Varm stämning när Damien Jurado och Corrina Repp gästade Pustervik

Foto: Kristoffer Nilsson

Det är härligt med alla minnen som musik kan skapa. Vissa minnen glömmer man verkligen aldrig. För min del kan det till exempel handla om enstaka låtar, upplevelser under konserter eller festivaler eller när jag kan följa en artist över en längre tid. En artist som till viss del kvalar in i alla kategorierna är den amerikanska singer-songwritern Damien Jurado. Han släppte sitt debutalbum 1997, men jag har inte varit med på tåget under alla 25 åren. Första gången jag hörde honom var i mitten av 2000-talet och jag såg honom första gången på Pustervik i slutet av 2000-talet. 

Jag minns speciellt en spelning han gjorde på Nefertiti 2012 som var väldigt fin. Då hade han precis släppt albumet Maraqopa som var en av det årets finaste plattor och om jag minns rätt spelade han hela albumet på Nefertiti. 

Det är något särskilt fint med Damien Jurado. Jag vet inte hur många gånger han har spelat i Göteborg, men han har varit ett återkommande inslag i Pusterviks program så länge jag kan minnas. Senast jag såg honom tror jag var 2016 och eftersom det är ett tag sedan var det därför självklart att ta sig till Pustervik i tisdags kväll. 

Solen sken från kvällshimlen när jag promenerade utmed Första långgatan samtidigt som snön föll! Det var med andra ord riktigt aprilväder redan i slutet av mars. Men inne på Pustervik var det varmt och en härlig stämning när Corrina Repp gick på scen vid åttatiden. Det är en relativt ny bekantskap för min del och en trevlig sådan. Hon spelade i ungefär 40 minuter och hennes låtar träffade mig perfekt. Hon stod ensam med en elgitarr och skapade ofta fina ljudbilder med loopar. Fina ”One Summer” i rödgult sken och ”We Were Once on an Island” i slutet var två av höjdpunkterna.

Foto: Kristoffer Nilsson

Det blev en kort paus innan Damien Jurado gick på scen vid niotiden och han hade med sig gitarristen Josh Gordon. De satte sig på varsin stol med gitarrerna och Damien Jurado framför mikrofonen. Kvällen inleddes med ”And Loraine” i blått sken och det lät bra från början.

Det blev snabbt tydligt att de inte hade någon skriven låtordning och det kändes som att de valde att spela det som kändes rätt just i stunden och vi bjöds verkligen på en fin stund under en timme och 45 minuter. Höjdpunkterna var många och om jag nöjer mig med att nämna tre under ordinarie set var det ”Museum of Flight”, ”The Last Great Washington State” och härliga ”Nothing is the News” i slutet. 

Publiken jublade och det blev så klart extranummer där en önskelåt från en man i publiken var varmt välkommen. Det var fina ”Metallic Cloud” som Damien Jurado spelade ensam innan Josh Gordon kom tillbaka till scenen och de avslutade kvällen med en naken och vacker version av ”Sheets” i gulblått sken.             

Just nu kan jag inte komma på någon annan låtskrivare som kan göra så mycket med bara två ackord som Damien Jurado. Han är en otroligt skicklig låtskrivare och det är relativt ofta låtarna går runt på bara två ackord. Det är stor konst. 

Damien Jurado uttryckte även massor av varma ord till Pustervik och Göteborg och det var en väldigt varm atmosfär i lokalen. Under konserten konstaterade han även att ”music is language, music is conversation” och jag tog med mig de orden och en behaglig känsla när jag hoppade på spårvagnen vid Järntorget en stund senare.