”Vi var bara ungdomar med ett ostoppbart fokus och driv”, säger gitarristen Ed O’Brien till Rolling Stone om att OK Computer idag, den 21 juni 2022, fyller 25 år. I alla fall om vi räknar den japanska versionen. Vi som bodde i Europa fick vänta ända till den 16 juni 1997 innan OK Computer för evigt satte sin prägel på sam- och framtiden, men framför allt musikhistorien.
OK Computer är enligt mig mästerverkens mästerverk. Den där skivan som aldrig någonsin kommer att gå att toppa. Den där skivan som ingen kommer att kunna efterlikna. Den där skivan som både är en naturlig utveckling av ett band som fastnat djupt i en britpopmylla de inte ville vara del av, men också en protest mot allt samtida och ett brott mot allt vad dåtidens populärmusik hade att erbjuda. Redan på inledande ”Airbag” stod det klart att OK Computer skulle bli ett helt annat monster än det de tidigare hade släppt lös.
Radiohead hade ändå inte lyckats hitta någon sorts plats. På något sätt kändes det som att de helt enkelt inte passade in bland dåtidens tillrättalagda luggar och kroppsåtsmitande skjortor. I en tid då det var hits som räknades passade ”Creep” från Pablo Honey in som ett försök att utmärka sin egen plats som ett utanförskaps-barn. Men en hit blev det. Och den vedervärdiga låten lever kvar än idag. Är det någon låt jag aldrig mer klarar att lyssna på och sliter mitt hår över att den är tillbaka i populärkulturen igen, så är det just ”Creep”.
För ”Creep” är inte Radiohead. Pablo Honey är inte Radiohead. Pablo Honey låter som ett försök att hitta någon sorts fotfäste, men det landar mellan snygga rytmer och grungeriff och faller utanför det som kan räknas till de riktigt stora skivorna i ett tidigt indieelitistiskt 90-tal. För det är The Bends som lägger de första pusselbitarna till det som OK Computer kom att bli. Men vi återkommer dit.
Det är experimenten efter Pablo Honey som varit Radioheads signum. Och det var även experimenterandet som för mig blev vattendelaren när Kid A och Amnesiac släpptes. Jag var inte redo för de två skivorna när de kom för jag var fortfarande kvar i ett nostalgiskt 90-tal och ville inte släppa taget om snedluggen och axelväskan riktigt än. Jag försökte och försökte men hur jag än försökte kom jag aldrig att förstå vad de ville åstadkomma. Det fanns ju bara datorer. Var var de larmande gitarrerna, var fanns den desperata Thom Yorke? Det jag räknade som Radiohead var inte kvar. Men med facit i hand förstår jag ju att det var precis där som de skulle landa efter OK Computer. Ett Radiohead som alltid struntat fullkomligt i vad folk tycker och alltid gjort sin grej hela vägen. För det är det som skiljer uppföljaren till Pablo Honey, The Bends, från mängden.
The Bends är inte en naturlig utveckling av Pablo Honey, skivan står för något helt annat. När många av de samtida banden följde upp med skivor som lät ungefär som den förra, erbjuder The Bends en hint av experimenterande ljud från datorer och elektroniska instrument istället för ytterligare en britpopskiva med samma gitarrinställningar, samma trumljud, samma sångare över 12 spår. Det är en berg och dalbana, om ännu inte riktigt OK Computer, som jag nu förstår är den riktiga ingången till OK Computer. Som verkligen hintar om vart OK Computer så småningom skulle landa.
Även om Radiohead var en pusselbit som inte riktigt passade in bland sina samtida pusselkamrater, den sista biten som på något sätt hamnat i fel låda med fel motiv innan de slussade iväg lådorna från fabriken, var det inget annat än häpnad som den förvånade indievärlden blev slagen av.
OK Computer var ett lyckat experiment, precis när de fått med sig indievärlden på tåget, tog bandet en vänstersväng och gjorde något ingen annan klarade av. De släppte inte samma skiva om och om igen, men det var först vid OK Computer, i bakvattnet av de hintar de antydde på The Bends, vi förstod vad Radiohead var ute efter.
Det vi kan höra är okonventionella riff, ibland inte ens fyra fjärdedelar, nya och kreativa sätt att korsbefrukta den elektroniska världen med de gamla sedvanliga rockriffen och en experimentslusta ingen av britpoprojaliteterna mäktade att få ur sig. Ovanpå det här en Thom Yorke, vars framförande av det han försöker säga inte lämnar någon oberörd och då har vi bara redogjort för det ytliga planet.
Världen stod inför ett millenieskifte, en rädsla för vad som fanns på andra sidan, ständigt pågående krig i världen, en presidentskandal i vita huset, en indiescen som kört fast och kanske framför allt inträdet av ett nytt medium som ingen riktigt lärt sig att hantera. OK Computer är på det antydda lagret en musikalisk tavla av det kaos som världen levde i just då. Thom Yorkes desperata röst som ärligt, frustrerat och framför allt sarkastiskt (”Kicking, squealing Gucci little piggy”) pratar om världen som att den skulle gå under imorgon. Apokalypsen finns närvarande i vartenda spår och hur man än tolkar lyriken får man en känsla av att det är något man missat. Som att det här är det omedvetna soundtracket till undergången. Men med ett uns hopp om du väljer att försöka förstå vad skivan betyder som helhet.
Jag kan varje spår utantill, jag kan vartenda riff utantill, jag vet när varenda ljudeffekt kommer och varje gång slukas jag upp av att OK Computer är den råaste och kanske mest ärliga skiva, och samtidigt den mest välplanerade och stilistiskt perfekta skiva, som någonsin skapats. Samtidigt som att samtliga bandmedlemmar får bidra till den skeva ljudbilden. Ed O’Briens noggranna och planerade gitarrspel kontra Johnny Greenwoods gitarrvevande. Colin Greenwoods tajta basspelande kontra Phil Selways ibland osynkade trumspel och den extra kryddan i form av Thom Yorkes sätt att måla en bild av undergången. Alla ingredienser som ger OK Computer sitt kantiga och signifikanta ljud.
Radiohead har alltid haft fingret på världspulsen och OK Computer är det definitiva beviset på hur ett mästerverk ska framställas. Inget faller mellan stolarna, inte ett enda ljud finns där i onödan när 90-talets tidsanda rullar fram under 53 minuter och 21 sekunder.
Det har gått 25 år sedan OK Computer nådde butikerna i Japan. OK Computer är lika aktuell idag. Ett mästerverk som hållit i 25 års tid och som var så långt före sin tid att det är få musikaliska verk som ens klarar av att hålla jämna steg med det.
Och skivan lär hålla sig aktuell i 25 år till, utan problem.
