Hajpen kring Radioheads nionde studioalbum, A Moon Shaped Pool, som överraskningssläpptes i söndags, var nästan komisk. Och naturligtvis var förväntningarna stora på bandet som bidragit till att förnya inte bara rockmusiken, utan hela musikindustrin genom sin aviga inställning till hur musik ska paketeras och lanseras. Efter att ha lyssnat på albumet i princip non-stop i två dygn kan jag konstatera att kejsaren kanske inte är naken, men åtminstone väldigt lättklädd.
Bandet har gjort en helomvändning från den experimentella klipp-och-klistra-produktionen på förra albumet The King of Limbs (2011) och satsar nu på tidlösa, ljuva harmonier. Detta är inte musik för gymmet (fick jag lära mig den hårda vägen) eller till festen, inte ens till efterfesten, utan den avnjuts bäst ensam i ett mörkt rum, blixtstilla, med hörlurarna på. Först då går det att urskilja alla nyanser i de omsorgsfullt utmejslade kompositionerna och framför allt texterna, vilka mumlas fram av en Thom Yorke som verkar ha glömt hur man rör på läpparna medan man sjunger.
Det finns de som hävdar att A Moon Shaped Pool är ett politiskt album, men det är nog en kombination av övertolkning och önsketänkande. Här görs inga kontroversiella uttalanden eller starka ställningstaganden, utom möjligen några vaga antydningar om ett hårdnande samhällsklimat i ”Burn the Witch” och miljöförstöring i ”The Numbers”, men här finns inte samma radikala samhällsanalys eller raseri som på exempelvis ANOHNIs senaste album. Snarare präglas A Moon Shaped Pool av ett medelålders inåtblickande och av Thom Yorkes vanliga kvidande om utanförskap och självförakt.
Även askan efter Thom Yorkes uppbrott från en tjugotreårig kärleksrelation finns strödd över albumet. Det verkar ha varit en helt blodlös affär, för ingenstans känner jag att det verkligen bränner till och gör ont. Trots förkrossade textrader som ”the wind rushing round my open heart, an open ravine” och ”broken hearts, make it rain” griper det inte tag. Thom Yorke levererar sin hjärtesorg lika engagerat som om han läste högt ur telefonkatalogen. Kanske är det ett stilistiskt knep, vad vet jag, men jag saknar rösten som sjöng ”Creep”, ”Exit Music” och ”Fake Plastic Trees” så att det isade i hjärtat. Jämför själva så förstår ni vad jag menar.
Musikaliskt lider A Moon Shaped Pool av samma problem. Det är så vackert och perfekt utfört att det blir fullständigt dränerat på äkta känslor. Jag saknar nerv, intensitet, risktagande. Kvintetten och deras producenter har spenderat så mycket tid i studion med att förfina varje detalj att de tappat bort låtarnas ursprung. Den enligt mig ruskigt överskattade ”True Love Waits”, som egentligen är från 1995 och i tidigare versioner framförts med gitarr och absolut närvaro har här arrangerats om till en klinisk pianoballad vars syfte jag inte alls förstår.
Ändå går det inte att komma ifrån att A Moon Shaped Pool består av en utsökt knippe låtar. Bossanovatakterna på ”Present Tense” får mig nästan att dansa trots att det nog inte är meningen, men ”I am dancing, freaking out, deaf, dumb, and blind”. Den akustiska gitarren på ”Desert Island Disk” för tankarna till Nick Drake. Stråkarna i ”Daydreaming”, ”The Numbers” och ”Tinker Tailor Soldier Sailor Rich Man Poor Man Beggar Man Thief” är kontrollerat hänförande, utan att bli svulstiga.
Hela albumet är insvept i en filmisk atmosfär som tycks sväva oberört genom rymden. Att Jonny Greenwood mest verkar intresserad av att komponera filmmusik nu för tiden har nog inte undgått någon och A Moon Shaped Pool kunde lika gärna ha varit soundtracket till en skön film noir. Vilket inte är enbart positivt. Filmmusik gör sig trots allt bäst i bakgrunden, som komplement till en större berättelse. Jag är inte övertygad om att Radiohead lyckas förmedla det de vill säga till mig den här gången. Det är ambitiöst och skickligt genomfört, men tyvärr utan känslomässig substans.
[XL recordings/Playground, 8 maj]
