Det är dags att avrunda mars. Det gör vi genom att snabbrecensera ett gäng släpp från den senaste månaden.
Waxahatchee – Saint Cloud
AMERICANA Kan det vara så att Katie Crutchfields femte Waxahatchee-album är det verk som förflyttar hennes position från ombloggad indiemusa till folkkär americana-artist? Om vi får spå i kaffesump så kan det mycket väl vara så. På Saint Cloud är Crutchfields låtskrivartalang tydligare än någonsin och även om man kan sakna skeva lo-fi-riff så är det här ett av årets trevligaste album hittills, oavsett genre. 8/10
Stephen Malkmus – Traditional Techniques
FOLKROCK Stephen Malkmus har släppt tre album på tre år. Dessutom har han återförenat Pavement för ett par spelningar i sommar. Risken för hafsverk är med andra ord stor. Men Traditional Techniques ger faktiskt inte den känslan alls. Istället är Malkmus, som den här gången blickar mot akustisk folk snarare än distad slackerrock, högst vital och stundtals briljant. Lyssna speciellt på balladen ”Amberjack”. 7/10
Porridge Radio – Every Bad
POSTPUNK Det är lätt att dra paralleller till ett annat kvinnofrontat brittiskt postpunkband när man lyssnar på Porridge Radio; soundet är inte helt olikt det som Savages välsignat oss med sen 2013. Men Every Bad är ändå betydligt poppigare och frontfiguren Dana Margolin lyckas förmedla desperat ångest och peppiga melodier på en och samma gång. 8/10
Caroline Rose – Superstar
POP Amerikanska Caroline Roses resa mot att bli en fullfjädrad popartist fortsätter. Superstar når inte hela vägen, men en bra bit. Åttiotalsvibbar, funkigt dansvänliga låtar och en hel del humor får plats på albumet, som är artistens fjärde i ordningen. 6/10
Gundelach – My Frail Body
FALSETT-ELECTRO Norska Gundelach låter som om man tagit Bon Iver, James Blake och Active Child och kört i en mixer. Albumet My Frail Body är fyllt till bredden av stämningsfull falsettpop/elektronika men sublima Aurora-samarbetet ”Cynical Mind” sticker ändå ut som absoluta höjdpunkten. 7/10
Wolf – Feeding The Machine
HEAVY METAL På Feeding The Machine låter Wolf som om de utgått från en allmän heavy metal-mall. Niklas ”Viper” Stålvind & Co ger oss ett välproducerat men generiskt album. Det är svårt att bli uppspelt över deras återanvända metal-klyschor. 5/10
Michelle David & The Gospel Sessions – The Gospel Sessions, vol 4
SOUL Trots det amerikanskt klingande namnet så hör Michelle David & The Gospel Sessions, som inte heller direkt spelar gospel, hemma i Holland. Och de är en smärre sensation. Förutom att Michelle David är en lysande sångerska blandas deras soul med mycket percussion, snygga och välbalanserade blåsarrangemang som ibland drar åt afrobeat samt latinska rytmer. Ibland, som i singeln ”Victory!” och i bländande ”Myshel” är det absolut världsklass. Ibland något mindre än det, men ständigt underhållande. 8/10
Lucifer – Lucifer III
HEAVY ROCK Lucifer är som bäst när de gör tydliga blinkningar till doom metal, på deras tredje giv finns det gott om sådana ögonblick. De äkta makarna Johanna Sadonis och Nicke Andersson har med bandkollegor gjort sitt hittills starkaste verk. Det är svårt att inte ryckas med i gungande ”Midnight Phantom”. 7/10
Sweven – The Eternal Resonance
PROGRESSIVE DEATH METAL Ur askan av Morbus Chrons sista album reser sig Sweven. Robert Andersson har här förenat influenser från flera olika stilar vilket resulterat i en debut med många ansikten. The Eternal Resonance bär på ett mörker som erbjuder både trygghet och förtvivlan. Oerhört bra! 8/10
