Stryper blev på grund av sin tro hårdrockens mest hånade och hatade band på 1980-talet. Bandet hade trots det stora framgångar och älskades av horder av fans världen över. Nästan exakt 30 år senare släpper bandet sin åttonde fullängdare, förbereder sig för ett halvår på vägarna och har redan de kommande åren utstakade i form av inte mindre än fyra nya släpp. I en tid där band som Bathory, Venom och Slayer flirtade vilt med Djävulen, dök fyra herrar klädda i gulsvarta uniformer upp och deklarerade att de var Guds soldater, och predikade och missionerade inte minst genom att kasta ut biblar i publiken under sina konserter. Reaktionen från hårdrocksvärlden lät inte vänta på sig och Stryper blev snabbt ett skälsord i genren. Samtidigt fick bandet en stor skara anhängare, både troende och icke-troende, framför allt i USA, Sydamerika och Japan.
Efter ett årtionde av vila och några enstaka framträdanden, återförenades bandet permanent 2003. Tio år senare har det nu blivit dags för studioplatta nummer tre sedan återföreningen. No More Hell to Pay sades tidigt vara en återgång till det sound bandet hade under sin storhetstid, och en värdig uppföljare till klassiska To Hell with the Devil från 1986. Förra veckan släpptes skivan i Europa och i dagarna dyker den även upp i amerikanska skivbutiker. Recensionerna har överlag varit väldigt positiva, säger sångaren och gitarristen Michael Sweet.
– Vi har aldrig fått så här fina recensioner för någon tidigare platta. Vi fick en hel del positiva recensioner för To Hell with the Devil, Against the Law och In God We Trust, men när det gäller den här skivan verkar det faktiskt vara genomgående positivt. Alla kallar det vårt bästa album, vilket är helt fantastiskt att få höra. De senaste tre, fyra månaderna har jag sagt att det här är vår bästa skiva, och jag känner verkligen så. Många gånger när jag sagt det, har jag fått ett skräckslaget ansikte och tystnad som svar, som om de känt att jag har dissat de tidigare skivorna eller sagt något som faktiskt inte är sant, men jag tycker verkligen det. Och på så många sätt, inte bara musikaliskt utan även omslaget och känslan kring hela skivan, budskapet, texterna – jag tycker verkligen att vi har vuxit och mognat som band på ett väldigt bra sätt. Flera har sagt att vi åldrats som ett fint vin, vilket känns betydligt roligare än när folk säger att vi åldrats som en bra ost… (skratt)
