljande spåret ”Old Friends” förenar folkrock med modern teknik, en banjo sätter prägel och knarrande effekter skapar en ödesmättad inramning. Mattias Alkberg har berättat att de gjorde sig fria genom denna skiva, att från och med nu fanns det inga regler.
Det vilar något stillsamt över My War och det känns logiskt att albumet släpptes i februari 2000. Vinterkänslan är överhängande och flertalet låtar uttrycker väntan, att återigen få uppleva ljuset som kommer med våren. Älskar tidlösheten som genomsyrar ”Walking Out”, där grundtonen, präglad av minnen och saknad, ger en ödesmättad inramning. Får en bild av att de norrländska skogarna smälter samman med de amerikanska prärievidderna, avståndet mellan människorna expanderar och ensamheten utvecklas till ett naturligt tillstånd. Du isoleras med dina egna tankar, långt bort från personen som tidigare stod dig närmast.
8. Saturday Night (2005)
The Bear Quartet kräver allt som oftast ett aktivt sinne – musiken lämpar sig inte för slölyssning (det gäller framför allt skivorna som släpptes mellan 2000-2010). Medlemmarna är stökiga, oreda prioriteras framför ordning och målsättningen att ständigt utvecklas sätter lyssnarna på prov. The Bear Quartet är helt enkelt oberäkneliga. Och trender har aldrig intresserat. Jag får bilden av ett band som isolerar sig från omvärlden, avskurna från allt och alla, för att på så sätt ge sig möjligheten att utveckla sin musik åt rätt håll. Sanningen är förmodligen den motsatta. Ibland går idéerna för långt, vid andra tillfällen blir slutresultatet oemotståndligt.
Saturday Night är allt annat än anpassad till den breda publiken. Hardcore-explosionen ”The Supremes” – med en titel som kan locka både pensionärer och trötta småbarnsföräldrar – massakrerar trumhinnorna, och mitt i kaoset samplas en gammal eurodisoco-dänga – kontrasten spränger gränser. Vi är alla lika värdelösa, skriker Alkberg.
Saturday Night övertygar på bred front; kung-fu-popen som färgar ”I Have An Itch” är unik i sitt slag, futuristiska gospellåten ”Class Trip” skänker styrka – åtminstone för en ateist – och ”Loneliness Abandons The Lonely” är otroligt fin i all sin enkelhet. Upphackade ”Birds Are Singing Deep Within The Greenery” är också ett måste. Det slår mig att The Bear Quartet är Sveriges svar på Animal Collective.
7. Penny Century (1992)
Albumtiteln är hämtad från Jaime Hernandez seriekaraktär Beatriz Garcia, aka Penny Century – en figur som föddes i magasinet Love And Rockets. Penny Century är Garcias superhjältenamn, och hon är bästa vän med punktjejerna Maggie och Hopsy. Första numret släpptes 1982 och är en del av den alternativa serievåg som sköljde över USA vid denna tidpunkt. Handlingen utspelar sig i de spansktalande delarna av Los Angeles. Att The Bear Quartet valde att döpa sin debutskiva efter nämnda karaktär visar hur mycket de influerades av den amerikanska kulturen och speciellt de stökigare sidorna. Penny Century släpptes ungefär ett år efter Dinosaur Jr.’s Green Mind.
”The Juice Man” är skivans första spår och låten prickar in samtliga element som kännetecknar den amerikanska alternativscenen; sången dränks i skitiga gitarrer, trummorna är primitiva och kaos prioriteras framför ordning. En linje som varit ledande, oavsett musikalisk inriktning. Videon till singeln ”Hrnn Hrnn” får exemplifiera:
Mitt i allt stök finns även lugnare låtar som ”Elvis Beach” och ”Bob”. Sistnämnda spår är uppkallat efter Bob Dylan.
6. Gay Icon (2001)
I sina bästa stunder är Gay Icon överlägset det mesta som spelats in av ett svenskt band. Uppgivna ”Fuck Your Slow Songs” är melodramatisk indiepop av bästa snitt, medan skramliga ”Be A Stranger” passar sena festnätter utan tanke på morgondagen. Stillsamma ”Potrait Painter” ger motsatt känsla och kan liknas vid en vaggvisa för trötta indiekids (i bakgrunden rullar en väderrapport). Det blir snabbt tydligt att detta är en skiva som vill ta fasta på lugnet, undantaget ”Be A Stranger” och rallarsvingen ”Capable”. Gay Icon är ett av The Bear Quartets mest lättlyssnade skivor och de flesta låtar genomsyras av värme och kärlek.
Skivans näst sista spår, döpt till ”Brother John” – munspelet för tankarna till Neil Young – handlar om den tidigare bandmedlemmen Johan Forsling (medverkade på bandets tre första album, men lämnade 1995). Det personliga ges ovanligt mycket utrymme. En annan favorit är glockenspiel-drömmen ”Load It”. Och textraderna som öppnar inledningsspåret ”From Nowhere” är genialiska:
Adam and Eve were the first
Unemployed in love and evicted
And their sons were bums
But that’s not why I have come
5. Personality Crisis (1998)
Det har väl inte undgått någon att Mattias Alkberg gärna blandar sig i samhällsdebatten, framhäver sanningar och ventilerar åsikter om kapitalismen och samhällets rasistiska strömningar (fler borde följa hans exempel). Underbara ”Placard” tar itu med samhällets kapitalistiska svin, och det sker med en av The Bear Quartets bästa poplåtar. Det får mig att tänka på Essex-bandet McCarthy – ett av 80-talets bästa indiepopband. Deras Thacher-kommentar ”Red Sleeping Beauty” från 1986 är ett måste. På denna skiva är Björn Olsson fast medlem och det har förmodligen påverkat skivans pop- och rockådra.
