Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto
Gröna Lund är först och främst ett tivoli och kanske ingen optimal plats att arrangera konserter på. Stora scenen ligger mitt i parken, omgiven av flygande kvastar och torn som reser sig mot himlen. Besökarna är till största delen där för att spela på chokladhjulen och utmana sina rädslor i olika typer av dödsfällor. Såklart. Men det här året har Grönan ändå levererat bokningar som varit mer än bara ett åkband för kvällen.
Allt började i vårrusiga maj med ett av Sveriges bästa liveband; Bob Hund. Sedan dess har det bara ramlat på och Gröna Kortet har verkligen fått arbeta hårt i år. Det swishande ljudet maskinen i entrén ger ifrån sig har blivit en del av sommaren. Popcorndoft har slingrat sig in för att stanna och mina Converse skulle nog säga ifrån om de inte fick känna, åtminstone en gång i veckan, på den klibbiga trappan upp till Kryddhyllan.
Jag har stått framför Gröna Lunds stora scen fler gånger den här sommaren än vad jag har gjort sammanlagt i hela mitt liv. Sett band jag kanske aldrig skulle ha sett om jag inte hade haft mitt gröna säsongskort i bakfickan. Jag skulle troligen inte ha sett ett peppat NOFX i snålblåst och regn. Inte heller försökt stå pall i närheten av moshen på Dropkick Murphys. Jag skulle definitivt inte stått med ett smirk på läpparna när Jakob Karlberg svepte in på Lilla scen med sin sockersöta sommarpop. Och Kaliffa! Som nästan välte hela stället och som för övrigt borde ha spelat på Stora scenen. Och vem hade kunnat ana att norska punkbandet Honningbarna skulle fixa så grym stämning en helt vanlig måndag i stan? Och så bästa Joel Alme, som inte behöver mer än sitt namn skrivet.
Att ha ett säsongskort har gjort Stockholms nöjespark till en enda lång festival. En festival som inte stänger förrän i slutet av september. Där har jag kunnat sett band jag älskar, men även fått möjlighet att upptäcka nya band. Live är ju hur musik ska upplevas!
Visst har det ibland varit publik som bara råkat vandra förbi med sockervadd i högsta hugg, efter för många rundor i Berg- och dalbanan. Såklart har det också förekommit en rad människor längst bak med korsade armar och skeptiska miner. Men stämningen har alltid infunnit sig ändå. För let’s face it. Det är ju musik det handlar om. De gånger jag själv varit en aning missnöjd kan lätt räknas på en hand och då har det mest handlat om ett löjligt sommarregn eller andra vädermässiga dispyter. Gröna Lund har tillhandahållit bra ljud och en lineup i blandade genre. Mer kan man nog inte begära i sammanhanget.
Och än är det inte slut med det swishande ljudet, popcorndoften och applåderna. Vi ses väl på Ternheim, Millencolin eller legenden Iggy Pop? Och Refused! Och alla de där andra som jag inte får plats att rabbla upp.
Det ligger förstås en sanning i att Grönan är ett tivoli i första hand. Men det hindrar inte musikälskarna från att hitta fram ändå. Var så säker.
Kolla in foton från sommarspelningarna på Gröna Lund här och programmet för resten av sommaren hittar du här.
