Myrkur – Mareridt

mareridt

ackdelen med att sticka ut är att man får ta mycket skit. Danska Amalie Bruun gör det dessutom i världens mest konservativa genre. Hon lägger lika mycket krut på folkmusiken som på de mörka riffen, hon undviker de typiska klyschorna och framför allt – hon är kvinna.

Redan efter första ep:n Myrkur haglade hatkommentarerna på nätet och trots – eller på grund av – framgångarna med debutplattan M tilltog hatet mot henne.

Hennes glasklara kompetens och klockrena val av samarbetspartners spelade ingen roll. Myrkur skulle veta sin plats, så var det bara. Hårdrockens allra fulaste ansikte tycks ständigt hovra över hennes huvud, och det borde ärligt talat få varenda människa som bekänner sig till genren att skämmas.

Som tur är verkar Bruun kunna skaka av sig misogynin och koncentrera sig på att fortsätta göra det hon och hennes publik vill.

Nya Mareridt är mer av allt. Mer folkmusik, mer svartmetall, mer sång – mer Myrkur. Men också något helt nytt; Bruuns pophistorik dyker så smått upp här och var.

Allra bäst är Myrkurs andra platta i ”The Serpent” som börjar blytungt och slutar med skirt piano, i briljanta singeln ”Ulvinde” och i säregna, nästan passivt aggressiva ”Gladiatrix”.

Andra spår som måste nämnas är fantastiska stråk- och pianodrivna ”Crown” som i verserna låter – jo, faktiskt – Lana Del Rey, samt förstås fuzzdoomiga Chelsea Wolfe-collaben ”Funeral”, där amerikanskan bidrar med sin omisskännliga aura medelst såväl låtskrivarpenna som stämband och gitarr.

Avslutande skräckprosan ”Børnehjem” skulle med sin fejkade flickröst kunna vara ett fullständigt haveri, men är rätt fantastisk i all sin enkelhet.

Mareridt är ett jättekliv framåt för musikkreatör Bruun. Hon skriver bättre, hon sjunger bättre, hon spelar bättre och hon tillåter sig själv att ta ut svängarna mer.

Resultatet blir något alldeles världsunikt – och riktigt, riktigt bra.

[Relapse, 15 september]

8