”I pick the songs, you buy the fucking t-shirts.”
Det finns bara en som kan komma undan med att säga det från scen. En. Och det är den ena hälften av bröderna Gallagher. Noel. Hjärnan bakom ett av 90-talets största britpopband Oasis.
Han är på bra humör när han kliver Gröna Lunds stora scen. Eller ja, bra humör i hans mått mätt. Han har ju sagt i tidigare intervjuer att han på festivalspelningar ger 75 procent. Ikväll är det mer. Åtminstone 85 procent. Men det är fullt tillräcklig för fansen som har kommit för att se honom. Han snackar med de som trängs längst fram och blickar förundrat upp mot slänggungorna som har stannat längst upp i tornet. Att Billy Idol spelat på samma scen några dagar innan har han svårt att förstå. För Billy Idol spelar ju aldrig i dagsljus, konstaterar han och skrattar. Så, ja det är en relativt glad Noel som kör ett riktigt bra set på Grönan. Han tillägnar ”Whatever” till en tjej längst fram som har födelsedag. När den ebbar ut fortsätter publiken att sjunga. Noel och bandet stannar upp och lyssnar på kören innan de bränner vidare in i ”Dream On”.
Stämningen är skön bland publiken. Att det är en fantastisk fin kväll vädermässigt, bidrar också till den, egentligen, ultimata sommarkvällen. Och för ett gammalt britpopsnöre som mig kan det nog inte bli bättre. The High Flying Birds låter hysteriskt bra och det är konstigt att jag har glömt hur grym sångröst Gallagher har. När introt till ”Fade Away”, som är den första Oasis-låten i kvällens setlist, kommer far mobiler upp i luften och allsången är genast total. Och i ”Champagne Supernova” krämar publiken på ännu mer. Men jag är inte enbart där för att höra de gamla dängorna från storhetstiden. Och när min favorit ”Riverman” från senaste plattan kommer blir mitt leende ännu lite bredare. Den låter galet bra live.
Jag kastas hej vilt mellan det ljuva 90-talet och nutid. För ett nött Oasis-fan som mig själv, blir det svårt för Noel Gallagher att göra nåt som jag inte gillar. Så jag står där och fånler, dansar och sjunger. Hela kvällen igenom, medan Kvasten far förbi och Fritt Fall åker upp gång på gång.
I extranumren kommer det bästa. ”The Masterplan” ger mig gåshud. Det har alltid varit en av mina favoriter och jag tycker inte att den fått den uppmärksamhet den förtjänar egentligen. Men ikväll får den det. Allsången växer sig stark och när jag ser mig omkring märker jag att det inte är bara jag som gillar den. ”Don´t Look Back In Anger” avslutar och blir det starkaste kortet i setlistan. Inte för att det är den bästa låten of all time, men för stämningen som den för med sig. Jag är tillbaka i 90-talet igen och banne mig vad jag älskar att befinna mig där.
Så för att summera: Ja, Noel. You pick the songs. I will buy the fucking t-shirts. Alla dar i veckan.
