Black Honey
För de allra flesta är nog London Calling mest förknippat med The Clash, men i Amsterdam hålls årligen festivaler under detta namn. HYMNs Kristoffer Nilsson besökte årets första London Calling förra helgen.
Den första upplagan av London Calling arrangerades 1992 och är en festival som skapades med fokus på ny musik, på talangfulla artister som ännu inte har fått det stora genombrottet. Som exempel på några bokningar genom åren så kan jag nämna att Blur och Slowdive ingick i startfältet i april 1994 och artister som Florence & The Machine, The Libertines, Editors och The XX stod på scenerna i början av deras karriärer. På senare år har det ibland smugit sig in mer etablerade artister, som exempelvis Kurt Vile och Spiritualized ifjol, men tyngdpunkten ligger fortfarande på nya artister.
Platsen för tvådagarsfestivalen är vackra Paradiso och båda scenerna används utifrån principen att när den ena scenen avslutar så startar den andra, ett väldigt smart upplägg. Drygt 20 band ingick i marsupplagan och överst på affischen stod Nothing But Thieves.
FREDAG
Först ut på fredagen är Jono McCleery som kör ett akustiskt set i den lilla salen på ovanvåningen och därefter är det dags för isländska Fufanu att inleda festivalen i stora salen. Båda spelningarna är klart trevliga och en fin start på kvällen. Det har redan kommit mycket folk och stämningen är god när Amber Arcades från Utrecht fortsätter på ovanvåningen och Liverpoolbandet The Vryll Society därefter genomför en snygg spelning där nere med psykedeliska förtecken.
I början av mars släppte Palehound från Boston sin debutplatta Dry Food som jag har lyssnat en del på och spelningen på Londin Calling är stundtals väldigt fin, men lite ojämn. Det ska bli spännande att följa Ellen Kempner i framtiden och hennes “Cushioned Caging” upplever jag som en av årets finaste låtar.
Brittiska Plastic Mermaids får sedan stå på stora scenen och det låter bra, men det blir ganska snabbt lite tråkigt och monotont. Istället går jag upp för att säkra plats i den lilla salen där Otherkin från Dublin står på tur och det blir en rejält svängig historia. Full fart från början till slut och när de spelar låten “Ay Ay” så gungar det bra i lokalen.
The Jacques från Bristol spelar där nere och det är en ganska tveksam insats medan Brightonbaserade Black Honey får ovanvåningen att gunga igen en stund senare. De inleder med briljanta “Spinning Wheel” och fortsätter sedan på samma linje. Det är, musikmässigt, som att vara med i en Tarantinofilm. Helt klart kvällens höjdpunkt och sångerskan Izzy Baxter är den största behållningen.
Londonbandet Kid Wave avslutar därefter kvällen i stora salen och även om jag gillar deras platta Wonderlust från i fjol så når spelningen inga höjder. Allra sist ut på fredagen är Autobahn från Leeds och de får tankarna att sväva ut till en lätt hardcorevariant av Joy Division. En mycket fin fredagskväll avslutas därmed på bästa sätt.
Längden på spelningarna är oftast runt en halvtimme och det känns ofta perfekt. Paradiso är, i mina ögon, en av Europas vackraste konsertlokaler och det är en perfekt plats för att arrangera denna festival. Paradiso började användas som konsertlokal redan i slutet av 1960-talet och får plats med cirka 1500 personer (den lilla lokalen på ovanvåningen tar nog in någonstans mellan 200-300 personer). Festivalbiljetten kostade 35 Euro vilket jag bedömer som väldigt billigt med tanke på antalet artister, kvalitet och att Amsterdam är en underbar stad att vara i.
Ultimate Painting
LÖRDAG
Lördagen inleds med Joan Shelley från Kentucky på ovanvåningen. Det är ganska lite folk från början, men det fylls på ganska snabbt. Hon genomför ett vackert akustiskt set och når verkligen hela vägen fram till mig. Hennes briljanta “Something Small” blir en av många höjdpunkter under spelningen.
Cigarettes After Sex från Brooklyn fortsätter sedan på lilla scenen, isländska VÖK på stora scenen, Roch på lilla och brittiska Island där nere innan det är dags för Coasts från Bristol på ovanvåningen. Sångaren Chris Caines är utseendemässigt inte helt olik Jim Morrison på avstånd. Coasts har nog fått stort genomslag i Amsterdam med sina tidigare EP:s och fullängdsdebuten som släpptes i början av året, för det är fullt till bristningsgränsen i lokalen och de har publiken med sig hela vägen. När de spelar “Mother in Law” som tredje låt så gungar faktiskt golvet och det gör det även när de avslutar med “Oceans”.
Coves fortsätter sedan på nedervåningen och det låter verkligen urbrittiskt, men jag lämnar den spelningen i halvtid för jag är lite orolig att det ska bli fullt när Ultimate Painting ska spela på ovanvåningen en stund senare. Ultimate Painting har släppt två briljanta plattor och är lite av festivalens höjdpunkt för min del. När jag går uppför trappan så inser jag snabbt att lokalen redan är extremt befolkad. Vi är dock några som lyckas tränga oss in innan kön i trappan blir väldigt stor och stillastående. Man skulle kunna prata om en arrangörsmiss att låta dem spela på lilla scenen, men med facit i hand så är det magiskt för oss som hade tur att komma in.
Ultimate Painting skapades av James Hoare från fina Veronica Falls och Jack Cooper från Mazes vilket var ett genidrag. Tiden står verkligen helt stilla under hela spelningen och det blir bara bättre och bättre. Avslutningen med fantastiska “The Ocean” och “Ten Streets” med ett långt och strålande gitarrsolo är magiskt. Ultimate Painting är definitivt det mest spännande som har kommit från England på länge och de arbetar med att spela in nytt material, om jag förstod rätt. Låt det aldrig ta slut.
Det är faktiskt lite svårt att fokusera på spelningar efter detta och Pumarosa från London ser jag bara delar av medan Miamigo från Brighton gör sitt andra framträdande i Amsterdam på ovanvåningen därefter. Min kväll avslutas med Nothing But Thieves som är det enda band som inte håller tiden. De soundcheckar i över en halvtimme och när de börjar spela så är ljudet ändå tämligen dåligt. Det är nästan alltid bra ljud på Paradiso annars. Om jag förstår rätt så har de spelat i Bryssel några timmar tidigare så det kan vara en förklaring till att det blir försenat. Ljudet blir något bättre, men jag väljer ändå att lämna vackra Paradiso med många vackra minnen.
Nästa upplaga av London Calling är redan annonserad och då handlar det om en kväll den 28 maj. Om du är intresserad av mer information om denna fina festival så besöker du med fördel deras hemsida.
