Amon Amarth har haft samma sättning i 15 år och är vid det här laget en ultratajt enhet. Jag kan inte påminna mig att ett svenskt dödsmetallband har låtit mer sammansvetsat än Tumbas finest gör här.
Historiskt sett har bandet spelat in två, tre skivor i samma studio och sedan bytt både lokal och producent. Efter att ha avverkat tre svenska studior har man nu landat i Andy Sneaps Backstage Studios i engelska Ripley, vilket visar sig vara ett genidrag. Sneap har rattat ljudet till perfektion och Deceiver of the Gods är bandets hittills mest välljudande alster.
Tyvärr är jag inte lika lyrisk över låtmaterialet. Några större förändringar mot tidigare är svåra att hitta, även om jag mer än någonsin hör sentida Testament blandat med Iron Maiden runt 1980-talets mitt i bandets annars rätt särpräglade vikingadöds.
Bolag: Metal Blade/Border Releasedatum: 19/6 Bästa spår: "Deceiver of the Gods"
Inledande titelspåret och ”As Loke Falls” är båda briljanta, faktiskt bland det bästa bandet har gjort, men därefter går luften ur materialet en aning. Att gamle doommunken Messiah gästsjunger på ”Hel” gör ganska lite både för låten och plattan. ”Hel” och ”Blood Eagle” är albumets svagaste stunder, medan de övriga sex spåren är väldigt formulär 1A; inte jättebra, inte dåligt, bara standard-Amon Amarth.
Om Amon Amarth plockar ihop en samling lika kompetenta låtar som de gjorde till mästerliga Versus the World 2002, och återvänder till Ripley, så kommer bandets tionde album att bli svårslaget. Deceiver of the Gods är dock för ojämn för att lämna något riktigt bestående intryck.
6/10
