Okej, jag ska inte hymla. Jag uppskattar EDM-musik. Men med det sagt betyder inte det att jag respekterar den. För när det kommer till EDM kommer jag alltid att tänka på den intervjun jag fick höra med Steve Angello för något år sedan, där han berättade om hur han och hans svenska husmaffia skapade musik. Nu minns jag inte exakt vad han sa, men det var något i stil med: ”Nja, du vet, vi träffas i studion, lattjar lite, plinkar lite på pianot och försöker hitta ett schysst beat. Och sen har vi en jävligt soft hit”.
Och snart bugar hela världen åt detta ”revolutionerande” sätt att göra musik. Det fascinerar mig, samtidigt som det såklart provocerar mig något oerhört.
Därför är det fint att snubbla över Staffan Ljunggren och Anders Ljunggren som tillsammans utgör duon Trummor & Orgel. Med nämnda instrument skapar de musik, totalt omodern för 2010-talet, och som musiker gjorde för redan 50 år sedan. Men de gör det samtidigt på ett sådant lekfullt och modernt flörtande sätt att det faktiskt prickar rätt.
EDM-influenserna är lika tydliga som jazzen. Och plötsligt har Trummor och Orgel skapat musik på samma sätt som Steve Angello, med den enda skillnaden att de gjort det på riktiga instrument. Här skulle vi kunna inleda en debatt om vad som egentligen är skillnaden, men det känns heller inte relevant i det stora hela.
För hur man än vrider och vänder på det. På samma sätt som EDM-musikerna lånar från det förgångna när de skapar morgondagens musik, på samma sätt sveper Trummor & Orgel in med det gamla och lånar från det nya.
Visst blir det lite enformigt efter ett tag, men strunt i det. För de lattjar på helt enkelt. På ett förbannat bra sätt. Och är det inte det allt handlar om i slutändan?
[Introspectio, 5 maj]
