När Vasas flora och fauna albumdebuterade 2015 var det med ett av det årets absolut bästa släpp. Anledningen var delvis språket – indiepop på finlandssvenska visade sig vara ett vinnande koncept. Men också på grund av musikens melankoliska framtoning – något skivomslagets bild hjälpte till att förstärka.
När den första plattan var klar hoppade den kompetenta musikern Iiris Viljanen av projektet och gick vidare med att släppa det fantastiska soloalbumet Mercedes. Ett avhopp som, med tanke på hennes musikaliska skicklighet, skulle kunna visat sig vara ödesdigert. Men icke, Vasas flora och fauna kämpade på, tog in nya musiker och annonserade för en stund sedan att en uppföljare till debuten var på väg.
Plattan är nu här och efter ett par lyssningar måste jag tillstå att den håller måttet. Visserligen har den lysande och pianodrivna enkelhet som fanns på debutalbumet ersatts med ett poppigare sound. Det är högre tempo, mer trummor och ett tillskott av gitarrslingor. Att detta var vägen de valt att vandra stod tämligen klart när singeln ”Tesla vill int kom hit” släpptes i mitten på augusti. Den bjöd nämligen på både tamburin, taktfasta trummor i förhållandevis högt tempo och en jäkla trevlig basgång.
Jag vet inte riktigt om man skulle kunna kalla det ett nytt Vasas flora och fauna. Men i förhållande till föregående album är skillnaderna ganska slående, även om många låtar behåller den lite sorgliga framtoning som i alla fall jag förknippat med bandet. Det tog ett tag att vänja sig, men i slutändan kom jag fram till att jag ändå gillar den nya popbandskänslan.
Men även om jag tycker om soundet uppstår tyvärr ett litet problem; musiken står inte ut lika tydligt som den tidigare gjort, vilket medför att min åsikt stannar vid att musiken är bra, men inte tillräckligt bra för att vara helt fantastisk.
[Startracks, 15 september]
