”Det finns en tagg i mig sen förra gången vi spelade här” bekänner Vasas Flora och Faunas grundare Mattias Björkas när de stockholmsbaserade finlandssvenskarna kliver upp på scenen på Lunds Stadsteater. Han minns en gammal recension som menade att de bara spelade låtarna en efter annan och han erkänner att det är svårt att komma bort från det där. ”Tyvärr är det det vi kommer göra även ikväll” fortsätter han och möts av rungande applåder.
När han bildade Vasas Flora och Fauna tillsamman med Iiris Viljanen 2012 var det första gången det överhuvudtaget hade gjorts allvarlig popmusik på bred österbottniska. Utan att dialekten bara varit ett bondkomiskt inslag. Idag är det en hel scen med artister som Månskensbonden, Fågelmannen, Josefin Sirén, Rickard Eklund och Iiris Viljanen själv förstås som lämnade Vasas Flora och Fauna efter debutalbumet Släkt med Lotta Svärd (2015) för att satsa på sin solokarriär.
Numera är Vasas Flora och Fauna en trio där sången delas lika mellan Mattias Björkas (Cats On Fire, Bottenviken) och Tina Kärkinen (Swaying Wires, Pelotons). Stundom var för sig, stundom helt unisont. Ömsom kärvt inbundet, ömsom högstämt porlande. Uppbackat av Mattias nylonsträngade gitarrer och Daniel Ventus (February Stars) måleriska pianon och andra klaviaturer kryddas den visbetonade österbottensindien av Tinas klädsamma lofi-synthar och finstämda koloraturstämmor och i den latinodoftande ”En invasiv art” plockar hon plötsligt fram några kastanjetter.
”Lund är en universitetsstad men int’ finns det nå’ studenter här?” frågar sig Mattias. De är ute på en kortare turné till vad deras bokningsbolag kallar B-städer. Uppsala, Linköping och just Lund. Städer som ofta glöms bort när man slagit sig till ro i Stockholm. Men Vasas Flora och Fauna har fortfarande både själ och hjärta kvar i småstäderna i Österbotten. Och i österbottniska mått mätt är Lund en astronomisk storstad. Centraltätorten Vasa huserar ca 68000 invånare, Lund rymmer nästan det dubbla. Och det är i det skenet man får se Vasas Flora och Fauna. Trots alla år i exil i Stockholm kommer de i sådana fall från en C-stad.
Små nära vardagsbetraktelser om livet i den österbottniska småstaden. Lika grundat i den karga diskbänksrealismen som i det vackert högstämda. Lika motvilligt som nostalgiskt. Hela den finlandssvenska folksjälen. Rakt upp och ner. Kranskommunstalanger, Mannerheimlinjen och hagel och grus mot ansiktet. Misärmuntra berättelser om missnöjda konfirmander, dialyser, att byta församling och om att lägga veckans piller i dosetten. Starkast är det när sångerna liknar små noveller. Som i den ömma begravningshymnen ”Roland”, den drömska ”Kajanaland”, den filmiska ”Ett juni-tåg”, småstadskvädet ”Ett torg där man blåser bort” och uppväxtskildringen ”Leevi and the Leavings”.
Just Leevi and the Leavings verkar vara essentiella i Vasas Flora och Faunas andevärld. Det besynnerliga bandet från Esbo som höll på i 25 år och släppte 16 album men som bara uppträdde en enda gång under de finska melodifestivalen 1981. Bandledaren Gösta Sundqvist dog i en hjärtattack vid 46 års ålder och hans tragikomiska texter om sexualitet, alkoholism, ensamhet och psykisk ohälsa har präglat hela Vasas Flora och Faunas väsen. Kvällen till ära spelar de sin singelexklusiva översättning av åttiotalsdängan ”Rin tin tin”. Kanske var den singeln (2018) startskottet till det Mattias skulle komma att göra med Bottenviken?
Även det mer internationella dras ner till något specifikt österbottniskt när Monkees ”If I ever get to Saginaw again” blir ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen”. ”En typisk E-stad” konstaterar Mattias och jag som aldrig varit i Österbotten förut känner mig omedelbart hemma. Men av döma av mellansnacket är det inte så stor skillnad från Lund. De gamla silona som rivits i Vasa är väl ungefär som Domkyrkan. ”Men int’ har ni nån batterifabrik här i stan” fastställer Mattias som vill nonchalera stadens förpackningsfabrik. ”Vi har int’ heller fått nån även om det var nära” fortsätter han och minns hur Tesla aldrig ville slå upp sina portar i Vasa. Trots gediget förarbete.
”Vi tar en liten låt till” säger Mattias när kvällen börjar nå sitt slut. ”Ta nåt på tyska!” ropar någon i publiken och refererar till när bandet försökte nå den internationella marknaden genom att översätta sina dängor till tyska på Strandgut (2018). Som på den gamla goda tiden. ”Det blir inget på tyska, om inte du vill steppa upp och ta leaden” kontrar Mattias och mumlar något om Blümchens ”Heut’ ist mein tag”. Mannen stannar kvar i sin teaterfåtölj men till stående ovationer blir det inte mindre än två extranummer och när den dovt sövande ”Det som skulle ha hänt i fjol” klingat ut är kvällen till ända.
Jag vandrar ut i duggregnet över kullerstensgatorna i Lund. Även de har blivit en del av Österbotten. Det är bara så det blir när Vasas Flora och Fauna spelar sina låtar en efter annan. Det är bara så det blir.
