Kurt Vile växte upp med sina föräldrar och hela nio syskon i Philadelphia. Hans far, som är en stor bluegrass-entusiast, köpte en banjo till sin son och Kurt lärde sig faktiskt spela på den innan han började spela gitarr.
Har du funderat på att återuppta banjon och använda den i din musik?
– Ja, jag har faktiskt några banjolåtar liggande. Jag försökte spela in några av dem till senaste skivan men det blev inte tillräckligt bra. Problemet är att jag bara har en gammal banjo – min första – som är rätt sliten. Jag måste skaffa en bättre variant först.
När visste du egentligen att det var musik du skulle syssla med?
– Jag är uppvuxen med massor av musik runt omkring mig. Mina föräldrar spelade skivor hela tiden och jag skrev tidigt egna låtar. När jag var liten hade jag två stora intressen: lyssna på musik och åka skateboard. Något som verkligen öppnade ögonen för mig var när jag i 15-års-åldern fick låna en fyrakanals-studio av en kompis och för första gången kunde spela in mina egna låtar. Det var då jag förstod att det är mycket coolare att hålla på med musik än att åka skateboard, haha.
Det råder inga tvivel om att Kurt Vile älskar musik. Under vår korta pratstund ser han aldrig så glad ut som när jag frågar honom om gamla favoritbandet Pavements återförening.
– Jag såg dem två gånger förra året. En kväll när jag själv hade den stora äran att spela förband åt dem. Sen spelade de på en fest som skivbolaget Matador ordnade när de fyllde 21. Det var massor av bra band där: Pavement, Sonic Youth, Cat Power, Guided by Voices. Det var fantastiskt.
Och nu ligger du själv på Matador – det legendariska indiebolaget. Hur gick det till?
– Det var många bolag som hörde av sig till mig redan efter min första soloskiva. Jag fick erbjudanden från bland annat Sub Pop och Domino innan min manager lyckades ordna en bra deal med Matador. Naturligtvis vägde det också in att de har gett ut så många av banden jag har vuxit upp med.
Redan innan Kurt Vile gick med i sitta förra band, The War On Drugs, hade han hunnit trycka upp ett antal hemmagjorda CD-R-skivor med egna låtar, vilka han distribuerade på egen hand. Flera av låtarna på hans fyra soloalbum är hämtade därifrån. Han påpekar att det gav honom tid att ”hitta sitt sound” och att han är glad att han hann mogna som artist och inte fick skivkontrakt för ”tidigt” i karriären.
Skulle du kunna tänka dig att skriva kontrakt med ett storbolag då?
– Vet inte, det beror helt på situationen och vad jag skulle få ut av det. Jag har inget principiellt emot storbolag.
Och ikväll får vi se dig på Malmöfestivalen. Vilket föredrar du att göra: festival- eller klubbspelningar?
– Det beror helt på. Ikväll ska vi spela utomhus och det är ju alltid en utmaning. Då är det bara att hoppas på det bästa vad gäller soundet. Det finns ju inga väggar som ljudet kan studsa tillbaka här ute. Men vi kör i princip samma set som vi hade gjort på en klubbspelning, kanske lite mer rock. I våras gjorde jag en spelning utomhus på Primaverafestivalen i Barcelona, där publiken var helt fantastisk, förmodligen den mest entusiastiska jag någonsin haft. Folk skrek: ”Kurt, make me cry!” och man kände sig verkligen som en stor stjärna. Annars brukar jag ha en lite mer tystlåten och tillbakadragen publik. Det är rätt coolt det också, bara de gillar vad de hör.
Drygt en timme senare spelar Kurt Vile & the Violators för en väl tilltagen publik på Posthusplatsen. Jag hör inte någon skrika: ”Kurt, make me cry!”. Malmö-publiken visar helt enkelt sin uppskattning på ett lite mer försynt vis.