Domus – Lucid Dreaming
ELEKTRONISKT/POSTKRAUT Domus har skapat ett eget universum i en hybrid av synthar, effektpedaler, trummaskiner och elbas. Med innovativa ljudsamplingar och tillfredsställande rytmer ger de lyssnaren en svindlande postkraut-hypnos. Uteslutande utan ord återspeglas ljus och mörker, optimism och frustration. En fullängdsdebut som är inget annat än överväldigande. 10/10
Myrkur – Folkesange
FOLKMUSIK Det är ärligt talat en lika liten överraskning att Amalie Bruun lägger fullt fokus på folkmusiken som att hon gör det magiskt bra. En del material är nyskrivet av danskan själv, annat är tolkningar av uråldriga låtar, vilket skulle kunna göra att albumet känns splittrat, men Myrkur behärskar det här som ingen annan. 8/10
Verkligheten – Låt oss falla tillsammans
INDIEPOP På Verklighetens debutalbum Låt oss falla tillsammans ryms mycket. Här finns skitiga gitarrer, svängiga melodislingor och vackra, känslosamma texter, men också röjiga spelningar att drömma sig bort till. De levererar ett album med medryckande, punkig indiepop med melodier som gör det svårt att stå still. Skivans starkaste låt är ”Slutet” som roligt nog gästas av Hillevi Jakobsson från KNASH. Ett måste att lyssna på för alla med en förkärlek till Hurula. 7/10
King Dude – Full Virgo Moon
FOLKROCK Att lyssna på Thomas Cowgills avskalade åttonde platta är frustrerande. I fantastiska “Forty Fives Say Six Six Six” känns snubbkungen som en modern Johnny Cash, och lågmälda paret ”Forgive My Sins” och ”A Funeral Song for Atheists” är finfina. Det övriga materialet är betydligt mer snubbe än kung, i synnerhet vämjeliga ”Make Me Blind” som inte ens borde ha nått demostadiet. Hans både bästa och sämsta stunder i ett. 5/10
Isolated Youth – Iris
POSTPUNK Med ett oväntat passande bandnamn dessa dagar är unga svenska Isolated Youth ett starkt tillskott till den nya våg av mörk, gotisk postpunk som växt fram på senare år. EP:n Iris är producerad av Doruk Ozturcan från genrestorheterna She Past Away och rymmer ett starkt låtmaterial. 7/10
Omega Infinity – Solar Spectre
POST-BLACK METAL Denna duo från Australien debuterar med en monsterplatta som tar oss på en storslagen resa genom vårt solsystem. Tänk: Emperor, Gojira och Mastodon på väg in i ett svart hål i 400 miljoner kilometer per sekund. Det är storslaget, episkt och rent ut sagt skitbra. 8/10
Roger Eno och Brian Eno – Mixing Colours
AMBIENT Det är en hyfsat etablerad sanning att bröderna Roger och Brian Eno är genier i sina respektive gebit. När de äntligen gör något tillsammans vill man älska sönder det. Stundtals är det ingen svår uppgift; så länge man avnjuter Mixing Colours i lagoma doser är den utsökt, men så fort gränsen passerats känns det mest långrandigt. 5/10
DEEREST – Cochlea
DRONEPOP Ju mer man lyssnar på Cochlea, desto inser man att Linnéa Talp skriver svensk musikhistoria rakt framför våra näsor. Hon blandar genrer och eror på ett sätt som få behärskar. Det är inte alltid lättlyssnat, men varje ansträngning ger multum tillbaka. Det är nästan svindlande att tänka sig att det här bara är hennes första steg. 9/10
Then Comes Silence – Machine
POSTPUNK Stockholmska Then Comes Silence är vid det här laget veteraner inom kontemporär goth. Machine, deras femte fullängdare på bara åtta år, rymmer det catchigaste låtmaterialet de hittills gett oss. Utan att tumma på det utmärkande, snygga mörka stämningsbyggandet. 7/10
