PJ Harvey. Pressbild.
Med jämna mellanrum listas de bästa gitarristerna, och dessa gitarrister är i regel män. Kvinnliga artister lyser med sin frånvaro och detta speglar givetvis traditionella normer, men även de som sammanställer listorna. Män på alla positioner. En effekt blir att Riot grrrl-scenen ofta glöms bort. I bästa fall omnämns Joni Mitchell eller Joan Jett.
I hårdrockskretsar hyllas framför allt Jennifer Batten och Lita Ford. Batten har dock saboterat allt för många Michael Jackson-konserter, för att få min röst. Odödliga hits som ”Beat It” eller ”Thriller” mår inte bra av svettigt riffande (oavsett testosteronhalt).
Guitarist är det senaste magasinet som tagit på sig ansvaret att lista de bästa gitarristerna och Bonnie Riatt är enda kvinna som klarat utgallringen. Denna lista fick mig att fundera över mina egna kvinnliga gitarristfavoriter. Jag har valt att fokusera på musiker som inspirerat och betytt mycket ur ett historiskt perspektiv. Artister som Laura Marling, Marnie Stern, Courtney Barnett, Neko Case, Annie Clark, Amy Klein, Danielle Haim, Angel Olsen, Romy Madley Croft och Sadie Dupius har därför lämnats utanför.
PJ Harvey
Polly Jean Harvey äger samma råhet som Patti Smith. I likhet med ”The grandmother of punk” struntar Harvey i att vara som alla andra och hon verkar i ett eget rock ’n’ roll-universum, där omvärldens patriarkala värdenormer ställts på ända. Under 90-talets början släppte hon i samarbete med kollegan John Parish genombrottsalbumen Dry och Rid Of Me. Dessa skivor är ett långfinger åt etablissemanget. Världen skulle aldrig bli densamma och genom att låna ut sin svarta Fender Telecaster bidrog Parish till att skapa musikhistoria.
Poison Ivy
The Cramps är ett av de bästa banden genom tiderna och sångaren Lux Interior skulle aldrig varit densamma utan Posion Ivy. Och utan Ivy ingen psychobilly. Bandet upphörde att existera när Interior avled i februari 2009. Det är fortfarande svårt att förstå denna plötsliga förlust. Duon Interior/Ivy kommer aldrig tillbaka.
Sister Rosetta Tharpe
I farmorsklänning – med gospelkör i ryggen – lyckades Sister Rosetta Tharpe att driva ut djävulen med effektfulla bluesriff. De som lyssnade inkluderade bland annat Chuck Berry och Elvis Presley. Den energi som Tharpe förmedlar är beundransvärd och det är många som försökt härma hennes gitarrteknik.
Viv Albertine
The Slits värvade Viv Albertine efter att trummisen Palmolive hoppat av för att bilda The Raincoats med Ana da Silva. Kate Korris lämnade för att bilda Mo-dettes. Båda avhopparna är starka kandidater till att hamna på topp 10 över de bästa kvinnliga gitarristerna. Albertine har dock fungerat som en starkare katalysator för framtida generationer och det finns något tilltalande med att The Slits struntade helt i att låta som andra punkband, och det gäller även Albertine. Deras tolkning av Marvin Gayes ”I Heard It Through The Grapevine” säger allt. På andra sidan Atlanten inledde likasinnade Neo Boys en kort karriär.
Joni Mitchell
2003 listade inflytelserika rockmagasinet Rolling Stone de 100 bästa gitarristerna och Mitchell hamnade på plats 72 (bäst av alla kvinnliga kandidater, strax före Joan Jett). För egen del är det svårt att tänka sig Laurel Canyons folkscen utan Mitchell. Intressant kuriosa: en av orsakerna till kanadensiskans unika gitarrteknik är att hennes polio tvingade henne att skapa nya sätt att spela på. Oavsett teknik är det omöjligt att inte imponeras av klassiker som ”Chelsea Morning” och ”A Case Of You”.
Lydia Lunch
Tillsammans med saxofondandyn James Chance grundade Lunch kortlivade New York-bandet Teenage Jesus And The Jerks. De satte sin prägel på stadens No Wave-scen, för att sedan splittras. Lunch gitarrteknik kan sammanfattas med talesättet ”söndra och härska”. Debutsingeln ”Orphans” tog stryptag på rådande musikscen och är minst lika bra i dag. Kim Gordon lyssnade, antecknade och förstod att detta var framtiden. Sonic Youth var ett faktum. På tal om James Chance, så kan det vara värt att nämna Pat Place, som bland annat spelade med James Chance & The Contortions. Place är dock mest känd som sångerska och gitarrist i fantastiska Bush Tetras. Ett mer dansant New York-band. I detta sammanhang kan det även vara värt lyfta fram Lesley Woods från brittiska postpunk-bandet The Au Pairs.
Kelley Deal
Alla som hört The Breeders hit ”Cannonball” från 1993 vet hur pop och rock mixas på bästa sätt. Kelley Deal hade kunskapen och när Spin listade de 100 bästa gitarristerna hamnade hon på 56:e plats. Tvillingsystern och bandkollegan Kim Deal verkar i samma liga och har dessutom ett förflutet som basist i legendariska The Pixies. Ett band som spelade i än lägre division än nämnda grupper, är Chicagos rockpoppiga Veruca Salt – frontfigurerna Louise Post och Nina Gordon var dock inte talanglösa. De borde tveklöst fått mer kredd.
Carrie Brownstein
Listor av detta slag blir ovärdiga utan Carrie Brownstein från legendariska riot grrrl-bandet Sleater-Kinney. Gruppen tog en paus 2006, men har under senare år gjort en bejublad comeback. HYMNs Malmö-redaktör Ola imponerades på detta års Primavera. Olympia-bandet består även av gitarristen Corin Tucker, som har ett förflutet i Heavens To Betsy, som var med och startade riot grrrl-vågen i Washington under 90-talets första år. Ett annat betydelsefullt band från denna era är Bikini Kill med Kathleen Hanna i förgrunden.
Emmylou Harris
Ur ett historiskt perspektiv har Mary Ford betytt mer för utvecklingen av countryn. Ford hade otaliga hits tillsammans med maken Les Paul på 50-talet. För egen del faller dock valet på Emmylou Harris. Det sägs ofta att Gram Parsons upptäckte Harris, men i själva verket ska denna roll tillskrivas The Flying Burrito Brothers-gitarrist Rick Roberts. Roberts såg sångerskan på en bar 1971 och dagen efter tog han med sig resten av bandet.
Mary Timony
Band som Autoclave, Helium, Wild Flag och Ex Hex talar sitt tydliga språk – Mary Timony är en av den alternativa rockscenens bästa gitarrister. Timony satte tidigt standarden, men det är först med Heliums albumdebut The Dirt Of Luck från 1995 som bitarna föll på plats. Allra bäst är dock samarbetet med Carrie Brownstein i Wild Flag.
Bubblare: Fancy Rosy – ”Punk Police” (gitarrist okänd).
