Bakom bandnamnet LUH, en akronym för Lost Under Heaven, finns före detta WU LYF-sångaren Ellery James Roberts och den holländske konstnären Ebony Hoorn. I november 2012 meddelade Roberts att hans tid i WU LYF var över. Han klargjorde att hans kreativa idéer inte längre var kompatibla med den indierock bandet spelade och att det därför var dags för honom att gå vidare i karriären. Strax efter uppbrottet träffade han Hoorn. De inledde ett förhållande som sedan utvecklades till att bli även ett professionellt samarbete under namnet LUH.
Efter ett gäng singelsläpp är det nu dags för debutskivan Spiritual Songs for Lovers to Sing att se dagens ljus. Musikaliskt befinner sig skivan all over the place. Massiva elektroniska ljudbilder blandas med stråkar och blås, som blandas med Depeche Mode-synthar, shoegaze, goth- och industrirock. Precis som i WU LYF bärs en stor del av låtarna upp av Roberts säregna röst. Hans gutturala vrål och gläfsande sång är under större delen av skivan i centrum. Rösten är fascinerande, och fungerar i små doser, men plattans speltid på en timme gör att den i längden blir outhärdlig.
Faktum är att i princip allting på albumet är omöjligt att uthärda i en hel timme. Skivans utdragna längd omöjliggör alla former av njutning. Att lyssna på den i ett streck är i princip omöjligt. Jag blir så fruktansvärt trött i huvudet och behöver pausa vid tre tillfällen under första genomlyssningen för att överhuvudtaget klara av att ta mig igenom plattan.
Albumets absoluta bottenmärke, den vedervärdiga ”$ORO”, är antagligen det sämsta jag har hört i år. Utdraget över sex och en halv minut autotune-skriker sig Roberts igenom ett ljudlandskap bestående av glitchig EDM-flörtande trance-rock som omöjligt kan tilltala något mänskligt öra. Jag kommer på mig själv med att panikartat fnissa mig igenom låten för att direkt efter sista tonen mynnat ut trycka på den igen. Det är som att åka förbi en bilolycka. Man kan inte låta bli att titta, eller i det här fallet lyssna.
Det är lite svårt att förstå exakt vad Roberts och Hoorn vill ha sagt med skivan. Det finns en lös grund något slags ”vi mot världen”-kärlekstema som inte direkt utvecklas. Albumet genomsyras av ett oinspirerat antikapitalistiskt budskap, mycket likt det som genomsyrade WU LYFs debutalbum, men sämre utfört.
Texterna innehåller ett hopkok av nihilism, hedonism och existentiell samtidsångest. Cynismen känns grund och ogenomtänkt. Textrader som ”Go work, sleep, repeat until you are fucking dead” känns hopplöst daterade och banala. Det är oklart om Roberts riktigt vet vad han sjunger om eller om han bara gapar olika budskap som någorlunda passar in i den ideologiska ramen för albumet. Att Roberts röst och den stressiga musiken dessutom gör det svårt att överhuvudtaget urskilja orden han sjunger gör knappast budskapet mindre förvirrande.
Det finns dock några få förlåtande ljuspunkter på skivan. Pianodrivna ”I&I” är en stabil singel, slingan i ”Unites” är fin och den Ebony Hoorn-sjungna ”Furute Blues” bidrar med ett skönt andrum mellan Roberts-låtarna. ”Lamet” har tyvärr gjorts om i en sämre version än den som ursprungligen släpptes som en solosingel av Roberts, men tillhör trots det ett av skivans bättre spår. Avslutande ”The Great Longing” är en fin akustisk kärleksduett, som tyvärr känns helt malplacerad i det större sammanhanget, men som funkar helt okej på egna ben.
Skivans produktion är signerad Bobby Krlic, mer känd under artistnamnet The Haxan Cloak samt som en av producenterna bakom Björks fjolårsskiva Vulnicura. Den här plattan påminner dock inte speciellt mycket om något Krlic egen musik. Han har tidigare främst ägnat sig åt ambient och drone metal men den här skivan består istället av motsatsen: storslagna orkestreringar och euforiska popanthems.
Även om jag egentligen gillar Krlic så hade Spiritual Songs for Lovers to Sing antagligen varit i behov av en producent som hade vågat säga ifrån lite mer. Någon som gått in och styrt upp, strukit idéer och argumenterat för att speltiden borde ha åtminstone halverats. Det är oklart om det hade kunnat rädda albumet, men det hade åtminstone kanske kunnat göra det uthärdligt att lyssna på.
[Mute, 6 maj]