Det finns en uppsjö av bra låtar på Personality Crisis, däribland ”Mom And Dad”, där textens huvudperson upptäcker föräldrarnas sexualitet, med insikten att de också är människor. Matti beskriver hur det är att växa upp, ertappas med att läsa porr, upptäckas med byxorna nere och att skolka från skolan. Den ångestframkallande texten ackompanjeras av en akustik gitarr, ett munspel och trivsamma sommarmelodier. Ljudbilden fångar känslan av att ligga på klipporna i stekande sol, medan tankarna är någon helt annanstans. Munspelet återkommer i ”Lights Out, Sound Off”, en oemotståndlig poplåt som borde ha spelats på varje studentkanal 1998. Rockiga ”Volksblues” gästas av Karin Dreijer och på ”The End Of The Tunnel Is Lightyears Away” går det att höra Håkan Hellström i bakgrunden.
4. Angry Brigade (2003)
När Angry Brigade släpptes skrev musikjournalisten Lennart Persson [1951-2009] att Mattias Alkberg sjöng bättre än någonsin. Och det är bara att hålla med. Redan från första låten ”Put Me Back Together” – behandlar det uppmärksammade Osmo Vallo-fallet – sätts tonen genom klockren sång, en medryckande akustisk gitarr och Matti som ger sin syn på polisbrutalitet (Vallo misshandlades till döds). ”Put Me Back Together” är den mest spelade The Bear Quartet-låten på Spotify.
Albumtiteln är hämtad från en grupp brittiska anarkister, som var verksamma i början av 70-talet – det politiska sätts således i förgrunden. Låtarnas karaktär påminner om Gay Icon, medan experimentlustan från Ny Våg lyser med sin frånvaro. Avslutande balladen ”I Don’t Need A Light”, med ett inledande trumkomp som påminner om David Bowies ”Five Years”, är något av det vackraste som The Bear Quartet spelat in. Produktionen är avskalad och ger en intim karaktär. På andra håll är det full satsning framåt.
3. Moby Dick (1997)
Moby Dick släpptes nyligen på vinyl för första gången och detta är en skiva som alla borde höra innan det är dags att lämna in. Albumet spelades in i Bauhaus Studio i Göteborg, popmelodierna står i fokus och ”His Spine” föregår The Embassy med ett par år. Paul Bothéns stråkarrangemang är lysande. Och jag får gåshud av träffsäkerheten som genomsyrar ”Before The Trenches” – det är helt i sin ordning att Moby Dick är den första av The Bear Quartets skivor som uppmärksammades i USA.
The Bear Quartet borde ha blivit ett av Sveriges största band i samma stund som Moby Dick nådde skivbutikerna, men av någon anledning uteblev det stora genombrottet. Det är en modig skiva utan att vara svår; instrumenten bildar lager av ljud och plattan kunde med lätthet ha formats till en trög massa. Alla delar fungerar dock utmärkt tillsammans.
2. Monty Python (2010)
Monty Python är det senaste/sista albumet som bär The Bear Quartets namnteckning. I en tidigare intervju förklarade Alkberg att bandet hade åtminstone två mästerverk att släppa innan det var dags att lägga ner och detta uttalande infriades med detta släpp. Föregångaren 89 är den andra fullträffen. Efter 20 år uppnådde medlemmarna nirvana, de gick upp i sig själva och efterlämnade sig låtar utan tydliga referensramar. 2010 verkade The Bear Quartet i en helt egen liga.
Skruvade ”First Or Hand” sammanflätar tropicália-effekter och koklocka (eller liknande) med svävande synthmattor. Ljudbilden är svår att definiera, vilket får hjärncellerna att arbeta på högvarv (människan vill av naturen hitta ordning). Eternity Now präglades av bäcksvart mörker, men här går det inte att dra några tydliga gränser. Produktionen är öppen.
Låtarnas uppbyggnad ger en improvisatorisk känsla, delarna har utvecklas på varsitt håll och anpassats till varandra i ett senare skede. ”We’re Not Gonna Make It” präglas av en orientalisk slinga; droppande och blippande ljudeffekter framträder med jämna mellanrum, medan en tyngre ”hårdrocksgitarr” gör sig hörd vid ett par tillfällen. Delarna är lätta att urskilja och tillsammans bildar varje komponent Monty Python. The Bear Quartets andra släpp på Adrian Recordings.
1. 89 (2009)
The Bear Quartet släppte 89 exakt 20 år efter bandets bildande i Svartöstaden (ett bostadsområde i Luleå). Det är dock inte en ”best of-skiva” som knyter ihop säcken, utan låtarna står helt på egna ben. Industriaktiga öppningspåret ”Halmet”, en ordlek som syftar på Hamlet, har beskrivits av Alkberg som ett inlägg gentemot kulturellt snobberi. Kul att kommentaren återfinns på en av de bästa artrock-skivorna som spelats in.
I grunden är 89 relativt enkel att ta till sig; låtarna är raka, melodistarka och sången ligger långt fram. Och singeln ”Millions” har en marschtakt som borde få vem som helst på fötter. Episka inslag blandas med klaustrofobiska tongångar. Stundtals är musiken nedtonad, ”Carry Your Weight” är nästintill sakral, viskande och Alkbergs hummande ger en lugnande inverkan. Avslutande ”Northern” höjer tempot, taktfasta krautrock-trummor tillför explosivitet, blicken mot skyn och sedan tystnar musiken.
