”Listen – if I give you a strawberry, will you shut up then?”. Anathema har inte gjort något som kan kallas metal på över 20 års tid. Likväl står ett fan längst fram och skriker oavbrutet efter ”A Dying Wish” från doom metal-eposet The Silent Enigma (1995) och sångaren och gitarristen Vincent Cavanagh är beredd att offra sina backstage-jordgubbar för att få henne att sluta.
Anathema tillhörde ”The Peaceville Three” under mitten av 90-talet. Tillsammans med de två andra brittiska doom metal-kolosserna på indielabeln Peaceville – Paradise Lost och My Dying Bride – var de med och skapade det som brukar kallas goth metal. Men mycket vatten har flutit genom floden Merseys mynning sedan dess. Anathema fann en annan inriktning. Growlingen slopades helt för Vincents, mycket starka, rena sångröst . Bröderna Cavanaghs stora fäbless för den period i Pink Floyds historia som brukar kallas ”Journey of Self-Discovery Without Syd Barrett” (åren 1967 till 1978), blev allt mer framträdande.
Själv håller jag de två albumen från 2000-talets början allra högst: A Fine Day to Exit (2002) och A Natural Disaster (2004). Då lät de som ett hårdare post-OK Computer–Radiohead fyllda med Roger Waters paranoia. Sedan dess har de tagit en ljusare, mer progressiv och atmosfärisk inriktning med än mer komplexa ljudbyggen. Soundet präglas ikväll av att de, med Vincents kvinnliga motpart Lee Douglas i sättningen, numera har två leadsångare. Årets The Optimist rymmer inte några av deras starkare låtar – men visar att de är virtuoser på storslaget stämningsbyggande.
Konsertens intro med instrumentala, elektroniskt drivna ”San Francisco” uppbackad av videoprojektioner med nattliga trafikbilder (från San Francisco?) är oklanderligt snyggt och sätter tonen direkt. Uppföljande ”Untouchable part 1” och ”Untouchable part 2” är ännu bättre exempel på sentida Anathemas styrkor. Uppdelad på två ”stycken”, som totalt klockar in närmre 12 minuter, växer den fram till en av kvällens allra starkaste känslourladdningar innan Vincent lämnar över till Lee som tar låten i en helt ny riktning. Det är musik som gjord för gigantiska utomhusarenor med tusentals smartphones upphöjda mot skyn och det känns som en ynnest att få uppleva det på en så intim lokal som KB.
Fokus ligger på senare album. Ofta är Anathema som bäst när de är som mest känslosamma. ”Dreaming Light” har en av deras vackraste melodier. Suggestiva ”Closer” med vocodersång, blir en snygg avslutning på ordinarie set. ”Thin Air” byggs upp mot en urladdning där Vincent slutligen tillåts trampa ner alla sina distpedaler. Det blir också en påminnelse om vad jag stundtals kan sakna hos dagens Anathema. Det hade faktiskt inte varit så tokigt med ”A Dying Wish” i setlisten ändå.
