Snön hade dragit vidare och vårsolen lyste behagligt under eftermiddagen i Göteborg. Pustervik bjöd på en riktig americanakväll med tre fina akter. Högst upp på affischen stod Cordovas som är en kvartett från Nashville. De spelade in sin debutplatta redan 2011, men det är först från slutet av 2010-talet som de börjat släppa musik mer regelbundet. De har även hunnit göra flera Europaturnéer och de har, trots ett längre avbrott med pandemirestriktioner, redan hunnit med flera spelningar i Sverige.
Det var mycket folk när jag kom till Pustervik vid halv åtta och lördagsstämningen var påtaglig. Först ut var Lily Arbor. De har turnerat med Cordovas under deras Europaturné och Falkenbergsduon har hunnit släppa några singlar och ett par EP-skivor de senaste åren. Debutalbumet lär vara på gång under sommaren.
Lovisa Nilsson och Felicia Darhult Störby hade redan gått på scen när jag kom in i konsertlokalen vid kvart i åtta. De stod i ett rödaktigt ljus med varsin akustisk gitarr och den vackra stämsången satt klockrent. Det är alltid svårt att öppna en lördagskväll med en mindre ljudbild om man inte är huvudakt, men Lily Arbor löste det utmärkt. Vi bjöds bland annat på den dagsfärska singeln ”Say Something”, min favorit ”Be Mine” och det fanns även plats för Joni Mitchells klassiker ”A Case of You”.
Därefter var det dags för Folks. Göteborgsbandet firade släppet av deras nya EP Greetings from Silver Spring och jag hade hunnit höra båda singlarna från EP:n. Konserten inleddes med en av singlarna, ”F. Brosell”, och det var tydligt att många i publiken var på plats för att fira EP-släppet. Vi bjöds på en utmärkt konsert som även hade lite plats för äldre låtar. Härliga ”Jag Skäms En Annan Dag” kan få agera exempel på en sådan. Allt slutade med ”Come Out” i blågult sken som även innehöll spelningens snyggaste instrumetalparti. Det är väl egentligen bara en sak att anmärka på och det är att konserten upplevdes som alltför kort.
Cordovas gick på scen strax efter halv tio och det var sex musiker på scen. Sångaren och basisten Joe Firstman ställde sig i mitten, flankerad av två akustiska gitarrister och keys, och bakom dem var det en mäktig rytmdel med trummor och percussions.
Det gungade igång omgående och volymen kändes högre än tidigare. Det var ofta trestämmig sång och de skickliga musikerna varierade med låtar från den egna katalogen och covers. Bland de egna låtarna var det främst ”Destiny”, ”Frozen Rose” och ”This Town’s a Drag” som stack ut.
De regelbundna temposkiftningarna satt fint och det blev en lång konsert, nästan två timmar. För min del gjorde det ingenting, men jag tror att de hade vunnit på att korta ned det en aning.
Americana är en genre som ofta lyfter fram musikernas ”gamla hjältars låtar”. Bland lördagskvällens covers väljer jag att främst nämna Tito Puentes ”Oye Como Va” (som jag själv är mest bekant med från Santanas Abraxas-platta), en rivig version av Grateful Deads ”Truckin'” och John Denvers ”Take Me Home, Country Roads” som sjöngs av Lily Arbor i slutet. Om jag sedan även berättar att gitarristen Toby Weaver plötsligt stod ensam med sin gitarr och spelade Robert Johnsons ”Sweet Home Chicago” och att allt avslutades med kubarytmer i form av ”El Cuarto de Tula”, som jag kände igen från Buena Vista Social Club, så förstår du säkert att detta var en väldigt spretig konsert, men samtidigt alldeles underbar.
Jag lämnade Pustervik och gav mig ut i Göteborgsnatten. Någon hade skrivit Ta mig till kärlek på en vägg och jag konstaterade att jag verkligen inte har lyssnat mycket på americana under åren med pandemirestriktioner. Jag vet inte varför det blev så, men det kanske beror på att genren främst varit förknippad med konserter för min del och när konserterna förbjöds förlorade jag helt klart stora delar av americanan. Men nu ska det bli ändring på det och jag längtar redan till nästa konsert.
