Vasas flora och fauna har sedan debuten 2015 släppt tre album, alla säregna och nyskapande. Inte minst Strandgut där bandet översatte sina tidigare låtar till tyska. Gemensamt för alla album är de vardagsrealistiska, inte sällan vemodiga, låttexterna, om allt från att köpa begagnade möbler till att bli gudförälder. De har också gjort österbottniska till en självklar del i den nutida popen. Den 17 april släpper de fjärde albumet Möte med skogsgardisterna.
Även på Möte med skogsgardisterna är texterna bärande, bandet skriver i sin presstext att det: “handlar om vänskap, svek och förlust. Det är en samling individer som reflekterar över vad det innebär att hoppa av ett tåg som ångar på.”. Beskrivningen är träffande, “Livet genom ett fönster” är en vemodig text om heltidsjobb, och hur det kan kännas som att man missar hela livet när man sliter på jobbet. Temat kommer tillbaka i flera låtar, “Kajanaland” handlar om en finsk arbetspolitisk modell och i “Lassie” lovar två vänner att “alltid hänge oss till det fria livet”. Överlag tycker jag att Björkas lyckas fånga vardagen på ett träffsäkert sätt, ofta syrligt och roligt.
Albumet är ett vemodigt porträtt av att vara människa idag. Att harva på ett jobb och skapa något som inte tillhör en själv, att vilja skapa något att minnas, något som känns. Försöka förklara för sitt barn att korallerna bleknar. Att fira årsdag i Köpenhamn och fundera över om det ens kommer hålla. Jag blir otroligt berörd och imponerad över hur texterna lyckas förmedla en känsla av vemod samtidigt som de inger hopp om att något annat är möjligt. Att hoppa av tåget som ångar på. Hänge sig åt det fria livet.
De skarpa texterna kompas av ganska enkla melodier som låter mer som vispop än den indiepop de tidigare rört sig inom. Det är avskalat och till en början tycker jag det känns lite långtråkigt, låtarna flyter ihop för mig när jag börjar lyssna. Men ju mer jag lyssnar på texterna och memorerar dem, så växer också musiken. Jag fastnar för stråkarna på “Vi borde ha stannat på Brändö” som vid första lyssning inte fastnade i minnet.
Jag tror också att det är just det som är meningen, musiken ska inte ta över, det är texterna och berättelserna som är kärnan i Möte med skogsgardisterna. Och det rimmar också fint med temat på albumet, att skapa något som betyder något, att inte falla in i ledet av enstaka pophits som tar sig upp på topp 50-listor på Spotify. Albumet mår snarare bättre av man lyssnar på det som en helhet, från början till slut, utan shufflefunktionen påslagen.
Möte med skogsgardisterna kanske inte levererar de största hitsen 2020, men det är ett imponerande album om att vara människa år 2020. Att dra ner tempot behöver inte vara dåligt eller tråkigt, vare sig när det kommer till Vasas flora och faunas musik eller när man jobbar, lever och älskar.
[Startracks, 17 april]
