Lissvik börjar på plus. Detaljen att varje låttitel utgörs av en bokstav som i slutändan bildar albumtiteln Midnight gör att mina förhoppningar höjs ett par snäpp – ett kul påhitt som ger sköna vibbar.
En annan detalj är att Göteborgarens första soloalbum i eget namn släpps exakt 10 år efter Studios ikoniska debutskiva West Coast (en inspelning som blivit synonymt med senare års glittriga och atmosfäriska krautdisco). Under några år samlade Skandinaviska musiker – mestadels män i symboliska skägg – sina krafter för att producera mjuk och dansant pop av högsta kvalité. Påminnelsen om jubiléet sätter Lissviks nya skiva i stark konkurrens med sig själv.
Det finns mycket som är bra med Lissviks nya skiva, men samtidigt väldigt lite som överraskar. En mening som de flesta musiker med långa karriärer hatar att höra. Nu saknar som sagt inte denna fullängdare bra låtar, men efter att ha höftvickat till medryckande basgångar och drömt mig bort till ljudet av minimalistisk oljefatselektronika, stannar upplevelsen vid ett aha, jag hade nog hoppats på mer.
Studios debutalbum gavs ut i november 2006, medan denna skiva släpps under sommarhalvåret. Detta är givetvis av mindre betydelse, men i likhet med Lissviks första inspelningar handlar det mesta fortfarande om verklighetsflykt; att ta klivet in i en annan dimension, där takt, böljande synthljud och Manuel Göttsching-influenser betyder allt. En känsla som är lättare att uppnå om det är nollgradigt och snöblask utanför fönstret – fönsterrutor som fått motstå havssalt och allmän miljöförstöring. Under dessa omständigheter behöver alla en tillflykt.
Bland senare års discofierade ambientpop står Todd Terjes It’s Album Time från 2014 i en klass för sig. En skiva som tänjer på genrens gränser och regler, vilket inte är fallet med Midnight som rullar på tills albumet når sista bokstaven. Därefter är det slut. Min favoritbokstav är hur som helst G.
[Smalltown Supersound, 10 juni]
