Damien Jurado ägnade de första femton åren (och nio skivorna) av sin karriär åt att vara en förhållandevis traditionell singer/songwriter. Han gjorde visserligen vissa utflykter mot ett mer elektriskt sound, men på det stora hela stod Jurados akustiska gitarr i fokus. Därför var det extra intressant när Jurado 2012 med sin elfte skiva valde att staka ut en ny riktning för sitt musikskapande. Tillsammans med producenten Richard Swift påbörjade Jurado den albumtriologi som efter inledande Maraqopa och uppföljaren Brothers and Sisters of the Eternal Son nu når sin sin slutdestination med Visions of Us on the Land.
Trilogin skiljer sig en hel del både musikaliskt och tematiskt från den musik Jurado tidigare skapat. På Maraqopa tog han små steg i en ny riktning genom att hämta inspiration från psykadelisk folkpop, något han sedan utvecklade ännu mer, och i ärlighetens namn lite för mycket, på Brothers and Sisters of the Eternal Son. Visions of Us on the Land landar någonstans mittemellan dessa två skivor.
Richard Swifts roll i Jurados musikaliska utveckling kan inte nog underskattas. Redan på ”Cloudy Shoes” från Saint Bartlett (även den producerad av Swift, deras första samarbete) kan man faktiskt se fröet till det sound som nu dominerar Jurados musikskapande. Skiftningarna mellan akustisk gitarrpop och episka, psykadeliska ljudlandskap sker förvånansvärt smidigt och känns nu helt naturliga. Här finns spår av allt från Grateful Dead och Love till America och Gram Parsons.
Skivtriologin kretsar kring en dröm Jurado hade strax efter inspelningen av Saint Bartlett. Drömmen handlade om en man som lämnade det moderna samhället för att ge sig ut på en resa där han slutligen hamnar i en drömvärld. Jurado har beskrivit Visions of Us on the Land som sista kapitlet i historien där huvudpersonen befinner sig ensam kvar i denna fiktiva värld och ser tillbaka på det liv han levt tillsammans med kvinnan han älskar. Historien är inte rakt berättad utan består snarare av dimmiga, drömska fragment. Mycket av inspirationen för skivorna har hämtats från den psykadeliska och spirituella musik som under 60- och 70-talet skapades kring Jesus Freak-rörelsen.
Tanken var från början inte att det skulle bli en triologi, utan det var först inför inspelningen av den här skivan som Jurado insåg vart projektet var på väg. Just därför är det först på den här plattan Jurado för första gången refererar bakåt till tidigare album i trilogin.
Bland annat lånar han den monotona refrängen från förra skivans singel ”Silver Timothy” i andraspåret ”Mellow Blue Polka Dot”. Flera av karaktärerna från förra plattan återkommer också i texterna. Här finns av naturliga skäl en större medvetenhet om övriga album i trilogin och det märks tydligt att Visions of Us on the Land är tänkt att knyta ihop säcken.
Idén om att skivan är en del i en större kontext gör den även mer begriplig. Den smärtsamt vackra avslutningslåten ”Kola” fungerar som en stillsamt reflekterande epilog till samtliga tre album. Det framstår som att Jurado slutligen kommit till själslig ro och nått ett bokslut för inte bara det här skivprojektet utan även för de tankar som triggat idéerna bakom den.
Albumets 17 låtar är dock lite i överkant. Även om ett verk av det här slaget förtjänar en storslagen final hade man med enkelhet kunnat skära ner med minst fem låtar för att skapa mer dynamik. Stundtals förlorar Jurado och Swift fokus. Flera av låtarna drabbas av samma problem som stora delar av Brothers and Sisters of the Eternal Son led av. Jurado och Swift låter ljudbilden sväva iväg för långt och istället för kosmiska odysseyer uppstår flummiga transportsträckor.
Damien Jurado har alltid varit en historieberättare och jag har personligen alltid uppskattat när han ägnar sig åt lite rakare berättande istället för det hallucinatoriska dito han använder sig av på den här skivtriologin. Jag kan sakna det ärliga och hjärtskärande tilltalet han ägnade sig åt under början av karriären i till exempel låtar som ”Medication” eller ”Rehearsals for Departure”.
Trots detta är albumet så pass fullproppat med intressanta låtar och idéer att det känns dumt att klaga. Samspelet mellan den ensliga kören och den fantastiska synthslingan i ”AM. AM” är ljuvlig, ”Queen Anne” låter som Fleet Foxes i deras bästa stunder och saxofonen i den bluesiga ”Walrus” är att döda för. Man kan rabbla låtar i en evighet utan att få med allt som är beundransvärt. Visions of Us on the Land kryllar av fantastiska detaljer och växer för varje lyssning.
[Secretly Canadian, 18 mars]
